– Om jag får bestämma fritt så kan det bli egentligen hur lågt som helst.
Jimmie Åkessons besked om biståndet hör till de tydligaste under Equmeniakyrkans partiledarutfrågningar på Vårgårda Möte. Sverigedemokraternas ledare vänder sig mot tanken att en bestämd andel av Sveriges inkomster ska gå till bistånd.
– Jag tycker att bistånd, det är någonting som man ger när man har pengar över.
Några kvällar tidigare hade Miljöpartiets Amanda Lind gett ett nästan totalt motsatt besked.
– Vi vill tillbaka snarast till enprocentsmålet, alltså att vi ska lägga en procent av BNI på bistånd.
Frågorna var inte identiska under de åtta kvällarna så partierna kan inte jämföras punkt för punkt i allt, men när det gällde bistånd och klimat blev både skillnader och likheter relativt tydliga och jämförbara. Så hur långt tycker de olika partierna att Sveriges ansvar sträcker sig?
Sex partier håller fast vid en procent
Miljöpartiet vill alltså snarast tillbaka till att en procent av BNI går till bistånd. Amanda Lind betonade också att utgångspunkten ska vara mottagarnas behov, fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter och klimat – inte svenska export- eller migrationspolitiska intressen.
Vänsterpartiet vill nå samma nivå senast under nästa mandatperiod. Samuel Gonzalez Westling, som ersatte partiledare Nooshi Dadgostar i Vårgårda, beskrev en successiv återuppbyggnad där biståndet höjs år för år.
– Det är en självklarhet för oss att vi ska se till att återkomma dit.
Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist svarade också ja när hon fick frågan om partiet tar med sig enprocentsprincipen in i framtida förhandlingar. Ett rikt land som Sverige ska kunna hjälpa andra, argumenterade hon, och var särskilt kritisk till hur neddragningarna inom biståndet drabbat civilsamhällesorganisationer.
Elisabeth Thand Ringqvist, Amanda Lind och Jimmie Åkesson.
Socialdemokraterna önskar också tillbaka till en procent, men Magdalena Andersson gav en försiktigare tidsplan.
– Jag tror inte att det kommer att gå på en mandatperiod, det kommer att behövas mer tid än så.
Hon beskrev fattigdomsbekämpning, katastrofhjälp, demokrati och kvinnors rättigheter som biståndets huvuduppgifter. Att bistånd även kan gynna Sverige geopolitiskt såg hon som positivt, men inte som huvudsyftet.
Liberalerna håller också fast vid enprocentsambitionen, berättade Simona Mohamsson, men betonade samtidigt att innehållet inte får försvinna bakom procentsatsen.
– Jag tycker fortfarande att ambitionen ska vara en procent. Men jag tycker ibland att vi stirrar oss blinda på den där procenten och inte innehållet. Men jag tycker vi ska ha den ambitionen, för att det finns en moralisk princip i det.
Hon pekade bland annat på demokratibiståndet som något Liberalerna slagits för inom regeringen. Ebba Busch beskrev samtidigt Kristdemokraterna som det parti inom Tidösamarbetet som drivit på hårdast för ett högre bistånd.
– Vi var en mot tre och vi förlorade. Det är det korta svaret.
Busch markerade samtidigt mot dem som vill gå längre och nästan avskaffa biståndet.
– Det är politik som vi inte stödjer.
Busch sa att den lägre biståndsnivån enligt henne inte hade blivit verklighet med större kristdemokratiskt inflytande, samtidigt som hon beskrev dagens nivå som möjlig att försvara. Hon vill även kanalisera mer av biståndet genom civilsamhället och kristna organisationer än vad som nu är fallet.
Ulf Kristersson gav ett annat besked för Moderaternas räkning.
– Det ärliga svaret är att vi inte har några planer på att dramatiskt öka biståndet.
Moderaternas partiledare framhöll att biståndet måste vägas mot andra offentliga utgifter och att Sverige bör ta ett särskilt ansvar där landet har speciella möjligheter att göra skillnad, inte minst i Ukraina och närområdet.
– Den krona man lägger på skola kan man inte lägga på bistånd. Den man lägger på bistånd kan man inte lägga på skola.
Jimmie Åkesson gick längre, som artikelns första mening citerade. Han avvisar själva enprocentsmålet och menar att svenska behov som vård, äldreomsorg, kriminalitet och fängelser måste komma först. Hjälp till Ukraina räknar han som ett viktigt undantag.
Ulf Kristersson, Samuel Gonzalez Westling och Ebba Busch
Klimatet ger en annan karta
I klimatfrågan handlade skillnaderna i hög grad om var och på vilket sätt svenska insatser gör störst nytta.
För Vänsterpartiet bör klimatet genomsyra politiken.
– Det här är ju en fråga som vi måste ta hänsyn till i alla frågor som vi överhuvudtaget förhandlar om, sa Samuel Gonzalez Westling.
Han beskrev klimatfrågan som ett av mänsklighetens svåraste prov och betonade att ett rikt land som Sverige har ett särskilt ansvar för att minska sin resursanvändning.
Miljöpartiets Amanda Lind avvisade det ofta hörda argumentet att Sverige redan gjort så mycket att andra länders utsläpp nu är viktigare.
– Om alla länder skulle tänka som Sverige, det finns alltid en värre utsläppare, då backar vi lite grann, då kommer vi ingenstans. Vi måste alla göra vårt.
Men Lind ställde inte svenska utsläppsminskningar mot insatser i andra länder. Hon lyfte samtidigt klimatbistånd, skärpt klimatpolitik inom EU och svensk industri som kan utveckla hållbara lösningar för export. Att Sverige ligger relativt bra till i en europeisk jämförelse såg hon som ett resultat av tidigare politiska beslut, exempelvis utfasningen av olja för uppvärmning – och som ett argument för fortsatt omställning snarare än för att slå av på takten.
Magdalena Andersson kopplade i hög grad samman klimatomställningen med Sveriges framtida välstånd. Att ligga långt fram i grön teknikutveckling kan enligt henne och Socialdemokraterna föra både investeringar och arbetstillfällen hit.
– Det finns inget motsatsförhållande. Klimatomställning och tillväxt och jobb och välstånd, det går hand i hand.
Även Centerpartiet betonade företagens och teknikens roll. Elisabeth Thand Ringqvist pekade på möjligheten för svenska företag att både minska utsläppen här och utveckla lösningar som kan ge betydligt större utsläppsminskningar globalt.
För henne är det också en fråga om vilket slags industri Sverige ska ha i framtiden. Om exempelvis stål kan produceras med betydligt lägre klimatpåverkan här kan den svenska omställningen göra skillnad långt utanför Sveriges gränser, menade hon.
Magdalena Andersson och Simona Mohamsson
Energi, EU och folkligt stöd
Liberalerna placerar mycket av lösningen på europeisk nivå. Simona Mohamsson vill ge EU ”mer muskler” och pekade ut fossilfri energi som avgörande för att nå nettonoll.
Hon upprepade samtidigt ett tidigare besked om att hon, om hon tvingades välja mellan skolan och klimatet, prioriterar skolan.
– Det står jag fast vid.
Mohamsson argumenterade för kärnkraft, elektrifiering, teknikutveckling och EU-samarbete, men också mot klimatpolitik som slår hårt mot exempelvis landsbygdsfamiljers ekonomi.
– Det ena utesluter ju inte det andra, att man ska ha ambitiösa mål och att vi ska kunna både se till att vi når våra mål om nettonoll, men också fortsätta ha tillväxt.
Det resonemanget har beröringspunkter med både Moderaternas och Kristdemokraternas syn.
Ulf Kristersson gick i polemik med bilden av Sverige som ett klimatpolitiskt misslyckande. Han pekade på landets låga utsläpp i europeisk jämförelse, skogen och den fossilfria elproduktionen. Framför allt lyfte han tillgången till fossilfri el som avgörande för att Sverige ska kunna behålla industrier som utvecklar klimatsmarta lösningar.
Ebba Busch kallade klimatfrågan högt prioriterad, men betonade att omställningen måste ha folkligt stöd.
– Vi kan inte sätta utsläppsregler för oss själva som gör att vi slår ut vårt eget företagande, exempelvis våra egna bondgårdar, sa hon och pekade på risken att produktionen flyttar utomlands och att Sverige i stället får importera varor med större klimatavtryck.
Busch försvarade även regeringens sänkningar av drivmedelspriserna och kopplade dem till tillväxt och företagens möjlighet att stanna kvar i Sverige.
– Jag försvarar det här därför att jag ser att svenska företag som skulle kunna vara avgörande för att minska utsläppen i andra länder och i Sverige måste fortsätta kunna ha sin bas i vårt land.
Jimmie Åkesson drog argumentet om global kostnadseffektivitet längst. Han menade att klimatpolitiken måste utgå från att utsläppen är ett globalt problem och att resurserna därför bör användas där de ger störst effekt.
– Om det kostar hundra kronor i Sverige att sänka utsläppen med en enhet och det kostar en krona i Bulgarien – nu är inte det här några verkliga siffror, utan det är bara för att illustrera hur jag tänker – då är det väl direkt kontraproduktivt att göra det i Sverige istället för i Bulgarien. Alltså då hjälper man inte klimatet, utan då gör man någonting som är mycket dyrare.
Åkesson vände sig också mot tanken på Sverige som ett klimatpolitiskt föregångsland om det innebär högre kostnader och försämrad konkurrenskraft. Sveriges viktigaste klimatbidrag ligger enligt honom i stället i bland annat kärnkraft och innovation – lösningar som kan minska utsläppen även utanför Sveriges gränser.
FAKTA: Equmeniakyrkans partiledarutfrågningar
Vårgårda Möte arrangerades den 11–26 augusti i Tångahallen i Vårgårda. Partiledarutfrågningarna var en del av mötet, som också innehöll gudstjänster, konserter, ungdomsmöten och andra arrangemang.
Lång tradition: Equmeniakyrkans partiledarutfrågningar har arrangerats inför varje riksdagsval sedan 1968. Initiativtagare var evangelisten John Hedlund inom dåvarande Svenska Missionsförbundet. Sedan 2014 hålls utfrågningarna i Vårgårda och 2026 var fjärde valrörelsen i rad som samtliga riksdagspartiers ledare kommer dit.
Utfrågare 2026: Niklas Piensoho och Jenny Dobers. Piensoho är biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Dobers är pastor i Equmeniakyrkan och fördjupar sig för tillfället i samhällsteologi. Utfrågningarna rörde sig mellan politik och person och hade kyrkans perspektiv på människovärde, samhälle och ansvar som utgångspunkt.
