Den senaste tiden har flera nyheter om profilerade pastorer inom Equmeniakyrkan som lämnar samfundet för att istället bli präster i Svenska Kyrkan blivit ordentligt omskrivna, både i Sändaren, Kyrkans Tidning och Dagen. De exempel som väckt mest känslor och frågor rör Joakim Hagerius, tidigare biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan, och Gustaf Björkman, chef på enheten för ordinerade medarbetare och utbildning.
När den formen av medarbetare, med ett stort och centralt nationellt uppdrag, lämnar den kyrka de ordinerats i samt funnits med i yttersta ledning för så väcker det känslor och frågor. Det tycker Karin Wiborn är fullt rimligt.
– Jag får frågor om detta när jag reser, både från ordinerade medarbetare och medlemmar i församlingar, och jag har full förståelse för att folk undrar. Egentligen tror jag inte att det är så stor skillnad i antalet som lämnar, men det som kan vara svårt att förstå är att de går direkt från en profilerad tjänst hos oss till tjänst i annat samfund. Det är begripligt att det anses vara anmärkningsvärt, det kan jag också tycka.
– Men, det ska också sägas i samma andetag; som medmänniska förstår jag dem. Jag har samtalat med dem och det finns personliga skäl som jag har full förståelse för, jag har stor respekt för de beslut de fattat och grunderna för det. Vid sidan om det så gräver jag även i mitt ekumeniska sinne och konstaterar att jag inte vill se det som att de lämnar i så där dramatisk mening, utan att de bara byter ståställe. Med tanke på att vi som samfund arbetar aktivt med enheten och mångfalden så finns det inbyggt att det blir lite rörelse. I grunden är det bra eftersom det innebär att kristna vävs samman över gränser.
Bra för den externa enheten, men kanske utmanande för den interna?
– Ja, så är det. Vi bygger Equmeniakyrkan tillsammans och varje medarbetare är viktig. När någon som haft ett nationellt ansvar går vidare är det naturligt att undra vad det betyder. Men i samtalen är det tydligt för mig att deras vägval inte handlar om brist på förtroende för vår gemensamma resa. Däremot behöver vi vara lyhörda för de frågor som väcks och fortsätta arbeta med vår interna enhet.
Men det kanske blir problematiskt om många tar ett sånt steg?
– Ja, det skulle det kunna bli. Därför behöver vi reflektera över hur Equmeniakyrkan på bästa sätt stärker identitet, tillhörighet och hållbarhet i tjänst. Vi vill vara en ekumeniskt öppen kyrka, men samtidigt en stabil hemvist där människor känner att de kan växa och stanna länge. Dessa frågor behöver vi fortsätta att tala om med både tydlighet och varsamhet.
Behöver det kollegiala samarbetet kanske styrkas för att möjliggöra att fler är kvar?
– Absolut. Vi har många pastorer som arbetar ensamma, och det kan vara utmanande. Regionala kyrkoledare arbetar redan mycket med just detta – hur vi skapar smart samverkan, delar resurser och bygger nätverk. Medarbetardagar, regionala samlingar och exempelvis den kommande vinterkonferensen är viktiga, både för identitet och relationer. Kollegialitet är en nyckel för hållbar tjänst.
Hur långt räcker det?
– Det är viktiga steg, men de löser inte allt. Det finns även praktiska realiteter – som familjesituationer eller geografi – där det ibland saknas alternativa placeringar inom rimligt avstånd. Vi måste ha ödmjukhet inför att varje människas livssituation är unik och att vi som samfund ibland inte kan möta alla behov fullt ut.
Kanske lockar även de bättre förutsättningarna till mer tillsammans-arbete lokalt i Svenska Kyrkan?
– Så kan det vara på vissa håll. Större arbetslag och andra strukturer kan ge förutsättningar som är svårare för våra församlingar att erbjuda. Det behöver vi vara realistiska inför.Samtidigt vill jag lyfta fram den frihet och kreativitet som finns i Equmeniakyrkan – möjligheten att forma verksamheten lokalt och utvecklas utifrån vår teologiska grund. Det är något som många verkligen uppskattar. Ingen kyrka har perfekta villkor, allt gräs är inte grönt hos Svenska Kyrkan heller, men varje sammanhang har också sina styrkor.
Och det är inte heller enbart dit som pastorer flyttar, även om Björkman och Hagerius gör det?
– Nej, exakt. Vi har även pastorer som går till andra frikyrkor, ibland tillfälligt. Där har vi ett system med ut- och inlåningsavtal mellan samfunden, vilket skapar flexibilitet. Det gör att en pastor kan tjäna i ett annat samfund utan att behöva lämna sin ordination eller tillhörighet. Men det är också viktigt att betona att denna rörelse av medarbetare även går åt andra hållet – många söker sig också till Equmeniakyrkan från andra traditioner. Det är en del av den ekumeniska väve som vi är del av.
Kan det vara så att lönesituationen spelar in?
– På vissa håll skiljer sig lönerna åt, särskilt mellan Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan. Men i den undersökning vi gjort kring hållbarhet i tjänst så var lönen inte en faktor som stack ut bland dem som valt att byta sammanhang.
Kanske behöver det ändå ske en utveckling på det området?
– Vi behöver absolut sträva efter lönen ska vara skälig, och jag tror att vi som kyrka framåt behöver fortsätta reflektera över hur vi organiserar tjänster och lönestrukturer för att skapa goda villkor.
Arbetstiderna och de allmänna villkoren då, behöver de ses över?
– Det finns alltid saker att utveckla, och det arbetar vi ständigt med. Pastors- och diakontjänster är krävande uppdrag, och hållbarhet behöver vara i fokus. Samtidigt vill jag lyfta fram att Equmeniakyrkan också erbjuder en stor frihet – att forma uppdraget lokalt och vara del av ett sammanhang där kreativitet är möjlig. Det är en styrka som många värdesätter.
Många som varit ungdomsledare i Equmenia och sedan vill studera teologi väljer just nu ofta Akademi för ledarskap och teologi (ALT) istället för Enskilda högskolan Stockholm (EHS). Är det ett problem för identitetsbyggandet att utbildningen som Pingst, Evangeliska Frikyrkan och Svenska Alliansmissionen lockar?
– Mycket av det handlar om geografin. ALT har studiecenter på sex platser i landet och möjliggör studier närmare bostadsorten. EHS har ett campus i Stockholm, vilket ger andra praktiska förutsättningar. EHS arbetar aktivt med att stärka tillgängligheten, även i fråga om digitala inslag, men fullt ut är vi inte där ännu. Samtidigt vill passa på att lyfta hur stark utbildningsmiljön på EHS är – såväl akademiskt som ekumeniskt.
Istället för studenter från de egna leden är det många från Svenska Kyrkan som studerar på EHS, det skulle kunna ses som lite symboliskt talande nu när flera pastorsprofiler lämnar för att bli präster.
– Det hade kunnat ses så, men jag ser framför allt möjligheterna i det. Att många blivande präster väljer EHS visar att vår teologiska högskola håller en mycket hög nivå och är attraktiv även utanför vårt eget samfund. Men samtidigt arbetar vi naturligtvis också med hur EHS kan vara ännu mer relevant och synlig för Equmeniakyrkans unga. Det är viktigt för vår framtid.
En önskan om att fler från den egna rörelsen ska söka sig till EHS utan att det blir färre från annat håll, helt enkelt?
– Min grundtro är ens identitet styrks bättre i mötet med andra än enbart med likasinnade, så jag drömmer om EHS som en fortsatt ekumenisk mötesplats, absolut.
Sammantaget, är du hoppfull eller oroad inför framtiden gällande pastorerna?
– Jag är hoppfull. Utmaningar finns, och de vill vi möta med både ärlighet och ansvar. Men vi har en stark grund: engagerade medarbetare, levande församlingar och en teologisk identitet som bär. Min förhoppning är att vi tillsammans kan fortsätta utvecklas och skapa goda förutsättningar för pastorer och diakoner i Equmeniakyrkan nu och framöver.
