Det är lunchrörelse i Sveriges riksdag. Kaffemaskinen surrar, samtalen flyter på, ledamöter passerar mellan möten. Inget i miljön avslöjar att det minst sagt är oroligt i ett av riksdagens partier. Det är lugnet före stormen.
Jakob Olofsgård sitter vid ett bord i caféet. Han hälsar vänligt, ler lätt, svarar lugnt. Men det är samtidigt tydligt att de senaste dagarna tagit på krafterna. Han ser trött ut, sliten – buren mer av något annat än energi.
Om några timmar samlas Liberalernas riksdagsgrupp och partiledning. Ett möte som vanligtvis pågår i två timmar väntas den här tisdagen bli minst det dubbla.
– Det kommer bli ett långt möte i dag. Och det kanske inte spelar någon avgörande roll i det korta perspektivet vad som sägs där. Men jag är övertygad om att det ändå spelar roll – varje ord väger och kan få betydelse framåt. I sådana här lägen märks det också att jag är pastor. Då undrar folk vad jag har att säga, och min uppgift blir att tala hopp och tro, även när det är svårt.
När skavet blev en gräns
För några dagar sedan publicerade Jakob Olofsgård en debattartikel i Expressen. Den fick snabbt spridning, inte minst i kyrkliga sammanhang.
Men texten skrevs tidigare, innan dramatiken nådde sin kulmen.
– Jag skrev den ett par veckor tidigare, utifrån vart utvisningsdebatten var på väg. Jag satt med en växande känsla av att det här inte längre gick ihop för mig som troende. Det var inte bara en politisk fråga längre. När den sedan publicerades sammanföll det med partiledningens besked. Min text och deras linje kom ut samtidigt, och i efterhand känns det nästan som att det fanns en tajming i det där som jag själv inte styrde över.
Under mandatperioden har han levt med kompromissernas villkor – men något förändrades.
– Politik är kompromissens konst. Det ska skava, annars går det inte att vara politiker. Och så länge jag kände att jag kunde påverka, att jag kunde göra något bättre i förhandlingsrummet, då kunde jag leva med det. Men i utvisningsfrågan blev det något annat. Det slutade skava och började göra ont på riktigt. Och då skrev jag att jag skäms för den politik jag varit med och bidragit till. För om jag inte har någon skam i kroppen, då är man inget annat än en liten lort.
Han gör en kort paus, fortsätter:
– Nu har vi facit i hand. Och vi har misslyckats. Det måste man våga säga. Det är nästan tabu i politiken att säga det, men det är nödvändigt. Om vi inte kan erkänna det, då kommer vi inte heller förändra något.
Två riktningar – och ett parti som gått vilse
Som pastor i Equmeniakyrkan och riksdagsledamot beskriver han en konflikt som inte går att dela upp.
– Du kan inte jämföra Bibeln med ett partiprogram. Bibeln är mitt rättesnöre. Men jag kan inte dela upp mig som människa. Jag har bara en övertygelse i mitt liv, och den prövar jag både i tron och i politiken. I politiken måste jag ta ställning hela tiden, och då uppstår konflikter. Då måste jag fråga mig: kan jag stå för det här? Kan jag vara kvar i det här partiet?
Han lutar sig fram en aning:
– Det här är inte längre bara sakpolitik. Det är en existentiell fråga. När vi pratar om att sitta i regering med ett parti som har en helt annan vision för Sverige, då måste jag fundera över mitt eget engagemang.
Kritiken mot Sverigedemokraterna handlar ytterst om riktning.
– Vi kan ibland fatta samma beslut i en fråga. Men vi vill helt olika saker än dem. Det är två olika visioner för Sverige, och det märks i hur man talar om människor. När jag talar om att människor fastnar i bidragsberoende handlar det om att hjälpa dem vidare. När Sverigedemokraterna talar om att människor ska söka sig någon annanstans, då är det en helt annan syn på människan. Det vi ser nu är inte migration – det är deportation. När signalen blir att människor inte är välkomna, då är det en annan väg.
Han återkommer till skillnaden mellan samarbete och regeringsmakt:
– Att samarbeta är en sak. Att sitta i regering är något helt annat. Då delar du ansvar för helheten. Då måste du dela grundläggande värderingar. Och det gör vi inte.
Samtidigt riktar han skarp kritik mot det egna partiet.
– Jag upplever att partiledningen har tappat sin kompass. Man har gått vilse. Och det har skett under en längre tid, men nu blev det så tydligt att det inte längre går att bortförklara. Vi har rört oss bort från socialliberalismen, där människan står i centrum, mot en mer ensidig betoning på tillväxt. Men tillväxt är ett medel – inte ett mål.
Efter flera år nära maktens centrum sammanfattar han:
– Jag har sett makten inifrån. Och jag tycker att man kan säga så här: makten förstör. Frågan är bara hur mycket.
Tron – och vägen vidare
De senaste dagarna har varit tunga.
– Jag kände mig väldigt tom i helgen. Det var mycket som landade. Men jag fick en hälsning från en pastorskollega, och den kom precis i rätt stund. Då kände jag: nu är det inte partiet som bär mig – nu är det tron som bär. Du måste ha referenspunkter utanför politiken – familj, vänner, tron. Annars är det väldigt lätt att gå vilse.
Jakob Olofsgård har redan bestämt att han inte står till förfogande för omval till riksdagen. I höstens val är han endast valbar lokalt och regionalt.
– Politiken var tänkt som en paus från församlingstjänsten. Nu har pausen blivit åtta år. Men jag vet att jag kommer tillbaka till jobbet i kyrkan – frågan är bara när. När jag möter mina pastorskollegor känner jag att jag är bland vänner. Den känslan saknar jag lite här ibland.
Snart är det dags för mötet. I caféet fortsätter vardagen som vanligt. Lugnet före stormen består.
– Jag är spänd, men inte orolig.
Han lutar sig tillbaka, låter blicken vila över rummet.
– Det här handlar inte om mig. Det handlar om vad Liberalerna ska vara. Vi har funnits i hundra år. Frågan är vad vi är efter det här. För mig handlar det om att kunna stå för det jag tror på. Och när det inte längre går, då är det inte politiken som avgör – då är det samvetet.
