André Jakobsson är regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan Region Nord och sedan i höstas också pastor i Hedlundakyrkan i Umeå. När han gästar podden På jakt efter framtidens kyrka återkommer han gång på gång till samma tema: kyrkans enhet. För honom är det inte en sidofråga, utan själva nyckeln till kyrkans framtid.
– Jag älskar Equmeniakyrkans tanke att vi är ett provisorium. Vi tog steget att gå samman tre samfund, men vi sa samtidigt att det här inte är sista steget. För mig är enheten det stora. Världens nöd handlar så ofta om splittring. Kyrkan är kallad att gestalta den nya mänsklighet som försonats i Kristus.
Den övertygelsen går långt tillbaka. Han berättar om sin pappa, församlingsledare i Pingstkyrkan i Umeå under 45 år, som redan på 1970-talet engagerade sig för ekumeniken trots att det inte var självklart inom den egna rörelsen.
– Jag har fått det med modersmjölken. Hela tiden har jag hört att kyrkan är större än oss själva. När jag blivit äldre har jag förstått hur mycket det där har format mig. Samtidigt gör drömmen också ont, för vi lever i en tid där både samhället och kyrkan blivit mer polariserade. Ibland känns det nästan som att enhetsarbetet har stannat av därför att alla har fullt upp med sitt eget.
En oenighetsgemenskap
För Jakobsson är lösningen inte att alla ska tycka lika.
Tvärtom lyfter han fram ett uttryck som gjorde starkt intryck på honom under den nyliga kyrkokonferensen i Equmeniakyrkan: kyrkan som en ”oenighetsgemenskap”.
– När kyrkan blir en enighetsgemenskap, där alla tycker likadant, då har det redan gått fel. Vi måste lära oss leva med att vi tycker olika, därför att vi har ett mycket djupare centrum. Vi är ett i Kristus. Då handlar det om hur vi pratar om varandra, hur vi behandlar varandra och om vi kan snälltolka varandra i stället för att ständigt leta efter svagheter i den andres argument.
Han menar att den verkliga utmaningen inte främst finns mellan samfunden utan i varje lokal församling. Gemenskapen blir ett vittnesbörd just därför att människor med olika bakgrund, åsikter och personligheter ändå väljer att leva tillsammans.
– Jag tror att en stor del av enhetssträvan handlar om att vi ska sluta bedöma varandra hela tiden. Vi behöver inte placera människor i olika boxar. Ingen människa ryms egentligen i en box. Om kyrkan blir en plats där människor får vara dem de är, då tror jag att fler kommer upptäcka att här finns en gemenskap där jag får höra hemma.
”Vad är bäst för Guds rike?”
Som regional kyrkoledare ser André Jakobsson samtidigt mycket konkreta utmaningar, särskilt i norra Sverige där många mindre församlingar kämpar för sin överlevnad.
– Jag åker runt och frågar: Vad är bäst för Guds rike här? I många orter finns en liten pingstförsamling, en liten Equmeniakyrka och kanske ett EFS-bönhus. Alla går på knäna. Då tänker jag: Snälla, låt er försonas. Annars finns snart ingen kyrka kvar. Vi behöver våga släppa våra egna byggnader och traditioner om det är det som krävs för att Guds rike ska leva vidare.
Han menar att samma perspektiv också borde prägla större städer, där kyrkor ofta sitter på betydande tillgångar samtidigt som resurser saknas för nya satsningar.
– Vi måste fråga oss om vi förvaltar arvet eller bara förvaltar fastigheterna. Våra företrädare byggde inte kyrkor för byggnadernas skull. De gjorde det för Guds rike. Om vi vågar tänka nytt kanske vi kan frigöra resurser till nya församlingar, nya pastorer och nya människor.
Ett återkommande tema genom hela samtalet är att kyrkorna behöver bli bättre på att tänka tillsammans i stället för parallellt. För Jakobsson handlar det inte om att alla samfund ska bli ett organisatoriskt, utan om att dela ansvar, resurser och visioner.
– Vi klarar inte det här själva. Det här löser inte Equmeniakyrkan ensamt. Vi måste hjälpas åt. Vi måste be Svenska kyrkan och Pingst och EFS om hjälp. Sverige är för viktigt för att vi ska sitta i våra egna bubblor.
Trots de många utmaningarna präglas samtalet av hopp. Jakobsson återvänder gång på gång till Jesu bön om att de troende ska vara ett.
– Jag har svårt att tro att Jesu bön inte blir hörd. Därför finns hoppet kvar. Vi måste orka leva med de stora drömmarna samtidigt som vi ser verkligheten som den är. Men vi får inte krympa drömmen. Jag tror att drömmen är Guds.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och André Jakobsson. AI har fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad André Jakobsson tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
