På väg tillbaka till jobbet efter lunch brukade Bengt Johansson svänga in på parkeringen vid centralstationen. Han arbetade på Musikhögskolan och hade fått en tidebönsbok som han börjat använda. När han i Sändarens podd ”På jakt efter framtidens kyrka” berättar om lunchrasterna säger han först att han stannade för att han måste få bönen läst, men så hejdar han sig.
– Inte för att jag var tvungen, utan för att jag mådde så bra av de här psalmerna. Jag fick in dem i mitt liv och de började leva sitt eget liv i mig.
Vid den tiden hade han börjat få syn på hur mycket av det han ville med musiken som handlade om hans egna ambitioner. Han gjorde själv upp planerna och räknade sedan med att Gud skulle välsigna dem.
– Jag upptäckte att jag hade Gud på distans, egentligen. I huvudet hade jag ju allting klart för mig.
Bengt Johansson kallar det en livskris. Han hade vuxit upp i kyrkan och länge sett sig som troende, men nu väcktes en längtan som han sammanfattar med orden ”jag var frälst men ville bli frälst”. När han i podden får frågan vad som förändrades beskriver han det som att tron flyttade från huvudet ner i hjärtat.
– Det gick från att vara en tro som jag bar till att vara en tro som bar mig. Jag fick kasta mig på Gud och upptäcka att det höll.
Så småningom började han skriva sånger utifrån Psaltaren. Första gången han fick höra att en av dem hade letat sig vidare hade han själv bara hunnit sjunga den ett par gånger. Han tror att det var ”Bara i dig”. En bekant kom fram och sa: ”Du, de sjunger din sång när inte du är med.”
Också för honom själv kan det dröja innan han får syn på vad som ryms i en sång. Melodin hjälper orden att stanna kvar, och långt senare kan de dyka upp i en situation som han aldrig föreställde sig när han skrev.
– Ibland har man kanske inte riktigt förstått vad man har skrivit förrän flera år efteråt.
Från klagosång till bikt
När Bengt Johansson får frågan vad framtidens kyrka kan lära av Psaltaren är det framför allt en sak han tar fasta på.
– Den brutala ärligheten, uppriktigheten. Att man säger som det är och inte maskerar det. Vi har ju svårt att riktigt säga allt det som sägs i Psaltaren i våra egna sånger.
Han finner tröst i att Bibelns lovsångsbok rymmer så många klagosånger. Där får också den som är ledsen eller arg på Gud ord för sin bön. I en gudstjänst i dag kan det vara svårare att hitta en sång för en sådan dag, menar han. Själv firar han numera gudstjänst i Svenska kyrkan, där han har upptäckt vilken bredd som finns i psalmboken.
– Jag tror att vi behöver hitta tillbaka till psalmsången, till sånger som har ett djupare språk och som handlar om vad det verkligen är att vara människa.
Men vad krävs för att själv våga vara så ärlig, också om det man helst vill hålla för sig själv? Här lyfter Bengt Johansson fram bikten.
– Jag tror att vi behöver hjälp att hitta tillbaka till bikten. Det är en väldigt bra sak i kyrkan som vi har kommit bort ifrån.
Han talar om det han kallar kamratbikt, att ha någon man litar så väl på att man vågar berätta hur det faktiskt är. En sådan vänskap kan bli ”en slags andlig friskvård”, säger han. Men han vill gärna gå ett steg längre och låta den som söker sig till en församling få en uttalad inbjudan till bikt.
– Att erbjuda möjligheten till bikt, det tror jag absolut skulle vara viktigt för framtidens kyrka. Jag har varit och sjungit en del på Oasrörelsens konferenser, där har de alltid den möjligheten. Och de har fullt att göra.
En kyrka mitt i byn
När Bengt Johansson beskriver den kyrka han längtar efter hämtar han sitt exempel från Skillinge missionshus, dit han ofta återvänder för att fira gudstjänst. Han talar varmt om gemenskapen där, men också om församlingens nyfikenhet på byns kulturliv.
– Ett självförtroende i sin tro som gör att man kan vara öppen för kulturen. Det tror jag är en nyckel för framtidens kyrka.
Själv växte han upp i ett baptistkapell på landet som hans föräldrar hade varit med och startat på 1940-talet. Hur man såg på förhållandet mellan församlingen och bygden kunde höras redan när någon bad.
– Man bad för människorna utanför, att de skulle komma inom hörhåll, som man sa. Att de skulle komma innanför våra väggar.
Redan då kom det pastorer som ville bryta det mönstret, något som betydde mycket för honom och de andra ungdomarna i kapellet. I dag är han nyfiken på vilka erfarenheter av tro som kan rymmas hos den som säger ”jag är inte religiös”.
– Sen fortsätter man att prata och så visar det sig att de minsann ber och att det händer saker i deras liv som är oförklarliga.
Mot slutet av samtalet får Bengt Johansson frågan vad han vill skicka med till den som själv vill skriva sånger för kyrkan. Våga pröva, säger han, och krångla inte till det.
– Jag brukar tänka att det ska gå att sjunga till en gitarr.
Vilka sånger som får vingar är svårare att förutse. När han på 1990-talet skrev ”Vi vill säga tack” till en konferens i Göteborg åkte han hem efteråt och glömde bort sången. Flera år senare kom han tillbaka till samma kyrka, där församlingen sjöng något som lät märkvärdigt bekant. Till slut fick han fråga och minns svaret med ett skratt.
– ”Vad är det för sång? Det är ju din sång, Bengt?”
Denna text utgår ifrån ett avsnitt av Sändarens podd ”På jakt efter framtidens kyrka” och är skapad med stor hjälp av AI. Vill du veta mer om hur Bengt Johansson resonerar, höra hans tonfall med mera? Lyssna till podden, du hittar den här på Sändarens hemsida och på Spotify, Apple podcaster och andra ställen där poddar finns.
