“Jag är så tacksam att få gå på gudstjänst I Betlehemskyrkan, för det är den enda platsen där det talas om hoppet. Överallt annars möter jag oro och rädsla”. De orden uttryckte en ung person till mig häromveckan, ord som dröjt kvar hos mig. Jag har funderat på dem tillsammans med det unika i att människor i olika åldrar och med skilda erfarenheter möts för att fira gudstjänst och delar det hopp som finns i evangeliet – de goda och glada nyheterna om Jesus Kristus. Och det fina är att det inte bara är en tröst till oss i en svår tid, i evangeliet finns ett hopp om att kyrkan kan göra världen till en bättre plats.
Berättelserna om Jesus i Bibelns fyra evangelier visar oss att vi är älskade av Gud i befintligt skick, utan prestation. När det budskapet slår rot inom oss leder det till en välkomnande och hoppfull atmosfär, inom oss och runt oss, vilket behövs så oerhört väl i en tid där religion och politik alltmer radikaliseras och positioneras. I en värld som alltmer blir en plats för misstänksamhet, lögner och protektionism kan kyrkan få bygga broar istället för murar. Genom en varm blick, ett lyssnande öra och en obändig tro på Guds gränslösa kärlek till varje människa kan kyrkan få vara med och hjälpa människor öppna upp istället för att stänga till i rädsla.
Inneslutande och välkomnande
Det speciella med kyrkans uppdrag är att dess målgrupp är alla. Det finns egentligen ingen gräns för vem som skulle kunna närma sig kyrkan, som med Bibelns ord ofta kallas Kristi kropp. Kyrkan behöver alltså per definition vara inneslutande och välkomnande, annars är den ingen kropp utan bara en social klubb.
En intern klubb med sekteristiska drag behöver ingen, men en öppen församling som inser att vi är älskade i befintligt skick kan vara av livsavgörande betydelse. Många människor försöker finna en sådan kyrka, men hittar alltför ofta sådana som mestadels är fokuserade på det ”rätta” sättet att tro. På hemsidan står det kanske att alla är välkomna, men när de sedan går dit märker de att det bara är de som tror på ett specifikt sätt om vissa saker, eller med en viss läggning eller status, som är välkomna på riktigt.
Under många år levde jag med en frustration över att kyrkan så lätt tappar bort sin djupa identitet som Kristi kropp för att istället mestadels bli en social klubb. Det var särskilt en person som gav mig hoppet åter: Steve Chalke, brittisk baptistpastor, FN-rådgivare och social aktivist. Genom honom fick jag se hur en kyrka kan visa på hoppet i handling och ord för alla människor.
Redan som 14-åring beslöt sig Steve Chalke för att följa Jesu exempel att vara ”goda nyheter för de fattiga”, utifrån det föddes senare organisationen Oasis. Numera arbetar de i tio länder och på fyra kontinenter för att skapa boende, utbildning, sjukvård, familjestöd och utbildning till utsatta människor. Man har även tagit över samhällsfunktioner som det offentliga inte längre har klarat av att driva, såsom ungdomsfängelser, bibliotek och skolor. Oasis har även ett växande nätverk av kyrkor där det är självklart att arbeta för att alla människor får plats.
Om jag skulle sammanfatta deras kärnbudskap på några rader skulle det bli ungefär så här:
“Kyrkan har kraften och kallelsen att tillsammans med alla goda krafter skapa en bättre värld! Att ta ett socialt ansvar är en avgörande del av vad evangeliet handlar om. Därför kom Jesus. Vår tro tar sin utgångspunkt i att Gud blev materia. Om Gud var så angelägen om sin skapelse att han själv blev ett med den som människa borde vi följa Guds exempel. I kyrkans själva väsen finns uppdraget att aktivt utöva barmhärtighet och skapa rättfärdiga samhällssystem. Om nu Jesus Kristus har dött och uppstått finns det ingenting som är så mörkt att Guds ljus inte kan nå in.”
Förnyelsen är inom räckhåll
För Betlehemskyrkan i Göteborg har Steve Chalke och Oasis under tio års tid inneburit inspiration för oss att uthålligt fortsätta vara hoppets bärare i vår stad. Numera arbetar vi i centrum, i Lövgärdet samt i Hammarkullen med just detta fokus: Att tillsammans med alla goda krafter skapa rättfärdiga samhällssystem. Det gör vi både genom att arbeta långsiktigt för att ge människor en bättre boendesituation, men även för att ge barn och unga en meningsfull fritid genom exempelvis scouting och möjlighet för nyanlända att lära sig instrument och spela i orkester.
När det gäller att ta ett socialt ansvar behöver vi varandra som kyrkor och samfund, vi behöver arbeta tillsammans över samfundsgränserna. För oss lokalt sker det genom ett konkret socialt arbete med Göteborgs Räddningsmission, men nu arbetar vi också med att skapa en viktig mötesplats där vi kan lära mer om hur vi tillsammans kan bygga en bättre värld. Tillsammans med just Göteborgs Räddningsmission, och med Steve Chalke som en av talarna, bjuder flera kyrkor och samfund tillsammans in till “Vårmötet 2025”, en konferens om hoppet i den kristna tron.
Det hopp som Jesus förmedlar är inte enbart något avlägset där borta. Förnyelsen av allt finns redan här och inom räckhåll för den som tittar noga, den är ständigt på väg i mängder av levande engagemang för medmänniskan och vår planet. I Vårmötet vill vi under en en helg tillsammans öva vår blick på att få syn på hoppets tecken.
Vi behöver dessa mötesplatser där vi påminns om att vägen ut ur rädsla och till hopp aldrig sker genom makt eller styrka, utan genom tillit och sårbarhet. Jesu exempel visar oss detta, det var så han levde och talade.
Hoppets filosofi
Det går även vända blicken till exempelvis Sydafrika och dess tidigare ärkebiskop Desmund Tutu för inspiration och vägledning. Tutu talade ofta om begreppet Ubuntu, en hoppets filosofi som härstammar som visar på tilliten och sårbarheten såsom vägen framåt. Kort sagt betyder det ”Jag finns för att du finns”. När jag möter både Guds och min medmänniskas blick upptäcker jag samtidigt min djupa identitet som älskad av Gud. Det är så vi finner hopp.
Om vi som kyrka vill hitta sätt att bygga broar istället för murar är detta viktigare än någonsin. ”Jag finns för att du finns” betyder att vi alla hör samman, och att allt börjar med att mänskligheten tillhör Gud. Vi tror ibland att Gud är långt borta, men Gud är alldeles nära. Du hör nära samman med dem som lider i krigshärdar i den här världen och du hör nära samman med alla som upplever glädjen över ett nyfött barn. Jesus Kristus, han som är Guds ansikte, för oss samman. Jag finns för att du finns.
Hur gestaltar vi detta? Genom det vi gör i det lilla. Är vi redo att lyssna eller avbryter vi människor, betjänar eller styr vi, är vi redo att ta emot eller dominerar vi? Alltför ofta tycks vi tro att vi vet bäst och att människor vi möter inte har något att ge oss. Vi behöver tvärtom vara redo ta till oss ”den andres” perspektiv och låta det förändra och forma oss, då blir kyrkan ett sant hopp för människor.
Teologen och skribenten Joel Halldorf skrev så här i en krönika för några år sedan: ”Församlingen är ingen klubb, därför är den inte homogen. Vi delar gemenskap med människor som vi aldrig skulle valt att umgås med. En del är irriterande och somliga förstår vi inte riktigt hur de är funtade. Men vi möter dem söndag efter söndag: sjunger med dem, ber tillsammans, tar emot brödet och vinet sida vid sida och dricker kyrkkaffet ihop. Och så en dag älskar vi varandra. Vi vet inte hur det gick till eller när det började, vi vet bara att det är så.”
Nog måste det vara just detta hopp som den unga person jag citerade i början av denna text upplevde som något så unikt och värdefullt i gudstjänsten?
Jag vill tro att det är hela världens hopp.
