Det kan vara spännande, lärorikt och ibland svårt att möta människor med annan kulturell bakgrund. Detta försökte jag beskriva i min förra artikel i Sändaren. Våra olika uppväxter och miljöer präglar oss och lär oss hur vi ”bör” interagera med andra människor, ungefär som att vi lärt oss reglerna till ett spel eller en dans utan att någon förklarat detta för oss. När vi då möter människor från annan bakgrund blir vi lätt tveksamma eller gör ”fel” i den andres uppfattning.
Men om vi vågar möta medmänniskan med respekt och förståelse inser vi att det också finns mycket att lära av varandra. Som kristna har vi till och med fått befallningen av Jesus Kristus själv att vi ska älska vår nästa som oss själva (Matt 19:19), vilket vi vill göra även om det emellanåt känns svårt. Nyckeln att komma vidare i mötet med ”den andre” är ofta en ärlig nyfikenhet, att försöka bryta med sina förutfattade uppfattningar och prata med grannen som en medmänniska. Första steget till att kunna möta människan med sann kärlek är ofta att försöka förstå henne. Att försöka förstå innebär inte att hålla med om allt, men att försöka sätta sig i hennes situation.
Jag har aldrig mött islam på stan
Ibland fastnar vi som kristna kyrkor i teoretiska resonemang, till exempel om hur vi ska bemöta islam eller andra trosuppfattningar. Jag har bott med min familj i en mångmiljonstad i Mellanöstern vars befolkning är ca 99% muslimsk. Men inte en enda gång har jag mött islam komma gående på gatan! Däremot har jag träffat massor av muslimska människor. Taxichaufförer, advokater, pensionärer, studenter, smörgåsförsäljare och allt man kan tänka sig. Min upptäckt är att om jag möter människan framför mig just som en medmänniska, inte som representant för en världsreligion, då har jag redan kommit långt i processen. Människan jag samtalar med har drömmar, besvikelser, förhoppningar och känslor precis som du och jag, oavsett vilken trosuppfattning eller ideologi ”den andre” har. Om jag kan möta min ”nästa” utifrån vår gemensamma mänsklighet finnas goda förutsättningar för att jag till och med ska kunna älska henne, som Jesus säger.
Nycklar i mötet med medmänniskan är ödmjukhet, respekt, nyfikenhet och vänlighet. Att inte förutsätta att du vet vad din granne tänker eller tycker bara för att han eller hon kommer från Somalia, Chicago eller Säffle. Att våga samtala ärligt och ställa öppna frågor för att försöka förstå är viktiga redskap för att din medmänniska ska känna sig uppskattad och trygg, vilket kan leda samtalet till djupare ämnen.
Som efterföljare till Jesus blir vi också sända ut i denna värld med uppdraget att göra alla folk till lärjungar (Matt 28:18-20). Hur denna efterföljelse ser ut varierar mellan olika kulturer. Kristna har så gott som aldrig tolkat uttrycket ”lärjungaskap till Jesus” som att vi ska leva som en snickare från Galiléen levde för 2000 år sedan när det gäller områden som teknologi, språk eller klädstil. Istället vill vi att evangeliets budskap får genomsyra och förvandla varje människa i sin kultur. Målet är att vi gradvis blir lika Jesus i våra motiv, attityder och handlingar. Att ”ordet blir kött” (Joh 1:14) i varje kultur, helt enkelt. Och svårt.
Vad är egentligen evangeliet?
Hur kan vi då möta vår medmänniska med evangeliet om Jesus över kulturgränser? Till att börja med är det viktigt att fundera på vad evangeliet är för något. Vad är vårt budskap? Att folk ska börja gå i kyrkan? Att grannen ska hålla vissa abstrakta påståenden om Gud för sant? Att man ska förändra sitt beteende till att bli mer moraliskt högtstående?
Paulus skriver: ”Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.” (1 Kor 15:3,4)
Detta Paulus kallar ”det första” översätts oftast med ”det viktigaste”. Många teologer kallar detta en av de tidigaste sammanfattningarna av det kristna budskapet. Att Jesus Kristus dog för våra synder enligt skrifterna och att han uppstod på tredje dagen. Att förlita sig på detta, alltså tro, innebär ett förvandlat liv där Guds liv i oss växer fram eftersom relationen till Gud blivit återupprättad. Evangeliet vi vill förmedla handlar därför om vad Gud gjort och gör genom Jesus. Detta var det budskap de första kristna reste ut i romarriket med.
Men när vi läser om hur de första kristna förmedlade evangeliet i Nya testamentet anpassar de i hög grad sin kommunikation till sin målgrupp. Till exempel, när aposteln Petrus predikar på Pingstdagen (Apg 2) för en skara judiska åhörare vill han bevisa att Jesus är den utlovade Messias, därför hänvisar han flera gånger till de judiska heliga Skrifterna. Men när aposteln Paulus, några år senare, predikar i Aten för en samling greker i Apostlagärningarna kapitel sjutton, hänvisar han inte en enda gång till de judiska Skrifterna. Istället hänvisar han till en grekisk poet och ett allmänmänskligt sökande efter mening och Gud. Petrus och Paulus landar både i samma budskap om Jesus, men de har helt olika utgångspunkter beroende på sina åhörares olika förförståelse. Av detta kan vi dra slutsatsen att evangeliet om Jesus behöver förankras på olika sätt i olika kulturella sammanhang.
Vad tänker min medmänniska?
Paulus i Aten hade en viss metod i sin kommunikation. Han anknöt till folkets religiösa tankar, tog hjälp av lokala berättelser och redan etablerade idéer och visade hur Jesus har skapat en ny möjlighet till en helad relation till Gud.
Detta kan få oss att tänka till. Vad tänker min medmänniska om Gud, världen och livets mening? Finns det berättelser och koncept om Gud som vi kan använda för att förklara om Jesus?
Ett sätt att tänka om kulturellt relevant kommunikation är att fundera på mottagarnas upplevda behov och verkliga behov. Upplevda behov innebär de behov som mottagarna upplever att man har, medan verkliga behov innebär de behov som evangeliet säger att man har. Till exempel, enligt evangeliet har alla människor behov av syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus och hans verk på korset. Detta är ett verkligt behov. Men det är få svenskar idag som kämpar med ”syndanöd inför helig Gud”. Svenskens upplevda behov kanske är stress, otillräcklighet och ensamhet.
God kommunikation utgår från mottagarens upplevda behov, annars upplevs inte budskapet relevant. Ett sant evangelium landar dock till slut i mottagarens verkliga behov, annars är inte budskapet troget det bibliska evangeliet.
Något att utgå från i vår kultur kan vara svenskens upplevda ensamhet. De allra flesta människor känner sig ensamma emellanåt. Men den djupa ensamhet som många svenskar upplever i dagens samhälle är inte bara ett behov av fler ytliga kontakter i sitt liv utan en existentiell ensamhet som beror på att vi vänt Gud ryggen, han som är gemenskap i sig själv. Han som välkomnar oss in i sin egen gemenskap och dessutom i gemenskapen av sin familj, församlingen.
Du kanske kan fundera på vilka behov din medmänniska upplever i sitt liv just nu? Vad brottas din granne med? Du kanske till och med kan våga fråga? Kanske det till och med kan få bli en väg in i ett djupare samtal om de behov bara Gud kan möta?
Från missionshistorien finns många tragiska exempel på när tvärkulturell kommunikation inte fungerat bra. Många gånger har evangeliet om Jesus sammankopplats med en kulturell imperialism, där missionens mål blivit att medmänniskan inte bara ska komma till tro och lärjungaskap i sin kultur utan också förändras till samma kultur som missionären. Men det finns också många vackra exempel på när missionen varit kulturellt känslig.
Det kan ta tid hitta relevansen
Berättelsen om den unge amerikanen Bruce Olson som hamnade i en onådd stam i Venezuela är ett sådant exempel. Han levde bland motilonstammen i fem år utan att förstå hur han skulle berätta om Jesus på ett sätt som upplevdes relevant för dem. Till slut var han med om en händelse där han kunde koppla en av deras egna berättelser till den kristna tron. Några stammedlemmar sökte efter Gud i djungeln eftersom de upplevde att de gått vilse från honom. När Bruce frågade vad höll på med fick han höra om en legend om en lång profet med gult hår som skulle komma till motilonerna och bära på bananstjälkar. Kunskapen om livet och Gud skulle komma ur dessa stjälkar och Gud skulle visa stammen vägen tillbaka till honom.
Bruce berättar:
”En motilon smällde till (bananstjälken) med sin machete och delade den av misstag i två delar. Bladen inuti stjälken, som väntade på att utvecklas och komma fram, började falla av. När de låg vid foten av stjälken, såg de ut som sidor ur en bok.
Plötsligt susade ordet genom mina tankar. Bok! Bok!
Jag lyfte min packning och tog fram min bibel, höll upp den och lät sidorna falla som blad. Jag pekade på bladen från bananstjälken, sedan tillbaka på bibeln.
’Här är den!’ sa jag. ’Jag har den här! Detta är Guds bananstjälk!”
(Från ”Miraklet bland motilonerna, Libris förlag 2007)
Utifrån detta började en rörelse i stammen där många kom att börja följa Jesus.
Många år senare mötte en av motilonernas hövdingar Venezuelas president på en mottagning. Presidenten frågade vad stammens oerhörda förvandling berodde på. Deras fientlighet mot omvärlden var borta och många positiva steg hade tagits när det gällde hälsovård och utbildning. Hövdingen berättade då att motilonerna hade mött en man som hade visat dem vägen till livet. ”Jag förstår att du måste syfta på Bruce Olson, mannen som visade er vägen”, sa presidenten. Men hövdingen svarade förvånat: ”Nej, inte Bruchko (motilonernas namn på Olson)! När han kom till oss fick vi visa honom allting om hur man överlever i djungeln. Nej, jag pratar om Jesus! Det är han som har visat oss vägen till livet.” Jesus har blivit motilon. Han vandrar på deras stigar, inte som amerikan eller västerlänning, utan som en av dem.
Detta är målet med att förmedla evangeliet över kulturgränser. Inte att någon ska bli västerlänning i sina attityder, vanor eller beteende, utan att varje människa ska bli lik Jesus i sin egen kultur. Då blir detta som en försmak på den dag då vi ska komma inför Gud ”av alla folk och stammar och länder och språk” (Upp 7:9).
Men vägen till den underbara dagen är helt enkelt ett möte i taget med vår medmänniska. Med ödmjukhet, respekt, nyfikenhet och vänlighet vill vi peka på Jesus som den ende som kan möta vår verkliga behov.
