Vinterkonferensen är slut för i år. Det har varit tre dagar med undervisning, gudstjänster, samtal, mat och mingel. Stort som smått har behandlats från scen och i samtal. Bland annat har dagarna bjudit på 24 valbara seminarier om allt från AI, mission, existentiell hälsa och klimatförändringar, till lovsång, gängkriminella barn och profetisk diakoni.
Britta Hermansson och Rickard Lundgren talade om evangelistens roll och att inte alltid kunna se resultaten, i alla fall inte genast, och därför jämföra sig med andra. Britta Hermansson tog upp två saker som hon tror är viktiga när man pratar om sin tro.
– Att man delar trovärdigt och med igenkänning. Jag försöker vara så personlig jag bara kan utan att vara kladdig, sa hon och tillade:
– Vi pratar så mycket om att kyrkan behöver nå ut. Men jag tror det handlar mycket om att vi behöver nå in. In i människor. Det finns så mycket tro, även om alla kanske inte beskriver sig som kristna.
Rickard Lundgren talade om att vi gått från att tala om att så till att tala om skörden. Fokus ska inte vara hur många som blir kristna, utan på viljan att berätta om Jesus, tycker han.
– Jag testar i alla sammanhang att säga Jesus. Jag har pratat om Jesus i 52 länder och det funkar alltid. Hade jag däremot pratat om kristendom hade jag kunnat bli fängslad, sa han.
En vinterkonferens har många ingredienser och så var det även i år. “Hur ber man för någon med ont knä?” avhandlades i ett rum medan vikten av personlig andakt lyftes i rummet intill. Samtal om mäns våld mot kvinnor höll till vägg i vägg med ett ivrigt samtal om valår.
Under dagarna kunde man höra citat som “TikTok kan aldrig vara en andlig förälder” och “Hitta en vana att utöva den kärlek hjärtat inte känner” och många samtal medarbetare emellan rörde hög ljudnivå, hur inspirerande undervisningen var och att konferensens mat var lyxig och svår att uttala. Det fanns en konstutställning över Psaltaren och många montrar att besöka, tid för själavårdssamtal, träning, stickning (många medarbetare i Equmeniakyrkan stickar!) och man kunde se några fika och ytterligare några timmar senare se dem kvar i samma samtal. Det hanns med nattvard, förbön och en equmeniakyrklig panik när kaffet verkade ha tagit slut.
Det fanns tid och möjlighet för både det ena och det andra, helt enkelt.
På torsdagskvällen var det dags för fest. Temat var 90-tal vilket gestaltades i deltagarnas utstyrsel. Gamla tv-reklamer visades och när det var dags för bordsbön (till melodin från tv-serien Bert) åkte overheadapparaten fram. Deltagare fick tävla i Jeopardy, Hur gör djur och Gäster med gester och allt avslutades med ett bejublat framträdande av Spice Girls i Småstjärnorna. Sen släppte alla hämningar i det efterföljande 90-talsdisco med Equmenias generalsekreterare Marcus Lind som dj.
Efter en natts vila kom så sista dagen och hela konferensen avslutades med gudstjänst där Karin Wiborn predikade och önskade alla hopp och mod:
– Det är mycket oro i världen, det finns skäl att ängslas, och därför behöver vi lysa hopp. Våga vara ljus och slipa på din sälta! Vi behöver vara världens ljus och jobba med världens största ljus: Jesus. Vi står tillsammans i detta även när vi åker hem.
Ja, nu är Vinterkonferensen slut och vad tycker då de som planerat konferensen? Jo, Linnea Lidskog, tf enhetschef med ansvar för medarbetare och utbildning, är mycket nöjd.
Vad har ni velat att man ska få med sig?
– En känsla av samhörighet, gemenskap och identitet. Att känna “jag och min församling är en del av ett större sammanhang och vi är unika och fantastiska som vi är.” Vi har också velat att alla ska få inspiration, påfyllning, lära sig saker och möta andra samt landa i vårt grunduppdrag som kyrka: Att leva i Guds mission, dela tro, forma lärjungar och bära hoppet till människor.
Temat på konferensen var Tillsammans och ordet har återfunnits i temana Tillsammans bygger vi kyrka, Tillsammans söker vi Guds ansikte, Tillsammans bygger vi församling, och Tillsammans förändrar vi världen. Tidigare år har det varit externa, ibland internationella, talare men i år har det framförallt varit medarbetare inom Equmeniakyrkan.
Har ledningsgruppen tänkt annorlunda i år?
– Egentligen inte. Det är en konsekvens dels av utvärderingar som visar att det inte alltid är de stora talarna som är det som ger mest – talare som förstår vårt sammanhang, våra utmaningar, våra möjligheter och talar in i det är nog så viktigt. Men det har också funnits namn i planeringsprocessen som av olika anledningar sedan inte har kunnat komma.
En ny punkt i programmet under årets Vinterkonferensen var knytkonferens. Då fick deltagarna skicka in ämnen som de ville tala med fler om. Tanken var inte att det skulle bli föreläsning utan just samtal om något angeläget. Linnea tycker att det blev mycket lyckat.
– Vi satte ju seminarieprogrammet redan innan sommaren och mycket hinner bli mycket mer akut. Vi ville ha en yta på konferensen där vi visste från början att vi kunde prata om sånt. Vi vet att medarbetarna bär på så otroligt mycket kompetenser, erfarenheter och klokskap och allt kan inte komma in i planerade seminarier.
Sammanlagt kom 28 förslag och varav fyra ämnen valdes ut till entimmespass.
– Vi kunde se ett mönster i förslagen. Många ville prata om hållbarhet i församlingsanställning, hur håller man som individ, hur håller vi som familj, och valåret 2026.
Och samtalet om valåret var uppskattat.
– Ja, rummet var överfullt! Det visade verkligen att knytskonferensen behövs och det var otroligt mycket konstruktiva idéer. Dels vad vi kan göra lokalt, regionalt och nationellt – vad vill vi pressa politikerna på när vi möter dem i våra lokaler? Men också mycket medskick till partiledarutfrågningarna i Vårgårda som är en jätteviktig arena för oss som samfund. Det är ju unikt att vi möter alla riksdagspartiers partiledare och har så mycket tid med dem.
Så, hur upplever du att Vinterkonferensen 2026 blev?
– Jättebra! Och det kan jag säga för det är det jag hört av medarbetarna. Väldigt många har uppskattat helheten och innehåll i föreläsningar och seminarier och det man fått ta del av har varit meningsfullt. Det gör mig väldigt, väldigt glad, säger Linnea Lidskog.
