I år är det tio år sedan Sveriges alla instanser och välfärdssystem sattes på hårda prov när flyktingar i överfulla båtlaster kom till länderna kring Medelhavet och sökte sig upp genom Europa. Först kom människor från Syrien som flydde kriget. Därefter sökte 35 000 ensamkommande barn asyl i vårt land, de flesta minderåriga afghanska pojkar från Iran.
Tre av dessa var Adam, Mohammad och Hassan. De kom alla från Iran där de levde som flyktingar. De smugglades eller sprang över gränsen mellan Iran och Turkiet, smugglades genom Turkiet, sattes på en liten båt som på osäkra sätt tog dem över Medelhavet och kom till Grekland. Därifrån tog de sig vidare upp genom Europa och kom så småningom till Sverige. Majoriteten av de som kom 2015 har stannat kvar och flera har också blivit svenska medborgare.
Den strängare lagstiftningen kring asylpolitiken har på senare år lett till att färre söker asyl i Sverige än tidigare, enligt Migrationsverket. Samma källa uppger också att den trenden tycks fortsätta trots oro och krig i världen. Även andra insatser i flyktingfrågan än just asyl, till exempel anhöriginvandring, pekar på att det blir allt färre migranter i Sverige.
Kampen i skolan och om uppehållstillståndet
En eftermiddag knackar det på dörren till mitt klassrum. Utanför står tre unga människor – Adam, ytterligare en person som kom hit som ensambarn och en ung kvinna som jag inte sett tidigare. Adam var min elev när han först kom till Sverige 2016. Nu har han ett litet barn på armen. Jag blir glad och överrumplad men inser samtidigt att det gått många år sedan jag såg dem sist och nyfikenheten vaknar. Vad har hänt i deras liv efter att de slutade skolan? Jag kontaktar Adam igen och även Mohammad och Hassan, också de mina gamla elever, för att höra dem berätta om sitt liv under de gångna tio åren.
– Jag hade ingen plan på att åka till just Sverige, säger Adam. Jag följde med kompisarna och hamnade här.
Inte heller Hassan eller Mohammad hade planer på att stanna i Sverige.
– Jag ville till Finland, säger Mohammad.
Hassan håller med. Finland var målet också för honom.
– Men när jag kom till Norrköping där jag hade en kompis kände jag att det fick räcka med resandet, säger han.
Efter studier i grundläggande svenska (där jag var deras lärare) kunde de börja på ett nationellt gymnasieprogram och pojkarna skingrades för vinden och vår kontakt upphörde. Både Mohammad och Hassan valde att läsa till undersköterska medan Adam gick programmet för CNC-operatör. När de fyllt 20 år fick de inte fortsätta studera på gymnasiet.
– Men jag kunde fortsätta med vård- och omsorgsutbildningen på Komvux istället, säger Mohammad och de andra instämmer. De har också fortsatt sina studier inom vuxenutbildningen.
Samtidigt pågick en helt annan kamp – kampen om att få stanna i Sverige. Alla tre beskriver hur tankarna snurrade och malde. Tankar som handlade om framtiden och vad som skulle hända om de inte fick uppehållstillstånd, om de blev tillbakaskickade. Det tog mycket kraft och gjorde det svårt att koncentrera sig på skolarbetet. De tacklade det på lite olika sätt.
– Det var inget annat att göra än att bita ihop och kämpa, säger Mohammad.
Hassan hade en annan strategi.
– Jag kunde inte koncentrera mig på studierna, säger han. Jag gick till skolan några dagar i veckan för att inte bli utskriven. Mer än så orkade jag inte.
Gymnasielagens etablering och avskaffande
Hassan fick avslag på sin asylansökan tre gånger vilket betydde att han inte fick överklaga fler gånger. Nu var det bara utvisningsbeslutet som fattades. Då kom gymnasielagen som gav asylsökande ungdomar rätt att stanna i Sverige så att de kunde slutföra sin gymnasieutbildning. Men den var också förenad med vissa krav. En asylsökande måste ha fått avslag på sin ordinarie asylansökan. Dessutom måste flyktingen ha kommit till Sverige före den 24 november 2015, studera på gymnasiet och kunna försörja sig antingen genom en tillsvidareanställning eller som egen företagare inom sex månader efter studenten. Den här lagen har skrivits om flera gånger och i januari i år upphörde den helt att gälla. Hassan lyckades tack vare gymnasielagen få uppehållstillstånd.
– En kompis uppmanade mig att söka igen. Jag uppfyllde kriterierna. Alla mina kompisar fick också stanna, säger han och skiner som en sol.
Det vill säga de kompisar som inte redan flyttat vidare till Frankrike eller Tyskland när gymnasielagen först trädde i kraft.
För Adam gick skolan lättare. En stor del av det berodde säkert på att han fick uppehållstillstånd redan efter tre månader i Sverige. Han kunde lägga oron åt sidan.
– Jag studerade på dagarna, jobbade på nätterna och tog körkort samtidigt, berättar Adam. Nattjobbet var inte så krävande så jag passade på att plugga då.
Även Mohammad jobbade för att finansiera komvux-studierna. Som blivande undersköterska fanns mycket jobb, speciellt 2019 när Coronapandemin bröt ut. Då tog han körkort på en månad och köpte bil så att han skulle kunna pendla till och från arbetet.
– Jag tog en hel del extraarbete på sjukhuset. De ville att jag skulle börja där permanent men jag ville avsluta mina studier först så jag tackade nej till det, säger han.
Mohammad fick vänta 18 månader på sitt uppehållstillstånd. Han minns tydligt den dagen han fick veta att han skulle få stanna. Han fick beskedet från Migrationsverket via sin godman.
– Jag blev jätteglad! Känslorna exploderade!
Han strålar av lycka och visar med händerna hur hela hans inre flög i luften. Numera är han också svensk medborgare, vilket känns viktigt för honom.
– Jag föddes i Iran med föräldrar från Afghanistan men nu bor jag i Sverige. Om jag pratar om mitt hemland är det Sverige jag menar.
Familjen, försörjningen och framtiden
Mohammad jobbar idag inom hemtjänsten och trivs mycket bra.
– Det är stimulerande att träffa nya människor och arbetsuppgifterna är varierande. Det passar mig, säger han och det syns att han tycker arbetet är betydelsefullt.
Drömmen är att fortsätta studera till sjuksköterska.
Även Hassan har fortsatt sin yrkesbana inom hemtjänsten. Han trivs
också bra men drömmer om att utbilda sig till polis. Trots att han inte tyckte att skolan var något för honom har han fortsatt att studera svenska på gymnasienivå och är klar med första året och studerar just nu på andra året.
Adam har tillsvidareanställning som CNC-operatör. En framtidsdröm är att starta en bilfirma, eller en klädbutik tillsammans med sin fru. För Adam är numera gift med en svensk tjej och tillsammans har de sonen Younes, ett och ett halvt år. De träffades på ett gym där Adam fortfarande tränar ibland. De bor i en bostadsrätt som Adam köpt för pengar han kunnat spara från sin lön. Det är en etta och börjar bli lite trång så de letar efter något större.
Mohammad bor också i en bostadsrätt, är gift med en tjej från Iran och drömmer om att om ett år få barn och bilda familj. Att någon gång bo i ett eget hus är också en dröm.
– Men min fru studerar fortfarande så vi får vänta tills hon är klar med sin utbildning, säger han och ler lite.
Hassan lever i en relation som särbo och pendlar mellan staden där han bor och arbetar och sin flickväns hemort.
– Familjen är viktigast. Vänner kan man hitta var som helst, säger Adam.
Han tillbringar mycket tid med familjen. Han leker med sonen Younes. Tidigare spelade han gitarr och sjöng men nu har han lagt gitarren på hyllan. Sjunger gör han dock fortfarande men då bara inom hemmets väggar.
”I Iran hade jag inga rättigheter”
Mohammad, som kom till Sverige med en dröm om att spela fotboll, blev också fotbollsspelare i ett lag från orten. Men en lårskada satte stopp för fotbollsdrömmarna.
– Men jag har inte slutat helt. Jag är fotbollstränare för ett barnlag. Någon gång i framtiden vill jag gå en kurs så att jag kan träna även vuxenlag, säger han.
Alla tre är nöjda med hur livet i Sverige har blivit. De vet vad de har lämnat, vad de har utsatt sig för och hur mycket arbete som ligger bakom deras nuvarande livssituation.
– I Sverige blev jag en människa, säger Mohammad. I Iran hade jag inga rättigheter. Jag fick inte studera, hade inga juridiska papper. Det enda jag fick göra var att jobba.
Här har han fått chansen att göra det han vill – spela fotboll och studera.
Hassan nickar instämmande.
– Jag känner mig trygg här. När jag får information från Iran och förstår hur min familj har det kan jag få dåligt samvete för att jag bor i ett land där jag är fri.
Tacksamheten är stor även mot människor de träffat i Sverige som hjälpt dem att hitta sin plats i det nya hemlandet.
– Min godman och hennes man blev min nya familj, säger Adam och tänker tillbaka på de första åren i Sverige. Vi hade alltid kontakt. Hon brydde sig på riktigt.
Även Mohammad nämner personer som betytt mycket för honom.
– Min kontaktperson har stöttat mig mycket. Hon hjälpte mig när jag tog körkort och när jag köpte lägenhet. Hon är fortfarande den person jag vänder mig till om jag behöver råd om något.
Han tystnar lite och funderar.
– Svenskar hjälper från hjärtat – utan att kräva något tillbaka. Jag känner en oerhörd tacksamhet mot dem som funnits där för mig och jag funderar ofta på hur jag kan ge något tillbaka, avslutar han.
