Många föreställer sig att Jesus var en predikant i första hand, en förkunnare som lade all tid på att mejsla fram liknelser och bergspredikningar. Men när vi läser berättelserna om Jesus ser vi att han i första hand var en aktivist vilket ytterst blir tydligt utifrån detta faktum: Kristen tro är inte grundad på tänkvärda ord utan på en handling, nämligen Jesu död och uppståndelse.
Jesus utförde också dessförinnan oväntade och exraordinära handlingar som gjorde människor förundrade och förargade, och inte minst är det ofta översteprästerna som blir arga på aktivisten Jesus. De ställer kritiska frågor till honom för att ifrågasätta hans auktoritet. Som svar berättar Jesus vid ett tillfälle en liknelse om två söner som får uppmaningen att arbeta i en vingård. Den förste uttrycker sig fel men agerar rätt, medan den andre säger de rätta orden men gör ingenting. Jesus lyfter fram den förste som en förebild, och liknelsens poäng är att översteprästerna har långt till Guds rike. De predikar med finess, men handlar utan kärlek och nåd.
Detta säger oss att det inte handlar om att säga de rätta sakerna utan att göra det goda. Ändå har kyrkan ofta bedömt människor efter läran – ibland med döden som straff, även i Sverige. Ta kättarbonden i Gottröra, exempelvis. Nej, “kättarbonde” är ingen ny yrkeskategori, det är beskrivningen av en bonde som fallit för villolära. Hösten 1303 rapporterade prästen till ärkebiskopen att denne bonden öppet ifrågasatt om brödet och vinet i nattvarden verkligen blir Kristi kropp och blod, i enlighet med den så kallade transsubstantiationsläran. Han kallades till förhör, erkände och fick förlåtelse mot sju års offentlig bot. När tiden gått fick han syndaförlåtelse – men snart föll han tillbaka. Denna gång vägrade han ta tillbaka orden. Han greps, egendomen togs, och enligt tidens praxis väntade avrättning.
Så såg kyrkans historia ofta ut.
Vi tar ett steg framåt i tiden, närmare bestämt 250 år, och gör en geografisk förflyttning till Schweiz, till Genéve. Där och då blev en av den protestantiska reformationens ledare – teologen Jean Calvin – faktiskt inblandad i avrättningen av en läkare, teolog och humanist som hette Michael Servetus. Hans brott var att han inte trodde på treenigheten. Calvin vittnade mot Servetus och försvarade domen. Servetus dömdes till att brännas på bål år 1553 för att han förnekade treenigheten.
Så tragiskt har det sett ut, men det måste också sägas att det alltid har funnits en annan fåra inom den kristna traditionen som fortfarande inspirerar människor. Kyrkofäder och kyrkomödrar under de första århundradena var nödvändiga korrektiv i tider då kyrkan blev en maktapparat som dömde kättare till döden, för att inte tala om de framväxande klostren. Inom den Katolska kyrkan har olika ordnar påmint kyrkan om att evangeliet inte får reduceras till teori, exempelvis Franciskanerordern med sitt ideal om fattigdom och ödmjukhet. Franciskanermunken Richard Rohr sa en gång så här: “Är det inte sorgligt och märkligt att vi har bränt människor på bål för att ha uttalat fel åsikter, men ingen har blivit dömd till döden som kättare för att man inte har tagit hand om änkan och den föräldralöse”. När jag hör det tänker jag: Det var ju just att ta hand om de fattiga som var det centrala i Jesu undervisning!
Ordet ortodoxi betyder ”rätt lära” och ortopraktik betyder ”rätt handlande”. Naturligtvis behöver vi både rätt tro och rätt handling – och de två hänger ihop. Men Jesus (och Paulus också för den delen) framhåller kärlek i handling som det yttersta kännetecknet på tro. Det är inte vår förståelse av läran utan hur tron tar form i våra liv, som visar vad vi egentligen tror. Tron prövas inte i ord, utan i konsekvens. Trons formuleringar och bekännelser är viktiga – men de är inte trons kärna eller frukt. Den utgivande kärleken är det yttersta kännetecknet på kristen tro.
I dagens kyrkor och samfund – över hela den teologiska skalan – märks en tydlig betoning på hur vi lever och agerar snarare än vad vi tror i detalj. Det är goda nyheter! I dag blir ingen fängslad eller bränd på bål i den kristna kyrkan, tack och lov. Men enbart i USA finns det hundratals olika baptistsamfund, och det visar att särskilt protestantismen har fortsatt att protestera mot de som inte ”tror precis som jag” vilket nästan uteslutande handlar om “rätt lära”.
Samfundet Equmeniakyrkan är en viktig motkraft mot detta. Equmeniakyrkan består av historiska metodister, baptister och missionsförbundare som har olika syn på en rad teologiska frågor men ändå tillsammans bildat ett nytt samfund, en ny kyrka. Equmeniakyrkan står för den traditionella ortodoxin men betonar samtidigt att ortopraktik är lika centralt som ortodoxin.
Hur ska vi då kunna hålla samman ortodoxi och ortopraktik; lära och liv?
I Betlehemskyrkan, den lokala församling där jag är föreståndare och som tillhör Equmeniakyrkan, vill vi stå för en generös ortodoxi. Alltså: en generös lära. Det finns fyra viktiga kännetecken för denna generositet: ödmjukhet, kärlek, mod och uthållighet. Dessa kännetecken är nödvändiga för att vår tro och lära inte ska bli en splittrande och destruktiv kraft.
Ödmjukhet innebär att vi erkänner att våra teologiska formuleringar, både då och nu, kan vara begränsade eller missvisande. Det gör oss öppna för att se vilka människor som i dag utestängs från kyrkans gemenskap och för att hitta vägar att välkomna alla.
Kärlek betyder att vi värderar och respekterar andra kristna traditioner som redan gjort insikter vi själva ännu är på väg att förstå. Vi ser hela den stora kristna kyrkans rika arv som en del av vårt eget.
Mod krävs för att vara trogna vår tro, även när den ifrågasätts eller anses omodern och kontroversiell. Det modet hjälper oss att hålla fast vid Jesus liv, död och uppståndelse som världens ljus – och samtidigt växa vidare i den tron.
Uthållighet handlar om att aldrig sluta söka den sanna vägen framåt, även när vi känner oss vilsna. För oss betyder det till exempel att leva med bönen och gudstjänsten som centrum, för att urskilja rätt väg att vandra tillsammans.
Vad händer när vi växer i denna generösa ortodoxi – en tro som vägleds av ödmjukhet, kärlek, mod och uthållighet? När vi hjälper varandra att förstå att handlingarna är viktigare än rätt ord, då kan något verkligt revolutionerande ske. Då blir nåden synlig, på riktigt. Då kan vi slappna av, leva i ett ständigt samtal med Gud oavsett tvivel, oavsett vilka trosuppfattningar vi just nu förmår omfatta. Vilken gåva det är!
En generös ortodoxi skapar rum för en ständigt växande relation med Gud och hjälper församlingar att ta steg vidare i ödmjukhet, kärlek, mod och uthållighet. Vad kan vara viktigare?
