Jag ser fram mot höstens nystarter. Sommar i all ära, och lycklig den som har haft turen att kunna ta ledigt i sol och värme – men det behöver inte vara inte fel att kvällarna mörknar heller, att semestrar slutar och terminer börjar. Om man alltså har fått njuta av sommaren, i stället för att behöva slita för brödfödan i lysrörsljus på kontor, tunga nattjobb eller osäkra vikariat.
Och om nu skolan eller jobbet är hyfsat trivsamt, inte en mardröm som det gick att glömma för stunden under semester och lov.
Att barn blir mobbade i skolan är välkänt. Mobbning barn emellan bekämpas på olika sätt. Det finns organisationer, hjälplinjer och åtgärdsprogram. Välviljan är stor. Det är bra. Och samtidigt stämmer inte kartan med terrängen om mobbning beskrivs som enbart ett problem bland barn och unga. På arbetsplatser och i andra sammanhang – i församlingar rentav – är vuxenmobbning ett gift som dödar.
Även vuxna har magknip
Det är faktiskt rätt dåligt att offentligheten så ofta reducerar mobbning till enbart ett barn- och ungdomsproblem, som om inte massor av vuxna har magknip just nu när de måste återse jobbar ”kompisarna” efter semestern.
Den som mobbas i skolan vet att det ändå tar slut en dag. Det blir avslutning i nian. Studenten genomlids. Sedan väntar nya sammanhang där en ung människa kanske får större chans att vara sig själv bland likasinnade. Men vad finns det för hopp för den som mobbas på jobbet? För den som behöver sin inkomst och inte har något annat arbete i sikte?
Det är inte den mobbade som ska ändra på sig eller ge sig av, brukar det heta. Men verkligheten rimmar inte alltid med idealen. I vissa skolor förekommer det att lärare mobbar barn. Och även bland oss som samlas kring Jesus finns utfrysning, utstötning och tyranniska hierarkier.
Det kan kännas svårt att medge det eftersom kärnan i kristen tro är den motsatta – ”vi sätter oss i ringen och tar varann i hand, vi är en massa syskon som tycker om varann”, för att citera den underbara barnpsalmen. Jesus äskar alla barnen – och alla de vuxna. Så inte kan väl vi som vill följa honom vara sämre?
Jo, tyvärr. Det kan vi. Det är vi alltför ofta. Och det är frestande att förklara bort det med att den utstötta ju ändå är rätt besvärlig och konstig. Desto viktigare att komma ihåg, därmed, att om någon stöts ut så lämnar Jesus rummet tillsammans med den personen. Alltid.
”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” säger Jesus. En levande församlingsgemenskap måste inte vara en socialt etablerad jättefamn sedan generationer, där vissa känner sig mer centrala än andra. Den kan bestå av några få nyfunna vänner som samlas för att stötta varandra mot kristen mobbning.
Jesu självklara plats
Om en församling fryser ut, då är det Jesus själv som drivs ut i kylan. Jesus står alltid hos de utsatta – som tillsammans kan skapa en egen gemenskap, om än aldrig så liten och skör och anspråkslös, där Jesus får vara med. Kom ihåg det.
Jag säger det till mig själv. Det har funnits stunder när jag inte har känt mig tillhörig, även om ingen menat något illa. Och då är det mig Jesus har funnits hos. De andra, de som redan har sina stora fina sociala gemenskap här på jorden, behöver han inte hjälpa. Hans uppdrag är att bära den som inte får hjälp av någon människa.
Varje gång det talas i kristna sammanhang om vilken av att ”inkludera”, blir jag dessutom på min vakt. För vad betyder det ordet egentligen?
Det innebär att det finns en kärna som bestämmer vilka som får vara med och inte, precis som på vilken högstadieskolgård som helst. Om den kärnan i bästa välvilja bestämmer att ”alla ska inkluderas”, så är det ett resonemang byggt på världslig makt, inte på gudomlig nåd.
Nåden utstrålar inte från något mänskligt maktcentrum. Den håller oss samman genom att verka i periferin.
”Ha inte för höga tankar om er själva” säger Paulus med vishet i Romarbrevet, ”utan tänk som man bör tänka, med självbesinning”. Gemenskap i Kristus innebär en enda kropp med många lemmar, där de minsta är de största och de mest utsatta finns nära Jesus hjärta. Att följa Jesus innebär inte att utsatta människor ”inkluderas”, det innebär att de tjänar som vägvisare.
Om jag inte själv är en av dem – vad kan andras utsatthet lära mig? Och om jag själv har det svårt eller inte passar in – är jag sedd för den jag är? Ser de andra Kristus i mig?
Om inte, om de har nog med sig själva, är förlusten deras, inte min, även om de inte begriper det. De bestämmer inte över Gud. Jag kan låta dem vara, utan agg. Och det är ju inte så att Gud har delat in världen i lyckade och utsatta, lyckliga och lidande. Var och en av oss har både styrka och skörhet. Ibland tvärvänder livet så att den trygga blir ensam, eller tvärtom. Att ta emot nådens gåvor – att vila i den man är och det man kan i stället för att önska att man vore någon annan – ger tröst och ledning oavsett livsläge.
Bete dig som folk
Och apropå goda förvaltare, temat för nionde söndagen efter trefaldighet när terminsstart och kickoff på jobbet väntar för många: bibeltexterna denna söndag handlar i stor utsträckning om något så vardagligt som att bete sig som folk mot andra.
”Neka ingen en skälig gåva när det står i din makt att hjälpa” säger Ordspråksboken. ”Anstifta inget ont mot din broder som tror sig bo trygg i din närhet. Tvista inte med någon utan fog, med en som inte har gjort dig något ont. Avundas inte våldsverkaren, slå inte in på de vägar han går. Herren avskyr den som är falsk, men de rättrådiga har hans vänskap.”
Hur svårt kan det vara?! Och Paulus spär på:
”Lägg därför bort lögnen och tala sanning.” ”Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede.” ”Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver.”
Det är helig skrift, enkel och glasklar. Man behöver inte vara kristen för att fatta galoppen. Jesus, vars stränghet förpliktigar, sätter punkt för resonemangen: ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.”
Att ha ett gott liv, andligt eller världsligt, får kort sagt inte bli en källa till självbelåtenhet – hur mysigt vi än har det tillsammans i församlingens värme och trons gemenskap. Och den som hamnat utanför ska kyrkans välmående ”vi” inte ”inkludera”, utan följa.
I dag, när kristendomen är en mäktig världsreligion sedan snart tvåtusen år, är det lätt att glömma att Jesus i jordelivet var en outsider. Det var därför, inte för att han stod i maktens centrum, som människor följde honom i stora skaror – tills det visade sig att efterföljelse hade ett pris. Kring korset, när makten hade gjort processen kort med den besvärlige uppviglaren från Nasaret, glesnade det.
Jag skäms än idag
Alla törs inte stå kvar hos den som lider, med risk att själv stötas ut. Det är så mycket lättare att tiga när förföljelsens piskor börjar vina, att vända bort blicken och låtsas som om inget. Jag vet för jag har själv gjort det. Än i dag minns jag den mobbade fritidspedagogen på skolan som ett av mina barn gick i. Det var fritt fram att ge sig på henne. Lärare gjorde det öppet, föräldrar likaså, och naturligtvis barnen. Barn lär sig mobbning av vuxna. Och jag?
Jag såg, men teg. Jag sa aldrig ifrån, tröstade inte. Flera decennier har gått sen dess, men än i dag skäms jag. När jag ber syndabekännelsen är det denna utfrusna medmänniska jag tänker på. Jag undrar hur det gick för henne och önskar att jag hade gjort henne gott medan jag kunde. Att lägga bort lögnen, har jag lärt mig, kan vara att tala när det blir en lögn att tiga.
Nästan lika skamfyllt är det att bekänna att jag själv har blivit utfrusen – som om det var mitt fel att en klick personer plötsligt inte pratade med mig, låtsades som om jag inte existerade och försökte manövrera bort mig från uppdrag jag hade. Även detta ligger så långt tillbaka i tiden att jag i princip har hunnit glömma det. Det var långt innan jag visste att Jesus fanns.
Jesus gjorde klart för mig att jag aldrig står ensam, hur övergiven jag än skulle bli av människor. Det skapar frimodighet och trygghet. Idag hade jag kanske haft mod att stå upp mot föräldrar och lärare som mobbade den där fritidspedagogen. När allt kommer omkring är det faktiskt min skyldighet som kristen. Jag har fått mycket, då krävs det också mycket – det måste vara sant för det var Jesus som sa det.
