När Lisa Fredlund, ledarutvecklare på Sverigeprogrammet i Evangeliska Frikyrkan samt lokal pastor i Mötesplatsen Örebro. beskriver sina drömmar för kyrkan börjar hon inte med verksamhet, struktur eller organisation. Hon börjar med en fråga.
– Vad drömmer Gud om för kyrkan? På något sätt behöver vi lägga våra hjärtan och öron nära det. Ibland tänker jag att vi människor är som spårhundar: vi känner vittringen av vad Gud gör långt innan vi har förstått det med huvudet. Men som kyrkor är vi ofta väldigt snabba att låta allt passera genom förståndet först. Då monteras mycket ner på vägen.
Hon betonar att hon inte är emot tänkande eller teologi. Problemet är snarare obalansen.
– Jag tror att vi kanske har blivit lite av huvudfotingar, som de där barnteckningarna med ett jättestort huvud och små armar och ben. Huvudet är viktigt, men kroppen är större än så. Tron är större än det vi kan förstå och förklara.
Barnen har något vi håller på att förlora
En viktig del av den upptäckten har kommit genom familjelivet. Lisa Fredlund är mamma till tre barn under sju år och beskriver föräldraskapet som en av de erfarenheter som påverkat hennes tro mest.
– Barn är omedelbara. De är närvarande. De älskar sanningen, de undersöker världen och de lever väldigt nära fantasin och det övernaturliga. Ju mer jag är med barnen, desto mer ser jag både hur stor brist vi vuxna har på det där och hur mycket jag själv längtar efter det.
För henne handlar det inte om nostalgi utan om lärjungaskap.
– Det finns något omistligt i barnets blick och i relationen till föräldern. Jag tror verkligen att Jesus visste vad han gjorde när han talade om att bli som barn.
Samtidigt beskriver hon föräldraskapet som en plats där egot långsamt får ge vika.
– Man får stanna kvar i det som kan kännas monotont. Samma rutiner, samma mellanmål, samma vardag om och om igen. Men om man stannar kvar där så vecklar det ut sig någonting. Det finns lager av kärlek, tålamod och tro som man aldrig upptäcker om man hela tiden är på väg vidare.
Stressen hotar kärleken
Det leder också fram till en av hennes starkaste övertygelser om kyrkans framtid.
– Jag drömmer om en kyrka som har tid med människor. Jag tror att vi behöver vara mycket mer av en motkultur än vi är idag.
Hon menar att många kristna lever under samma press som resten av samhället.
– Vi säger ofta att relationer är viktiga, men vi är nästan lika fångade i stressen och tempot som alla andra. Och jag tror faktiskt att det största hotet mot kärleken i vår kultur är stressen. Inte därför att människor inte vill älska, utan därför att vi aldrig hinner stanna kvar tillräckligt länge.
Det är just i den långsamheten hon tror att mycket av det kristna livet formas.
– Det finns lager i kärleken som handlar om att stanna kvar. Stanna kvar hos människor som lider. Stanna kvar i relationer. Stanna kvar med sina barn. Men vi är hela tiden på väg någon annanstans.
Vi har mer än vi tror
Fredlund återkommer flera gånger till att kyrkan redan bär på något värdefullt, men att den inte alltid verkar tro det själv.
– Ibland har jag tänkt att det nästan känns som att frikyrkan har sämre självförtroende än Friskis & Svettis. Vi har någonting som är sant, vackert och livsförvandlande, men ändå går vi ofta omkring med ganska låg blick och vågar knappt erbjuda det till någon annan.
Hon berättar om en kristen familj som betydde mycket under hennes första år som troende.
– Det var inget märkvärdigt egentligen. Men när jag kom in i deras hall och satt där vid köksbordet så märkte jag att det fanns något i atmosfären. Hur de pratade med varandra, hur de såg på varandra, tonen, ljuset. I efterhand tänker jag att det var Gud som blev synlig där.
Därför handlar framtiden kanske mindre om att hitta något nytt än om att upptäcka det som redan finns.
– Väldigt lite är egentligen en undervisningsfråga. Mycket handlar om de nära relationerna, om kulturen vi skapar tillsammans, om vi lever det vi redan vet.
Trots alla utmaningar är hon inte orolig för kyrkans framtid.
– Hoppet är en ostoppbar kraft. Jag vet inte hur kyrkan kommer att se ut om tjugo eller trettio år, men jag är övertygad om att det kommer finnas kristna gemenskaper där Jesus förkunnas, tros och efterföljs. Det ligger i Guds ärende.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Lisa Fredlund. AI har fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Lisa Fredlund tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
