Pastorer, diakoner, ungdomsledare, musiker, administratörer och människor med annan tjänst inom församlingslivet i Equmeniakyrkan är denna vecka på plats i Stockholm för gemensamt avstamp in i det nya året. Och tillsammans med dem finns förstås de regionalt och nationellt anställda, såsom kyrkoledare Karin Wiborn, biträdande kyrkoledare Niklas Piensoho och Marcus lind som är generalsekreterare på Equmenia. De tre utgjorde en panel som på Vinterkonferensens öppningssamling fick en rad kluriga frågor att besvara.
Finns det exempelvis risk för heliga kor i församlingslivet, sånt som egentligen borde slaktas men som blir kvar ändå?
– Så är det absolut, den risken finns, vår blick behöver främst vara på Jesus och inget av det där andra. Egentligen borde församlingsmötet vara en plats för utvärdering; ”Är det någon som har lust att fortsätta med den här verksamheten?” Jag tänker även att den ständiga risken är att vi gör oss viktiga för vår egen skull. Vi behöver därför påminna oss varför vi gör det vi gör, är det för att hålla igång en viss verksamhet eller är det för att påverka vårt närsamhälle? sa Karin Wiborn.
Niklas Piensoho tog vid.
– När jag började arbeta i Filadelfia Stockholm så bestämde vi oss för att det var viktigt med en stark söndag och att vi för det behövde full bemanning bland exempelvis barn. Så vi lade ner all annan verksamhet under resten av veckan för att få till det fokuset. Det var omtumlande och ibland när jag gick igenom den stora kyrkan en vardagskväll så for tanken ”jag har ödelagt Guds verk…” genom huvudet – vilket även en och annan medlem upplyste mig om, sa han och möttes av ett skratt.
– Resultatet blev det önskade, vi fick en starkare söndag, men det visste jag ju inte där och då när jag stod med kniven i hand.
När frågan bollades vidare till Marcus Lind valde han att vända en aning på begreppet och se vad som är heligt på riktigt och inte kan plockas bort.
– Vi kan väl egentligen skära bort allt utom gudstjänsten, platsen där vi möts – den är helig. I övrigt tror jag det är avgörande att vi vågar lägga ner saker. En församling jag var med i hade minskat medlemsantalet med 25 procent men verksamheten var lika stor som innan, kostymen lika omfattande, sa han och betonade att risken då är stor att det blir tungrott och att glädjen minskar.
Karin Wiborn återfick ordet.
– Det är jobbigt att vara den som säger att kejsaren är naken, att saker haft sin tid och att något nytt behövs. Men det är viktigt, och därför behöver vi uppmuntra till förändring. Och att prioritera bort något är också att prioritera något annat, det måste vi komma ihåg.
Ida Löveborn, som ledde frågestunden tillsammans med Patrick Abrahamsson, återvände till Wiborns första svar om behovet av att ha blicken fäst på Jesus och frågade hur man lyckas med det.
– Läs Bibeln, sa Marcus Lind.
– Och be, tillade Niklas Piensoho.
– Då lägger jag till: Se din medmänniska.
Därefter lades det heliga korna åt sidan och det blev plats för nästa djur att kliva in i deras ställe: ”Elefanten i rummet” som Löveborn och Abrahamsson kallade frågan om den utsatta pastorsrollen som varit flitigt omtalad den senaste tiden. Vilket ord förknippar exempelvis Niklas Piensoho främst med tiden som lokal församlingspastor?
– Mening. Det har varit slitsamt och kämpigt men alltid känts meningsfullt.
– Tänk att så konkret få vara med och bygga Guds rike, att jobba med frågorna kring hur vi gestaltar det här och nu och gå nära människor genom livets alla olika skeenden… det är vackert, sa Marcus Lind.
Men det finns utmaningar också, det förnekade ingen i panelen, och att sätta gränser för arbetet hör till det svåraste i rollen som församlingsanställd var de överens om. Inte minst kanske för den med familj och små barn?
– Jag tror det, samtidigt som det kan vara en hjälp att sätta gränser då eftersom man måste, eftersom familjen säger ifrån annars. Det kan vara svårare för den som lever ensam. För den som har familj skulle jag vilja uppmuntra till att lägga arbetstiderna så som det passar dem bäst. Min pappa var pastor och han var i regel alltid hemma på eftermiddagarna, min känsla som barn var att han var mer hemma än mamma som var sjuksköterska, sa Karin Wiborn.
Marcus Lind:
– Jag tycker vi behöver tänka på att många församlingar söker pastor nu, det är med andra ord medarbetarnas marknad för tillfället så våga ställa lite krav på hur du önskar lägga upp det. Jag skulle även vilja skicka med en uppmaning att våga vara öppen för en flytt. Vi hör ibland att vi inte vill tillbaka till det gamla idealet när man i princip flyttade var tredje och visst, men att göra en eller två flyttar som familj är inte farligt.
Niklas Piensoho fyllde i:
– Jag tror vi behöver tänka till kring att det lätt blir väldigt isolerat, att komma ut som ung och börja arbeta ensamt är svårt och utmanande. Här behöver vi hittar vägar för att ha bra kollegialt utbyte, byt nummer med någon du träffar här, håll sedan kontakten, dela predikningar med varandra och så vidare.
Hur ser Equmeniakyrkan egentligen ut år 2046, om 20 år? Den frågan fick panelen eftertänksam en stund, men sen kom svaren.
– Jag tror vi är på en bättre plats då, att vi har hunnit landa i en klarare kyrkosyn vilket vi skulle gynnas av. Den behöver inte bli smalare men tydligare, sa Marcus Lind.
– Jag är hoppfull inför framtiden. Vi har sett något av religionens återkomst i vårt samhälle nu, vi behöver fånga det, ta tillvara på det, förändras med det.
Samtalet övergick utifrån det naturligt i talet om Jesus-trenden bland de unga, något inte minst Marcus Lind såg stora möjligheter i. Men han passade även på att brasklappa.
– Vi kan konstatera att majoriteten av de unga som kommer till tro inte är med i en församling några år senare. Vi behöver fånga upp fler och ge förutsättningar till de unga och lägga bort ambitionen att nästa generation ska göra likadant som vi före har gjort, det är det ingen som vill.
– I min generation har evangelisation nästan blivit något fult och problematiskt och därmed har vi tappat bort ett naturligt sätt att prata om vår tro. Det är som en inre sekularisering, i det kan vi ta rygg på de yngre nu för att ta ur det, tror jag, sa Karin Wiborn som även fick utmaningen att formulera en avslutning riktad till de församlingsanställda i rummet:
– Allt börjar med att du är älskad, med kärleken från Gud. Den har vi sedan i uppdrag att ge vidare. Du är kallad – du är bedömd tjänstbar. Du behöver känna det, annars har du svårt fullfölja uppdraget eftersom du då har för stort fokus på dig själv. Sen vill jag verkligen att du är med och bygger vårt gemensamma i Equmeniakyrkan.
