– Mamma har lovat att vi ska plantera ett bananträd, säger 4-åriga Ester och tar ett bett av en melonskiva.
– Och vi kommer nog bo i ett stort svart lyxigt hus med pool på altanen, säger sjuåringen Silas drömmande och lägger till:
– Och på balkongen ska det finnas ett hopptorn så att jag kan hoppa ner i poolen. Ja, jag hoppas det i alla fall.
Jag är hemma hos Ester och Silas López som bor i Östervallskog i Värmland. Här bor också mamma Nicolina, som är förskollärare, och pappa Daniel, som är pastor i den lokala Equmeniakyrkan. Men om bara några månader flyttar de till Amazonas djungel. Ecuador, för att vara mer exakt. Än vet de inte i vilket hus de ska bo, men ja, om huset har en trädgård ska de prova att plantera ett bananträd. Och man kan alltid hoppas på ett hopptorn! Enligt barnen finns det många djur i Amazonas, alltifrån ormar och pantrar till apor och papegojor, och vi börjar prata om det är möjligt att de får en egen apa. Det tror Silas.
– Pippi har ju det. Så varför inte?
Till ett iskallt Sverige
Pappa Daniel är född i Ecuadors huvudstad, Quito och uppvuxen i kuststaden Guayaquil, men den 22:a december 2012, årets mörkaste dag, flyttade han till ett iskallt, mörkt Lidköping. Det var inte första gången i Sverige, men besöket året innan hade inneburit sommar och scoutjamboree i Skåne. Nu var Sverige liksom något annat.
– Det var inte så roligt. Jättekallt och jag hade ju inga vinterkläder. En dag var det -28 grader. Då tänkte jag – vad gör jag här?! säger Daniel.
Svaret är Nicolina. Paret träffades 2009 när Nicolina var Equmeniapraktikant i Ecuador. De blev ett par direkt, säger Daniel.
– Det kändes väldigt rätt.
Men att hitta en pojkvän i Ecuador var inte Nicolinas plan.
– Det var ju min oplan! Min systers kompis hade en kille i Ecuador och jag tänkte “fy vad opraktiskt! Det ska jag aldrig utsätta mig för!”. Men det går bra! säger hon och skrattar.
Familjen flyttade till Östervallskog, som ligger i västra Värmland en kilometer från norska gränsen, för fyra år sedan. Här bor ungefär 500 personer, alltså 3 999 500 personer färre än i Daniels hemstad Guayaquil. Men han har inte saknat stadspulsen.
– Det här passar mig bättre. Jag gillar verkligen lugnet och tystnaden. Och det är världens bästa församling. Jag älskar människorna som bor här.
Nicolina håller med.
– Vi trivs jättebra! Trots att det är landet är det otroligt levande, mycket liv och rörelse och församlingen består av alla åldrar. Och ingenting är svårt här. “Kul idé! Vi provar!” Det är en sån positiv anda som är väldigt god att få vara med i.
Hobbyn blev arbete
Huset de bor i heter Nyhem och ligger i byn Bön och som grädde på det kristna moset byggdes huset som pastorsbostad för 100 år sedan. I fjol firade familjen och församlingen jubileum med gudstjänst och fikabuffé i trädgården.
Östervallskog är Daniels första pastorstjänst och vägen till yrket har inte varit spikrak. Trots att han tidigt gillade teologi var det länge helt uteslutet att bli pastor.
– En kompis sa att jag nog skulle bli pastor. Aldrig i livet, det är inte min grej, sa jag. Jag skulle plugga till grafisk designer – det var min grej. Teologi var en hobby.
Daniel började läsa, men när Equmeniakyrkans Krister Gunnarsson besökte hans hemförsamling och predikade om mission, hände något. Daniel blev nyfiken på lärjungaskolan Apg29, som Christer nämnde, och var under hösten 2005 på Apg29 i Ecuador. När han kom hem kände han samma sak som innan. Aldrig pastor. Så han fortsatte med sina studier i grafisk design.
– Gud var med mig hela tiden och sa “jag har kallat dig till pastor”. Jag kände det, men jag ville inte. Men sen kallade Gud mig genom Nicolina.
Så du sa att han skulle bli pastor?
– Han hade ju alltid pratat om det. Jag frågade varför han inte bara vände på det; grafisk design som hobby och tron som jobb. Det var ju tron han brann för.
Sagt och gjort. Några månader senare började han läsa teologi på ALT, men pausade studierna för att åka med Nicolina och Silas som ledare på Apg29 i Ecuador och fortsatte sedan pastorsstudierna på EHS.
Vad tänker du om din väg till att bli pastor?
– Jag är stolt. Det var en lite krokig väg och hade jag lyssnat på Gud från början hade jag kunnat läsa till pastor på mitt eget språk, det hade varit lättare. Men jag är glad att det blev såhär.
Efter kyrkokonferensen i september går flytten till staden Lumbaqui som ligger i en djungelregion i Amazonas. Staden är ganska liten och lugn och många livnär sig på jordbruksliv. Därifrån ska paret jobba med församlingsutveckling under tre år i främst fyra små församlingar. När Equmeniakyrkan hörde av sig strax efter jul var det svar på många års längtan för paret.
– Vi har alltid velat åka ut i missionen. Fördelen med att det blev just Ecuador är att vi har kontakter, vet hur kyrkan fungerar och kan språket. Vi börjar inte på noll, säger Nicolina.
Samtidigt har hon behövt brottas med valet av land. Om det verkligen är missionär hon vill bli och inte bara bo i Ecuador.
– Men vi vill verkligen vara missionärer. Sen är det en bonus att det är just Ecuador.
Utmaning för barnen
Sen länge är barnen iväg på annat håll i huset. Bullarna är uppätna och melonskalen lämnade. Te och kaffe lockar inte barn så länge. Jag tänker på Nicolina och Daniels längtan efter mission och frågar hur det var att berätta för barnen om flytten.
– Silas tyckte att det var jättejobbigt i början, men det känns som att han landat mer och mer. Nu kan han ibland säga att det ska bli lite kul att flytta, berättar Nicolina.
– Vi sa att vi fått ett jobb där de behövde några som kunde prata spanska och det tyckte ju barnen var bra “för det kan ju ni!”.
Men ni tvekade aldrig på att åka?
– Nej, vi var nog ganska förberedda. Det är en naturlig reaktion för barn att känna att det inte känns okej. Det hade jag nog också känt om mina föräldrar sagt att vi skulle flytta tvärs över världen.
Nicolina är uppvuxen i Missionskyrkan i Lidköping och det var ofta missionärer på besök. Hennes farmor och farfar var också ute kortare perioder i Tanzania. Missionen har alltid funnits där. När hon som tonåring hörde om Apg29 blev hon sugen.
– Trots att jag var en ganska osäker person, väldigt nervös och knappt vågade åka på läger. Men det här ville jag.
Hon sökte och kom in på reservplats och fick ett dygn på sig att svara. Under dygnet upplevde Nicolina på flera sätt att Gud bar henne och att det var det här hon skulle göra. Hon tackade ja och åkte.
– Jag växte väldigt mycket av det. Det är så stor skillnad på hur jag var innan resan och hur jag är nu. Den där oroligheten – jag vågade ingenting. Och nu flyttar jag till Ecuador och är helt trygg i det.
Varför tror du att det har blivit så?
– Jag tror att jag fått en trygghet i att jag har någon som går med mig. Visst – det kan vara tufft, här och i Ecuador, men Gud är med. Och jag tänker att om Gud lägger ner en längtan om mission tror jag att Han också utrustar för det.
Daniel är uppvuxen i Pactokyrkan som är en systerkyrka till Equmeniakyrkan. Jag frågar om pastorsrollen skiljer sig åt mellan Sverige och Ecuador.
– I Sydamerika har pastorn alltid sista ordet. Han är en viktig person och man visar mer respekt; ungefär som i Sverige för 50-60 år sedan. Och kallas alltid “pastorn”. Jag gillar inte det, jag har ju ett namn och jag gillar att jobba tillsammans i grupp. Inte bestämma allt själv. Jag har alltid jobbat så, även när jag var i Ecuador.
– Det blir ju inga diskussioner om alla bara håller med pastorn. Det tror jag att vi kommer jobba mycket med, makt och maktstrukturer, att lyssna in alla, säger Nicolina och fortsätter:
– Men vi kan inte bara komma dit och förändra saker. Det gäller att bygga relationer som kan bära de samtalen.
Julgrejer, påskägg, flytvästar…
Det är ett stort steg att flytta, men ett roligt steg. I packningen finns bland annat sirap och kryddor för att baka pepparkakor, en julstjärna och några påskägg. Och flytvästar – det kommer bli en del kanotåkande på Amazonas.
Men djungel och vilda djur. Är ni inte oroliga att det ska hända något?
– Jag tänker att andra människor bor där och att det går bra. Men visst, det blir ju ett helt annat säkerhetstänk. Här kan jag ju ge mig ut och plocka blåbär med barnen utan problem, men sånt skulle jag aldrig göra i Ecuador. Man får vara försiktig.
– Ja, och ta hjälp av andra som kan, säger Daniel.
– Och all oro går i vågor. Ibland snöar jag in på något ett tag och sen släpper det och så kommer nästa paniktanke upp i mammahjärnan. Mitt skräckscenario för några veckor sedan var om en orm skulle lägga sig i en leksakskorg. Det är en jätteknäpp tanke. Ormarna vill ju inte vara i stan och varför skulle de komma just till oss och lägga sig just bland leksakerna?
Tretton timmar bilväg från familjens nya hemstad finns också tryggheten i en farmor, en farbror och några fastrar (och massa andra, enligt Silas).
Vad säger din mamma om att ni kommer?
– Hon är glad. Det är ju samma land i alla fall, skrattar Daniel.
Vi lämnar köksbordet och går upp på övervåningen. Där visar Ester och Silas sina rum. Bland annat har de en myshörna där de brukar sitta och läsa. Böcker vill de ha med sig till Ecuador, som de ju besökt (“Det var varmt och vi åkte pariserhjul”), men att flytta dit är en annan grej. Det känns både pirrigt och lite tråkigt, säger Silas. Och vad tar man med sig egentligen?
– Gosedjur. Jag ska ha med två stycken. En röd panda “Röda pandan” och en sabeltandad tiger “Sabis”. Den är grå med lite brunt, säger Silas.
– Jag ska också ha med många gosedjur. Och jag har plastdjur också. En räv, säger Ester.
Ska den med? Ester nickar.
Ja, julgrejer, påskägg, flytvästar och så djur i olika former. Det är kanske inte svårare än så att packa när man flyttar över hela världen, i alla fall om Gud är med och det eventuellt väntar ett hopptorn på balkongen.
