Vad händer med en kyrka som springer fortare än den hinner älska?
För Pernilla Öman, pastor i Filadelfia på Öckerö, är frågan inte teoretisk. I mötet med församlingsliv på olika platser i Sverige har hon sett samma mönster: hög aktivitet, fulla kalendrar – men ibland ont om luft.
– Jag drömmer om en kyrka som går tillbaka till ett starkt Jesusfokus på riktigt. Som lever livet med Jesus mer än att bara uträtta sitt uppdrag i kyrkan.
Hon beskriver en kultur där effektivitet blivit norm, också i församlingen. Uppdrag ska genomföras, verksamheter organiseras, mål uppnås. Men mitt i allt det riskerar något att gå förlorat.
– Ibland känns det som att man är i kyrkan när man gör sitt uppdrag. Men vi är ju kyrka hela tiden.
En kyrka med tid
Det handlar inte om att göra mindre, utan om att leva annorlunda. Pernilla Öhman återkommer till Jesu sätt att möta människor – utan brådska.
– Han mötte alltid människor. Frågan är: har vi tid för det?
Hon berättar om en man hon mötte i hamnen på Hönö. Hans båt hade fått motorproblem och han behövde hjälp. Hon hade egentligen en lunch bokad – men valde att återvända och köra honom till macken.
– Han frågade: Vad är det som får dig att göra en sån här sak? Då fick jag berätta om Jesus.
För henne är det där själva poängen. Inte kampanjer eller stora satsningar – utan vardagens öppna dörrar.
– När har vi tid att bjuda in grannen på en fika? Hur ofta har jag en extra människa vid mitt köksbord?
Hon menar att kyrkan har ett ”smashläge” i ett samhälle där ensamhet breder ut sig. Ändå är vi ofta bättre på kyrkfika än på att öppna våra hem.
Mindre duktighet, mer förundran
En annan utmaning ser hon i självbilden. Kyrkan i Sverige har, enligt henne, länge burit på ett svagt självförtroende.
– Det är som att man inte riktigt tror att man sitter på världens bästa budskap.
Hon efterlyser en enklare förundran över relationen med Gud.
– Jag lever i relation till universums skapare. Han är min far. Han hör mig när jag ber. Hade vi kunnat förundras mer över det enkla och lite mindre över alla strategier, då tror jag att det hade varit mer attraktivt.
Hon är övertygad om att vägen fram inte går genom fler timmar i kyrkans lokaler, utan genom mer tid med Jesus.
– Man blir som man umgås. Det är egentligen inte svårare.
Samtidigt vill hon tona ner prestationskulturen också i det andliga livet.
– Vi behöver lite mindre av präktighet och duktighet och lite mer självinsikt och frid. Jag måste inte vara bäst. Jag vill gå med Jesus.
Att ”tro mindre om sig själv” handlar inte om självförakt, utan om förvaltarskap.
– Det är inte på grund av mig. Det är på grund av Gud.
En kultur av förtroende
I Filadelfiakyrkan på Öckerö har hon och ledningen arbetat fram tre värderingar: att tro det bästa om varandra, att vara den förändring man vill se och att ge det man fått vidare.
– Tänk om vi kunde välja att tro det bästa om varandra. Det kommer inte naturligt, men vi vill jobba så.
Hon vill skapa en miljö där människor får testa, misslyckas och växa.
– Du måste inte vara expert för att få vara med och prova.
Församlingen ska inte luta sig tillbaka och tro att man ”är på en bra plats”.
– Vi fortsätter att skruva, justera och förändra.
Det är en hållning av ödmjukhet – också i relation till andra kyrkor. Ekumenik är, enligt henne, inget hot.
– Kan vi slåss lite mindre om det vi inte är överens om och lyfta Jesus lite högre?
Hoppet bär
Trots sina kritiska reflektioner bär Pernilla Öman på ett tydligt hopp.
– Det finns ingenting jag tror på så mycket som Guds församling.
Att kyrkan har funnits i två tusen år ser hon som ett mirakel i sig. Den har överlevt splittringar, kulturförändringar och egna misstag.
– Gud har sagt att han ska bygga sin kyrka. Då vill jag vara med.
Och framtiden?
Hon hoppas på en rikare, bredare och djupare kyrka – en gemenskap som vågar sakta ner, öppna sina hem och låta Jesus bli större än de egna ambitionerna.
– Jag hoppas att det är annorlunda om tjugo år. Rikare. Djupare. Mer Jesus.
Kanske är det just där framtidens kyrka börjar. Inte i nya modeller – utan i en gammal, enkel rörelse: att bli lite mindre själv, så att Han kan bli större.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Pernilla Öman. AI har därefter fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Pernilla Öman tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
