Vi går tillsammans, hela familjen, på en smal stig i skogen intill vårt hus när makens telefon vibrerar. Det är Fader Gabriel Romanelli, präst i katolska kyrkan i Gaza, som ringer Jareer, min man, på Messenger.
Jareer stannar upp. Barnens och svärmors röster blir allt mer avlägsna i skogen.
”Fader Gabriel! Tack för att du ringer! Vi pratade med min mors kusin tidigare, Milad, som bor i kyrkan hos dig. Minns du mig, möjligen?”
Det är två händelser under sommaren som fått mig att fundera kring begreppet herdeskap.
Det första är en reportageserie i Svenska Dagbladet där journalisten Agnes Arpi intervjuade min syster Mia Fernando och mig, David Eklind Kloo och Göte Einar Björhag, med det gemensamma att vi alla nyligen utkommit med böcker som rör vår bakgrund på olika håll inom frikyrkan. (Arpi: Frikyrkoavhopparna, Svenska Dagbladet 15, 18 och 23 juli 2025).
Det andra är samtalet med Jareers släkt i Gaza, och deras varma ord om sin präst och hans agerande under kriget.
Jareer står stilla i skogen, och han höjer luren så att jag också ska höra.
”Jareer! Vad roligt att höra från dig! Det måste vara minst tjugo år sen! Jag minns dig förstås, från seminariet, men också från när du var liten!” säger Fader Gabriel entusiastiskt.
Fader Gabriel som ursprungligen kommer från Argentina sändes som 21-åring tillsammans med en annan präst till den lilla staden Madaba i Jordanien, Jareers hemstad.
De unga prästerna blev populära bland barnen i staden. De spenderade tid med dem, spelade fotboll – det hade ingen tidigare präst gjort – och Fader Gabriel åt middag hemma hos Jareers familj så ofta att han började kalla Jareers mor för Mrs Molokhiya, fritt översatt till Fru spenatgryta.
Det katolska seminariet i Beit Jala på Västbanken i Palestina är en plantskola för katolska präster. Hit rekryteras tonårspojkar från Palestina och Jordanien för att interneras under ett treårigt gymnasium där de läser både sekulära ämnen och teologi, med förhoppningen om att en del av dem ska läsa vidare till präst.
Efter tiden i Madaba fick fader Gabriel tjänst som lärare i franska och filosofi på seminariet i Beit Jala, och när Jareer kom dit som tonåring och skulle välja en mentor, valde han, likt alla de andra omkring femton pojkarna från Madaba, just den sympatiske unga prästen.
Jareer har en del skräckhistorier från de pedagogiska metoderna på seminariet. Men ingen av dem inkluderar fader Gabriel. Han var en god och trygg lyssnare, en varm och starkt troende präst som avlagt munklöften, med ett tydligt kall, men inte dömande, en person Jareer såg fram emot att tala med varje vecka.
Allt detta är gott, men det viktiga är det som följer: Efter 14 år i seminariet blev fader Gabriel församlingspräst i Gaza. När kriget bröt ut i oktober 2023 befann han sig på resa.
Under den perioden förändrades verkligheten i hans församling brutalt, samtidigt som han hindrades av Israel från att resa tillbaka. I oktober 2023 flyttade de flera hundra kristna i området bokstavligen in i katolska och ortodoxa kyrkan efter varningar från israeliska armén, och bara tolv dagar efter krigsutbrottet bombades inte bara kvarteren omkring, utan också den intilliggande ortodoxa kyrkan. I december samma år sköts två äldre kvinnor från Fader Gabriels församling brutalt till döds på katolska kyrkans område av israeliska prickskyttar.
När fader Gabriel kämpade för att få resa in i Gaza igen var det till en helt ny verklighet. Och sedan han fick tillstånd att resa in våren 2024 har han inte lämnat sin post.
Han har försett sin hjord, de flera hundra inhuserade i kyrkan, med mat, vatten, husrum, dagliga böner, rum för samtal, skola och aktiviteter för barnen. När kyrkan träffades av en israelisk attack den 17 juli i år och tre församlingsmedlemmar dödades, skadades också Fader Gabriel i benet.
Under påve Fransiskus tid ringde påven varje dag till landsmannen Fader Gabriel i Gaza och bad att få tala med de boende i kyrkan, stora som små. Gazaborna kände sig, enligt Jareers släkt, sedda, och tröstade mitt i kriget.
Tankarna går till första Petrusbrevet: ”…var herdar för Guds hjord hos er och vaka över den, inte av tvång utan frivilligt, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som anförtrotts er, utan var föredömen för hjorden.”
När jag läser Agnes Arpis reportageserie i Svenska Dagbladet funderar jag kring det ansvar individen respektive kyrkan som institution bär för de tankestråk och den kultur som uppstår i en kristen gemenskap. Vem är herden och vilka är fåren?
I den församling där jag själv växte upp skickade de två grundarna ut så kallade Herdebrev som tydliggjorde hur de såg på sin roll som herdar för medlemmarna.
I breven, som jag sparat, uppmanas vi medlemmar framför allt att arbeta mer, att anstränga oss mer och att inte bara själv skänka pengar ”utöver tionde och offer”, utan att också engagera oss i att skaffa församlingen ekonomiska sponsorer. Pastorerna försåg sig med personliga assistenter och senare framkom hur mycket av de insamlade pengarna som gått till att bekosta bland annat flygbiljetter i förstaklass, fina hotellrum och höga restaurangnotor.
Uppträd inte som herrar.
I slutet av Agnes Arpis artikel där min syster och jag intervjuas får de två grundarna chansen att kommentera vår beskrivning av vår tonårstid under deras herdeskap. Den ena pastorn vill överhuvudtaget inte medverka i artikeln, och den andre vill understryka att han inte läst boken vi skrivit, men att han inte heller håller med om vad som står i den.
Trots att jag inte blir förvånad, blir jag ändå besviken.
Jag hör hur Jareer fortsätter samtalet med Fader Gabriel.
”Jag ville höra hur du mår, jag hörde att du blivit skadad i attacken av kyrkan. Jag vill bara säga att jag är så tacksam för allt du gör i Gaza och att jag tänker på dig och ditt arbete. Tack för allt du gör, Fader.”
Vi rör oss långsamt längs med stigen nu. Det plötsliga skyfallet dagen innan har bildat skarpa fåror i jorden där vi går, där döda löv och grenar spolats bort och blottat jorden.
”Jag är glad för att också du minns mig efter alla dessa år.”, säger fader Gabriel, och lägger till, så att det ekar över skogen:
”Gud välsigne dig, Jareer, din mor – Fru spenatgryta, eller hur? och din familj.”
