Religion dyker verkligen upp överallt nuförtiden. Att andlighet kan inspirera författare och poeter har vi varit vana vid, men nu präglar religionerna också världspolitiken. Och inte bara genom extrema terrorsekter som IS och al-Qaida, utan också stormakterna och deras geopolitiska konflikter.
När Putin anföll Ukraina var det, förklarade han, för att den ”andliga enheten” mellan länderna skulle återupprättas. Konflikten mellan Israel och Hamas rymmer religiösa dimensioner. Spänningarna mellan Indien och Pakistan eldas på av hindunationalism. I USA lutar sig Donald Trump mot de evangelikala kristna – inte bara under valkampanjen, utan också när han implementerar sin politik. Och vicepresident JD Vance hänvisar till det augustinska begreppet ”ordo amoris” (kärlekens ordning) i en debatt om hur Jesus ord om att älska sin nästa egentligen ska förstås.
Det märkliga med detta är att varken Putin eller Trump visar några övriga tecken på fromhet. De är, liksom de flesta ledare på den här nivån, pragmatiska maktspelare som vägleds mer av Machiavellis cyniska råd än av Bibeln. De agerar strategiskt för att vinna makt.
Därför blir frågan: Varför uppfattar många politiker det som strategiskt att alliera sig med religiösa grupper?
Ett samhälle i ständig förvandling
Kanske kan Karl Marx hjälpa oss att förstå? I Det kommunistiska manifestet från 1848 skrev han att en av kapitalismens effekter var att ”allt som är fast förflyktigas”. Jakten på vinst skapar ett samhälle i ständig förvandling, utan stabilitet eller beständighet: Fabriker flyttar, affärer slår igen, moden skiftar, hela industrier kollapsar, städer avfolkas…
”All that is solid melts into air, all that is holy is profaned”, som det heter i den engelska översättningen.
Det gäller också rörelser och relationer. Under 1800-talet mobiliserades enorma folkrörelser för att påverka politiken – men sedan mitten av 1900-talet har dessa rörelser lösts upp. Detsamma gäller andra delar av civilsamhället och föreningslivet.
Allt förflyktigas. Eller nästan, i alla fall. För en kraft har visat sig kunna stå emot den senmoderna accelerationen någorlunda, och det är religionerna. Även om länder som USA och Ryssland påverkas av en sekulariseringstrend, så är kyrkorna relativt sett starkare, eftersom upplösningen är ännu större runt omkring dem.
I kyrkorna finns människor och pengar som kan mobiliseras. Genom deras nätverk kan politiker få ut sitt budskap och samla in stöd. De evangelikala kyrkorna i USA må krympa numerärt, men tack vare sin organisationsförmåga lär de fortsätta vara en stark politisk rörelse i landet under överskådlig tid.
Religionen som motståndskraft
Marx räknade med att moderniteten snart skulle lämna religionen bakom sig – men i stället visade det sig att religionerna var de krafter som bäst stod emot kapitalismen. Sekulära alternativ lyckas inte mobilisera politiskt (möjligen med undantag för nationalismen).
Det här är illavarslande, av flera skäl. För det första bör friska demokratier präglas av en uppsjö av politiska folkrörelser. Dagens situation, med professionella partier som lever på statsbidrag och vägleds av de senaste opinionsmätningarna, är inte sund.
För det andra är det dåliga nyheter för kyrkorna, eftersom utvecklingen gör dem attraktiva för makthungriga politiker. Det är detta vi ser i USA och Ryssland – och, som jag skrivit om tidigare, även i Europa har högernationalistiska partier har försökt knyta band till kristendomen för att vinna politiska poäng. Än så länge har de som väl är sällan lyckats här.
Religionens återkomst i storpolitiken beror alltså inte på att det gått en väckelsevåg över det politiska ledarskapet. I stället speglar det att kyrkor och samfund är den sista sociala kraften i samhällen där allt förflyktigas. Religionernas politiska styrka gör att de erbjuds en plats vid maktens bord.
Det kräver en urskillning som kyrkorna i USA och Ryssland tyvärr inte har varit kapabla till.
