– Varför finns det inte fler kristna äldreboenden i Sverige? Jag kan inte begripa det. I Sverige skulle det behöva byggas hundratals nya äldreboenden de närmaste åren för att möta äldreboomen som kommer. Varför satsar inte kyrkan på det här?
Med “kyrkan” menar Emil Mattsson, direktor på Räddningsmissionen, församlingar, samfund och kristna organisationer. Under sitt föredrag på Vinterkonferensen förra veckan lyfte han äldreboendet Vasahemmet som i över 50 år ägts av Betlehemskyrkan Göteborg som ett bra exempel på när en församling lever ut evangeliet genom handling. Han lyfte också rapporten Vägval för framtiden som gavs ut av Sveriges kommuner och regioner för ett par år sedan. Rapporten är en framtidsspaning som försöker ge en bild av hur världen och Sverige kan se ut år 2035.
Emil Mattsson beskrev det som en ganska dyster läsning som bland annat tar upp det uppluckrade samhällskontraktet. I Sverige har det funnits en överenskommelse mellan individen och staten som gått ut på att om individen gör rätt för sig, betalar skatt och röstar så lovar staten skapa förutsättningar för att individen ska känna trygghet och leva ett värdigt liv.
– I kommunernas och regionernas egen rapport är man tydlig med att samhällskontraktet är skadeskjutet. Man kan se det i vårdköer, skjutningar, skolor som haft usla skolresultat i decennier, ökade klyftor och en ny slags fattigdom. Detta medan medelklassen ofta köper privata lösningar vid sidan om, vilket undergräver kontraktet ännu mer, sa Emil Mattsson.
Han anser att kyrkan borde bli mycket mer av en samhällsbärare och ta ansvar där samhällskontraktet brister genom att exempelvis bedriva vård, skola, omsorg och socialt arbete. Starta upp SIS-hem, HVB-hem, äldreboenden, skolor och vårdcentraler.
– När vi skickar ut missionärer runt om i världen startar vi alltid upp en kyrka, någon slags vårdcentral eller sjukhus och en skola. Den treenigheten förstår vi behövs för att bygga ett samhälle. Men här i Sverige tar kyrkan hand om kyrkobyggnaden, och låter staten ta hand om resten, sa han.
Politiker vill ha mer idéburen välfärd
I Sverige utgör idéburen välfärd tre procent av välfärden och enligt Emil Mattsson står kyrkliga organisationer kanske för en tredjedel av de procenten. Det ser helt annorlunda ut i våra grannländer, menar han.
– Och i Tyskland driver Caritas, den Katolska kyrkans diakonala organisation, bland annat 550 sjukhus, 10 000 förskolor och 1200 äldreboenden. Och alla våra svenska politiska partier vill ha mer idéburen välfärd. Sverigedemokratiska politiker vill ha lägst, 14 procent, men det är ändå nästan fem gånger så mycket som vi har idag. Det är detta jag tycker är lite beklämmande: kommunerna och regionerna vill att vi tar mer ansvar för samhällskontraktet, samtliga politiska partier vill att vi tar mer ansvar för välfärden, men själva tycker vi att staten ska ordna upp allt.
Tro, hopp och kärlek
Han betonar också att satsning på idéburen välfärd inte behöver ta ekonomiska resurser från kyrkan eftersom verksamheterna i grunden är skattefinansierade. Och kyrkan har goda grunder att bedriva detta arbete, menar han.
– Vi tror på en kärleksfull Gud, på människan och att tron kan förvandla människor. Och vi har ett välgrundat hopp: vi tror att allt en dag ska bli bra och med det hoppet kan vi hämta kraft att kämpa. Och vi tror på en Gud som är kärlek. Varje dag övar vi oss att se med Guds kärleksfulla blick på varje människa. Om inte tro, hopp och kärlek kan förändra världen så vet jag inte vad som skulle göra det.
Niklas Piensoho, biträdande kyrkoledare för Equmeniakyrkan, har under 13 år varit kaplan i riksdagen. Han har mött den vånda och ångest som kan finnas bland politiker över att samhällskontraktet helt eller delvis brustit, och också människor som farit illa av det. Han vet att det är en komplex situation.
– Jag delar våndan och ångesten, och vill göra vad jag kan för att lindra nöd, men inser också att våra resurser som kyrka är så begränsade, säger han.
Niklas Piensoho har, personligen som tidigare pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm, ansvarat för ett äldreboende och en förskola. Hans erfarenhet är att det inte är lätt.
– Dilemmat är att man blir en kommunal utförare, underställd alla de restriktioner som gäller där, eftersom det är skattepengar, säger han.
Det innebar till exempel att det inte var tillåtet med några kristna inslag, som bordsbön, på församlingens förskola, trots att föräldrarna eftersökte det.
– Jag fick tyvärr säga nej och då hamnade vi i konflikt med vår egen identitet.
– Samma sak gäller missbrukarvård. Är man kyrka kan man vilja lägga händerna på de som mår dåligt och be om Guds närvaro, omsorg och kraft. Men det får vi inte när det finansieras med skattepengar. En annan väg att gå är att som församling bekosta allting. Då kan man vara hur kristna som helst, men det är mycket kostsamt.
Stora kostnader
Men kostnader kan det bli även när det är skattefinansierat. Filadelfiakyrkan i Stockholm drabbades för ett antal år sedan av ett vite på 30 miljoner kronor eftersom toaletterna var för små för att kunna godkännas som äldreboende. Kommunen begärde att det skulle åtgärdas inom ett år och Filadelfia gjorde då en ombyggnation för 100 miljoner kronor.
– Det krävdes för att möta standarden och den standarden kan förändras juridiskt. Förändras den måste lokalen förändras, säger Niklas Piensoho.
De första fem åren då Niklas Piensoho var församlingsledare handlade varje styrelsemöte om äldreboendet, och att som församling ha ansvar för ett äldreboende eller en skola kräver en styrelse som besitter stor kompetens och som behöver ta ett mycket stort ansvar, menar Piensoho. Fylls inte varje plats på boendet eller skolan måste pengar in från något annat håll för att täcka driftsunderskott.
– Då kan man behöva ta två miljoner från församlingskassan. Det är sådana summor det handlar om, säger Niklas Piensoho.
Det är heller inte möjligt att ha en särskild kö om man som kyrka bedriver äldreboende. Filadelfiakyrkans medlemmar hade helt enkelt ingen förtur, och medlemmar spreds ut på uppemot 40 andra boenden runt om i Stockholm. För Filadelfiaförsamlingen blev slutsatsen att det inte kändes rätt att fortsätta bedriva ett äldreboende. De beslutade att besöka de boenden de var välkomna till för att möta människor och hålla andakt där istället för att bedriva ett eget. Där fick de som kyrkan prata om Jesus.
– Mitt stora och tydliga nej, som växte fram utifrån erfarenheten, hade helt enkelt med de regleringar som svenska politiker har lagt på skattefinansierad verksamhet att göra. För det kom i konflikt med min identitet.
Men det verkar funka i andra länder. Emil Mattsson nämnde Tyskland som exempel.
– Ja, i Tyskland finns en mycket större acceptans och tolerans. Om du är konfessionell och driver en skola där så är det okej att du också agerar med kristna inslag. I Sverige är det beröringsskräck.
Nej, Niklas Piensoho förespråkar inte att fler Equmeniakyrkoförsamlingar bedriver liknande verksamhet. Räddningsmissionen, som inte är en kyrka men har kyrkliga huvudmän, kan dock arbeta med det, säger han, och det gör de också. Sedan några år tillbaka har Räddningsmissionen till exempel två grundskolor i Göteborg.
”Inte 10 000 poliser till som behövs”
Niklas Piensoho anser att församlingar istället ska fortsätta göra allt det goda de på många håll redan gör. Dela ut matkassar, ordna klädbytardagar, bjuda in till tacokvällar, skapa meningsfulla aktiviteter för barn och unga, öppna upp kyrkan för fler. Det bygger ett gott samhälle. Han vill också slå ett slag för folkhögskolan, och framförallt allmän linje som en “outnyttjad superkraft”. Det är en oslagbar resurs som ska användas så länge man får, menar han. Han önskar att fler församlingar frågade Equmeniakyrkans folkhögskolor om det fanns möjlighet att öppna filial i sina lokaler. Där skulle församlingar få möta behov och göra insatser.
– Tänk om fler församlingar sa “vi har ett antal hemmasittare som vi skulle vilja hjälpa vidare, och migranter som behöver lite extra stöd. Vi vill skicka in en del av våra pensionerade lärare för att vara extra resurser i era kurser, fixa fika och bygga kultur. Vi har inte råd att betala körskola men vi har medlemmar som kan övningsköra med ungdomar om det behövs”. Då bygger vi relationer och ger människor en andra chans i livet. Det kan vi och borde vi göra i Equmeniakyrkan, säger Niklas Piensoho och lägger till:
– Det är inte 10 000 poliser till som behövs. Det är trygga vuxna och en möjlig framtid.
Fotnot:
Räddningsmissionen är en ideell förening med 38 huvudmän (kristna organisationer och församlingar) varav 24 är equmeniakyrkliga församlingar. Föreningen bedriver socialt arbete genom ett 30-tal olika verksamheter och jobbar med akuta, långsiktiga och förebyggande insatser för att bekämpa social utsatthet.
