När en församling söker efter en ny pastor är det inte ovanligt att önskelistan på egenskaper och förmågor är lång. En platsannons i en av våra kristna tidningar hade rubriken: “Vi söker dig som är en modern verksamhetsutvecklare”. Pastorsrollen står under ständigt hot att sekulariseras och drunkna i olika ledarskapsteorier. Det är inte heller ovanligt att pastorns och församlingens önskemål krockar.
Vad är en pastor egentligen? Är det en präst, profet, ekonom, herde, predikant, psykoterapeut, administratör, visionär eller socialarbetare? Vi tror det är angeläget med ett samtal om pastorsrollen. John Stott skriver: “För det framgår av Nya testamentet att Gud alltid velat att hans kyrka skulle ha någon form av episkop, det vill säga pastoral överblick. Dessutom beror lokalförsamlingarnas tillstånd i hög grad på kvalitén hos hennes tjänare.”
Då vi har fått hjälp med vår förståelse av pastoral identitet och kallelse av teologen, författaren och pastorn Eugene Peterson väljer vi att utgå från hans böcker Pastor (hans memoarer, finns utgivet på svenska av Libris) och Working the Angles – The Shape of Pastoral Integrity. Peterson är mest känd för sin parafras av Bibeln med titeln The Message, men verkade även under decennier som lokalpastor.
Peterson berättar hur han drabbades av en dikt av Denise Levertov i vilken hon använder frasen “every step an arrival” (varje steg en hemkomst). Hon syftade på sin utveckling som poet. Peterson upptäckte i denna fras en metafor för sitt eget formande och sin kallelse till pastor, de steg på vägen som ledde honom att bli den pastor han inte visste att han skulle bli, den person han nu var, den avgörande komponenten som sakta och stilla integrerades i ett sammanhängande liv och kallelse – en hemkomst!
Denna hemkomst var dock allt annat än självklar för Peterson. Intrycken av just pastorer under hans uppväxt hade gjort honom tveksam till att själv kliva in i pastorsrollen. Därför blev det komplicerat för honom när det visade sig att hans nyblivna hustru Jan bar en tydlig kallelse och längtan efter att bli pastorsfru. Peterson skriver: “Att vara pastor framstod för mig som ett helt liv i en sådan där gammaldags hiss där jag skulle tillbringa hela dagar med människor och ta del av deras upp- och nedgångar helt utan tillgång till någon utsikt.”
Peterson var innan han blev pastor en aktad professor med stort fokus på de bibliska språken. Trots att han trivdes med att undervisa växte en längtan efter ett annat uppdrag inom honom. Han upplevde hur klassrummet kändes för litet och lugnt för att göra rättvisa åt de ämnen inom teologin som studerades. För mycket av livet, världen, studenternas liv, relationers komplexitet och vårt invecklade känsloliv var exkluderat från klassrummet. Det kändes för städat.
Peterson skriver: “I kyrkan pågick i kontrast allting samtidigt, utan schemaläggning, ackompanjerat av odisciplinerat och trivialt pladder. Bebisar föddes under komplikationer och mellan födelse och död levde människor med stor ambivalens och tonåringar i puberteten levde i en ohelig röra medan deras föräldrar ofta stod bredvid som medskyldiga åskådare. Där fanns förstås också heroisk helighet, outsägligt vackra böner, uppoffrande kärlek som kom i dagen mitt ibland kämpande familjer, glimtar av härlighet och den försmådda hustrun som efter sammanbrottet i äktenskapet blev upprättad genom förlåtelsen och nåden. Allt i Faderns, Sonens och den helige Andens namn, och allt i en salig röra. I denna värld var synden inte något som studerades i ett uppslagsverk. Frälsning var inte ett ämne som studerades akademiskt. Varje syndfull handling och varje skeende av frälsning hade ett personligt namn i en blandning av uppmaningar och löften i en rörig gemenskap av vänner, grannar, föräldrar, mor -och farföräldrar och ingen av dem kunde placeras in ien stereotyp.”
En dimension som komplicerade Peterson syn på vad en präst eller pastor är var den rastlösa, sekulariserade och endimensionella pastorsroll som omgav honom i USA: “Jag såg mig omkring och observerade kyrkor som tävlade med varandra för att utöka sin andel av den religiösa marknaden genom att anställa pastorer som skulle förmedla religiösa varor och tjänster till en kultur fylld av ‘Guds-konsumenter’. Jag ville inte ha något med det att göra. Jag kunde inte se att vare sig en helig Gud eller heliga platser togs på allvar i formandet av pastoral identitet i USA.”
Peterson sammanfattar: “Jag ville att mitt liv, både på det personliga planet och i arbetslivet skulle formas av Gud, Skriften och bönen.” Peterson ställer frågan om denna deformering av pastorsrollen beror på vårt kulturella antagande att alla ledare är människor som “får saker gjorda”, med förebilder som vi hämtar från politiken eller företags- och kändisvärlden. Även om pastorsjobbet har en del av dessa komponenter så är de avgörande elementen i vår tvåtusenåriga pastorala tradition inte en person “som får det att hända” utan snarare handlar det om en person placerad mitt i gemenskapen för att identifiera och påkalla uppmärksamhet för vad som pågår mellan män och kvinnor, mellan varandra och med Gud.
Guds rike kommer lokalt, personligt och fyllt av bön utan slut. I detta skeende menar Peterson att det inte finns någon “blueprint” för formandet av en pastor, att det är ett unikt formande i varje kontext och sätt att leva. Detta påverkas av pastorns känsloliv, familjeliv, erfarenhet av tron och begåvning som kommer till uttryck i den aktuella församlingen i det samhälle där han eller hon lever med de människor som finns på just den platsen. Inget kopierande eller egna försök att vara framgångsrik. Det sätt som kallelsen till att vara pastor tas emot, utvecklas och föds fram, är unikt för varje pastor.
Hur ser då pastorns arbetsbeskrivning ut enligt Peterson? Det är givetvis en fråga som är svår att besvara kort, men detta citat ger som vi ser det viktiga hintar för att komma pastorns identitet och uppdrag på spåren: “Den enda timmen i veckan som innebar någon form av förutsägbarhet med en oavbruten ordning var söndagens gudstjänst, när den stora berättelsen om skapelse och förbund berättades, syndabekännelsen lästes och sånger av tillbedjan sjöngs. Jag lärde mig att resten av veckan, för en pastor, tillbringades med att försöka få dessa berättelser och böner att höras i varje möte med unika och specifika människor. Jag hade tillbringat en timme i tillbedjan med dem vilket nu blandades upp i en värld fylld av drakar och skökor, blod som flödade högt upp till hästars betsel och tidningarnas svarta rubriker som basunerade ut nyheter om katastrofala olyckor.”
Ett av de ord som är centralt i Petersons förståelse av ordet pastor är vittne. Han säger: “Ett vittne är aldrig centrum utan är den person som pekar på och namnger vad som sker i centrum – i detta fall Guds gärningar och uppenbarelse genom Fadern, Sonen och Anden.”
Daniel Röjås, pastor i Equmeniakyrkan Boxholm och Pingst Mjölby, författare.
Fredrik Lignell, författare, skribent och predikant som nyligen avslutat mångårig pastorstjänst i Ryttargårdskyrkan i Linköping.
Detta är del 1 om pastorsrollen av Röjås & Lignell, uppföljande del publiceras i Sändaren nästa vecka
