Nicolina López vinkar glatt genom dörren som då och då öppnas på Quitos flygplats. På andra sidan står jag och väntar på att min resväska ska anlända på rullbandet, och inombords försöker jag hantera en mild men ändå påtaglig stress. Någon dag tidigare har Petter Hermansson, pastor och mångårig missionär i Ecuador, berättat för mig att det gäller att vara extra vaksam och klok i landet eftersom våldsutvecklingen – gällande exempelvis rån, mord och även kidnappningar – har varit katastrofal de senaste åren.
Jag inser att sannolikheten för att något ska hända på flygplatsen, eller överhuvudtaget i Ecuador, ändå är begränsad, men som alltid när sammanhanget är nytt och okänt är anspänningen lite högre. Vem vet vad som väntar bakom den där dörren, inne i huvudstaden?
Nicolina López skjutsar mig från flygplatsen och in till Quito, hon har varit här förr i tiden och ganska mycket de senaste veckorna men är inte så pass hemmastadd att hon hittar med lätthet. En navigeringsapp hjälper till med orienteringen men i slutskedet är hon såpass osäker på vart den menar att hon ska köra att hon inte hinner notera att det slår om till rött innan hon svänger. En tutande bil signalerar misstaget men speciellt nära en smäll är det inte.
– Det där kommer inte med i Sändaren va, säger Nicolina López med ett skratt och jag skrattar med i vad som felaktigt kan tolkas som ett nej.
Väl framme i kvarteret där familjen López hyr en Airbnb-lägenhet ser hon mer stressad ut än vid rödljuskörningen nyss – vid den här sena kvällstiden är det egentligen inte önskvärt att röra sig ute i de här kvarteren, speciellt inte som västerlänningar. Det sitter folk i bilarna, andra står utanför dem, blickar vänds mot oss och Nicolinas röst skärps:
– Nu pratar vi varken svenska eller engelska utan tar väskan ur bagaget och går direkt till dörren, där borta, säger hon och pekar.
Min puls går upp, jag gör som jag blir tillsagd: ut med väskan, sikte på dörren med både blick och steg.
Ingenting händer. Det gör ju sällan det, som tur är. Men ändå, reaktionen talar sitt tydliga språk – det är alltså till detta de flyttat.
– Vi är inte oroliga egentligen, men det gäller ju att inte ta onödiga risker, säger Nicolina López morgonen efter när vi står på Quitos tunnelbana och hon just uppmanat mig att bära ryggsäcken framåt, på magen, eftersom det är vanligt med stölder och förekommer att hela underreden skärs upp så att väskans innehåll töms i tjuvens väska.
Förberedelsens tid
Det ska sägas, innan någon tycker att allt känns helt oansvarigt, att Quito inte är familjen López slutstation på sitt missionsäventyr. De ska till Lumbaqui, sisådär fem-sex timmar bort från huvudstaden ute i Amazonas djungler. Men än så länge, dessa första veckor i Ecuador, är det massa saker som måste fixas.
– Vi fick besked om att huset vi ska hyra inte var klart för inflyttning, vilket vi visste i förväg men inte att det skulle dröja så här länge. Så vi har hunnit med ett par Airbnb-lägenheter, berättar Daniel López.
– Det är jobbigt och frustrerande förstås, men vi har behövt ordna med visum, cyklar, mobilabonnemang, husgeråd, möbler, tvättmaskin och ID-kort för Ester, bland annat.
Ester är parets femåriga dotter som under denna period av livet är utlämnad nästan helt till sin åttaåriga storebror Silas för lek och skoj. De verkar trivas långt över snittet med varandra för att vara syskon i de åldrarna, och tur är väl det när alternativ inte finns innan vardagen på nya orten är en verklighet.
– Det går bra, men de saknar förstås kompisarna där hemma och behöver ett sammanhang snart, så är det ju, säger Nicolina López.
Det är alltså till Lumbaqui ute i djungeln de ska. Nicolina var där en vecka för 15 år sedan men hon minns väldigt lite och deras kunskap om platsen är mycket begränsad.
– En del säger att det bor typ 4000 personer där, andra 30 000 eller 40 000, vi får se, säger de och skrattar.
Men huset då, undrar jag, det som inte riktigt är klart för inflyttning än – är det hyrt på distans i och med att de inte varit där än?
– Eh, ja, vi har bara sett det via Zoom men vi tror att det är fint fast egentligen är vi ju inte helt säkra på att det finns… men vi tror det, säger de med ett gemensamt skratt.
Frågorna om hur mycket av sitt kommande arbete kring församlingsutveckling i regionen som de egentligen har koll på radar upp sig, men behöver pausas – Daniel López har en predikan att förbereda inför i morgon och timmen denna lördagskväll är redan sen.
Tillbaka i en ny roll
Daniel López är uppvuxen i ecuadorianska kuststaden Guayaquil men flyttade till svenska Lidköping mitt i smällkalla vintern 2012 på grund av kärleken till Nicolina som han träffat under hennes tidigare praktiktid i Ecuador (mer om bakgrunden till missionslivet går att läsa i Sändarens förhandsreportage från i somras). I sitt nya hemland pluggade han teologi och fick sin första pastorstjänst, så predika är han van vid. Dock inte i Ecuador.
– Jag har egentligen bara gjort det enda gång tidigare, i en liten by i Amazonas när jag gick Apg29-skolan, och den gången visste jag inte om det inför – jag fick reda på när gudstjänsten skulle starta att jag förväntades predika, säger han och skrattar i bilen på väg till kyrkan denna söndag förmiddag.
– Och det allra värsta, den gudstjänsten var klockan fem på morgonen! Nej, jag skojar inte, de firade gudstjänst så tidigt eftersom de flesta skulle ut till sina jordbruk efteråt, berättar Daniel.
Vad han predikade om minns han inte, det var på tok för tidigt för att han – som enligt egen utsago är allt annat än morgonmänniska – skulle lyckas lägga det på minnet. Nicolina, som också var på plats och kom undan med den enklare rollen som mötesledare, kommer inte heller ihåg. Men predikade gjorde han och det får med tanke på omständigheterna räknas som en framgång i sig.
Denna förmiddag, i församlingen som översatt till svenska heter Dalens mission, är förutsättningarna bättre: Gudstjänsten startar klockan 11 och han var till och med vidtalad om uppdraget i förväg. Ändå märks nervositeten en aning inför, är han tillräckligt mycket ecuadorian för predikstolen?
Efter en timmes intensiv spansk lovsång och några pålysningar är det dags för Daniel López att äntra estraden medan barnen går iväg till söndagsskolan. Församlingens ordförande berättar att Daniel bott tolv år i Sverige och nu ska påbörja en missionärstid. Varma böner beds, och talarstolen intas för en predikan om socialt ansvarstagande med utgångspunkt från Johannesevangeliets berättelse om Jesu möte med den samariska kvinnan.
– Det är en revolutionär dialog som river alla murar som vi får ta del av: En judisk man pratade aldrig med en samarisk kvinna, och framförallt inte en som bar på så mycket synd och skam som hon gjorde. Men Jesus rev muren, för han ville möta med henne och ge henne ett nytt liv.
– Av detta lär vi oss något livsnödvändigt: Gud sänder oss till mission. Vi är kallade att se de som inte är som oss, som är av en annan bakgrund. Vår värld idag har alltför mycket tappat bort att dricka livets vatten. Och ibland glömmer vi tyvärr bort vår mission i kyrkan också och stänger in oss i våra egna grupper. Vilket social ansvar har vi som kyrka? Vi kan inte bara peka på politikerna utan ska se människor som Gud ser dem. Gud vill att att vi ska söka och möta människor. Jesus kom för alla, inte bara för en viss grupp.
Det nickas och hummas med, det märks att de som lyssnar uppskattar vad Daniel López säger men det uppstår något slags tyst tumult – om sådana finns – när han når sitt amen. Han har inte sagt något felaktigt, inte alls, men satt punkt väldigt tidigt. För tidigt. Alldeles för tidigt.
– Det blev panik i söndagsskolan, ”predikan är redan slut!”, de hade inte hunnit komma igång med något av det de planerat för egentligen, berättar Nicolina leendes efteråt när hon beskriver söndagsskolsledarnas panik.
Daniel predikade svenskt, sisådär femton minuter eller kanske något mer, vilket är långt kortare än församlingen Dalens mission är van vid. Något ytterligare efter predikan fanns inte planerat, lovsången hade man tagit i ett svep, så gudstjänsten tog slut efter en sista bön. Daniel López ler i bilen på väg från kyrkan, kanske behöver han lära sig predika längre framöver. Hursomhelst minns han i alla fall vad han predikade om denna gång, vilket vi i och för sig med ett skratt enas om inte är en enorm bedrift strax efter gudstjänstens slut. Men ändå – ett steg framåt är det.
Skaraborgare på vift
Bilen preppas med vatten och tilltugg för resan vidare efter gudstjänsten, det är dags att bege sig ut i Amazonas regnskogsdjungel. Inte hela vägen till kommande hemstaden Lumbaqui i och för sig, men väl till El Chaco ett par timmar därifrån. I det området har en rad svenskar, däribland missionärerna Bertil Svensson och Petter Hermansson, varit verksamma under åren så det är en naturlig plats för nya svenska missionärer att koppla an med stadens pastorer.
Chaufför på resan är David Lomas som för närvarande arbetar centralt inom Pactokyrkan, samfundet som Equmeniakyrkan i Sverige har ett aktivt samarbete med sedan mer än femtio år, men som tidigare bodde i Sverige i tjugo års tid för teologistudier och pastorstjänster i Ekenässjön och Ingarp.
– Jag bodde i El Chaco ett år som ung, ett av mina starkaste minnen från då är att kläderna aldrig var torra. Nu har det börjat komma tvättmaskiner och torktumlare, då tvättade man för hand och hängde ut på tork men det blev aldrig torrt eftersom det regnade så mycket och är så hög luftfuktighet för jämnan. Till sist fick jag bränna alla mina kläder, de luktade för ofräscht, berättar David Lomas.
Vägen till El Chaco går över bergen, och när vi når över 4000 meters höjd så utbrister ett litet men tydligt jubel i bilen. Vi stannar och häpnar en stund över utsikten samtidigt som andningen testas – kippandet efter luft är påtaglig på denna höjd men verkar inte bekomma Silas och Ester som springer runt och aktiverar benen efter tiden av stillasittande.
När vi rullar igen återvänder de till förströelsen som surfplattorna erbjuder, men rätt vad det är nynnar Silas på en melodi som det tar en stund att placera, men jodå – visst är det ”Vi äro musikanter, allt ifrån Skaraborg”.
– Vi har inget eget hem i Sverige, men alla saker vi inte har med hit finns i mina föräldrars hus i Lidköping. Barnen har varsitt rum där, så det finns ett riktigt hem att komma till när vi åker hem för semester sen, det känns bra, kommenterar Nicolina och vi konstaterar att hon – och kanske även Silas om än måhända mer undermedvetet – är skaraborgare på vift.
Jag, själv skaraborgare, försöker hantera paradoxen av att klämkäcka sången hemifrån påminner om slättens stora öppna fält samtidigt som djungeln växer till utanför fönstren.
Vägen under bilens däck är mestadels i bra skick men då och då kommer sämre partier, det sker regelbundet ordentliga ras från bergen vilket orsakat skador och här och var syns arbetslag som arbetar med reperationer från något sådant ras. Tillfälliga vägar bredvid den ordinarie har ordnats på något ställe, en kortare form av bro över den gamla förstörda vägen ligger utlagd på ett annat område.
Det är ett sådant ras som skett en bit bortanför El Chaco så att en bro för tillfället inte är möjlig åka över vilket gör att familjen López väg till Lumbaqui kommer vara svårare när de inom kort ska bege sig dit. Från Quito hade de annars kunnat åkt den väg vi nu åker och så fortsatt någon timme eller två ytterligare, men första resan kommer de behöva ta en annan väg som innebär restid på över åtta timmar snarare än dryga fem. Jaja, tänker de – det blir kanske bara en gång, det är okej.
Snart, om ett par timmar, ska den verkligheten justeras och försämras.
I El Chaco står de små butikerna på vid gavel: frukt och grönsaker förstås, och jämte de klassiska turistliknande och väntade affärerna med väskor, ponchos och andra amazontypiska kläder och – för skaraborgaren, åtminstone – exotisk musik strömmar genom små högtalare. En liten bit bort kompletteras dock utbudet med västerländskt doftande klädbutiker vars stora högtalare spelar Madonna, Benson Boone och Ed Sheeran så högt att det är helt uteslutet att fråga expediten något ifall man så skulle önska.
Och på gatan utanför alltsammans springer hundar fria och på innergården runt hörnet löper tuppar runt och gal så mycket att det tycks vara tävling om hönsen.
Västerländsk civilisation och djungelns landsbygd arm i arm.
Ett jobbigt besked
Mitt i allt detta finns en av Pactokyrkans församlingar och denna kväll möter dess pastorspar José Luis Vega och Silvia Ango upp trots att de hastigt fått en begravning att hantera denna dag. Samkvämet efteråt får klara sig en stund utan dem medan de hälsar på det nykomna svenska missionärsparet. Församlingen är omtalad för sin goda utveckling, kyrkan är välfylld på söndagar och även vid ungdomssamlingar, och vi frågar vad det beror på.
– Herren har välsignat oss med ett gott ledarskap som förstår att arbeta, och främst handlar det om en sak: Vi böjer knä och ber till Gud. Så superenkel är nyckeln, säger pastorn och skrattar högt, inte för att han skojar men för att han är en man som uppenbart har nära till skratt – rakt igenom vårt samtal letar han efter saker att få skoja om och skratta åt och som Bibeln säger: Den som söker han finner.
Nu, efter att relativt nyligen ha fått sin nya kyrkobyggnad på plats, lever församlingen i ett aktivt deltagande i El Chacos olika arrangemang – om något anordnas är församlingen på plats för att genomsyra och integrera med sin omgivning. Dessutom arbetar man mycket med parrådgivning både innanför och utanför församlingen.
– Vi dömer inte dem som kommer till oss och är glada över dem som konstaterat att vi älskar dem som de är, säger José Luis Vega och skrattar lyckligt.
Daniel och Nicolina López lyssnar intresserat, inte minst till berättelsen om församlingens lyckade lovskola som lockat 270 barn varav bara 80 brukar vara i kyrkan vanligtvis.
– Vi vill ha en gemensam dag här framöver för alla skolbarn i regionen men det blir utmanande bortåt efter att bron blivit förstörd, berättar José Luis Vega.
Bron han pratar om är den som skulle ha inneburit en smidigare resa till Lumbaqui för familjen López inom kort.
– Men de kanske hinner få ordning på bron innan den dag som skolbarnen ska åka hit i så fall, frågar Daniel.
– Fast det är inte bara bron som är problemet, det är 800 meter väg också som är borta. Det är ett stort jobb som kommer ta tid, svarar José Luis Vega, helt utan skratt denna gång.
Jag vrider upp huvudet och tittar på Daniel och Nicolina López. De säger inget, tar bara emot det hela tyst. Jag vågar inte fråga ifall beskedet att de troligtvis kommer behöva åka minst åtta timmar runt en annan väg från Quito istället känns jobbigt, det känns som att deras stillhet talar tillräckligt högt. Detta behöver processas, samtidigt har jag lärt mig att de inte tycks stressa upp sig för mycket inför omständigheter runtomkring – det är vad det är och blir som det blir.
Silas och Ester har inte hört nyheten än, de springer bekymmersfritt runt och busar med varandra i kyrkan och med tanke på hur bra de skött sig denna dag med många timmar i bil så säger Nicolina efteråt att hon ändå inte är så orolig.
– Vi har väldigt tålmodiga barn som är bra på att åka bil, det löser sig, säger hon.
– Vägen runt som ni behöver åka är längre men den är i alla fall i bättre skick än den vi åkte hit, flikar David Lomas tröstande in och får ett leende i retur från Nicolina och Daniel.
På besök i historien – och framtiden
Morgonen efter, när tupparna utanför det lilla hotellet gapat upp oss, beger vi oss till ett litet café för frukost. Dimman ligger tät över bergen runtomkring El Chaco och luftfuktigheten är lika hög som stämningen runt bordet. Eller ja, allmänt sett alltså, Daniel Lopéz exkluderad. Sorgsen och dämpad efter gårdagens besked om bron och vägen till till Lumbaqui? Inte alls.
– Jag är ingen morgonmänniska, upprepar han från häromdagen när vi andra runt bordet skrattande försöker få kontakt.
En frukost senare, för Daniel Lopéz bestående av någon slags boll vid namn Bolón som i form och utseende påminner om pitepalt men mestadels innehåller matbanan, så börjar han så sakteliga tina upp. När vi en stund därefter anländer till Linares är hans ögon pigga och ivriga. Det var här, i denna lilla by sisådär tio minuters bilväg från El Chaco, som han höll den där predikan klockan 05 på morgonen.
Vad han inte vet, när vi nu i förmiddagsregnet från bilen tittar på kyrkobyggnaden, är att församlingen som möts därinne högst troligt inte bara kommer finnas i hans minne utan även spela en roll i den missionsinsats de ska göra i Ecuador.
Snart ska nämligen historien böjas och förändras på ett sätt de ännu inte har någon vetskap kring.
I del två: Allting förändras men kallelsen består.
Läs även gärna:
Ecuadors kyrkor utmanar brutala våldstrenden
Missa inte:
