Om du får frågan: »Vem är Gud för dig?«, vad svarar du då? Vad av allt Gud ger betyder mest för dig? Min gissning är att många i västvärlden i allmänhet, och i Sverige i synnerhet, skulle tala om tryggheten Gud ger. Det är lätt att hålla med, och visst är urtidens Gud, klippan, den öppna famnen och den fasta marken något vi desperat behöver? Personligen skulle jag inte orka utan tryggheten, friden och omsorgen från Guds sida. Den har varit livsavgörande för mig.
Men.
Vad händer med en relation där allt handlar om trygghet? Jag har nyss läst prästen Emma Audas uppmärksammade bok 42 teser om äktenskapet, där hon skakar om och stör en del av de gängse bilderna av vad ett gott liv och en hållbar tvåsamhet måste bygga på. En av de 42 teserna lyder ”Du kan inte åtrå det du äger”. Emma Audas citerar en av vår tids mest kända parterapeuter Esther Perel, som menar att åtrå uppstår där det finns ett avstånd. Vi önskar naturligtvis att våra relationer präglas av närhet och trygghet, men om det enda relationen erbjuder är detta, då riskerar somligt gå förlorat. Audas skriver att i förälskelsens början, då är allt spännande. Det är just att en annan människa förmår vidga vår värld, utvidga oss, som gör att attraktionen uppstår. I det här läget uppfattar vi att vi växer som människor, och det är en mycket dynamisk tid i en människas liv. Så småningom blir detta ofta allt svårare. Vi tycker vi känner varandra så väl att det invanda blir ett hinder, och i värsta fall riskerar vi att skapa en kultur där vi bromsar varandras lärande och växande.
Om vi lämnar äktenskapsteserna och parterapeuterna för en stund, så tänker jag att detta också har bäring på vår gudsrelation. I en fromhet där tryggheten, det invanda och det riskfria överbetonas kommer det att bli svårt att stanna kvar. Det kan initialt låta fantastiskt med fullständig trygghet, men något riskerar att gå förlorat.
Om Gud aldrig skakar min värld, om Han aldrig bråkar med min synd, gör mig bekymrad inför min självupptagenhet eller ber mig göra något jag varken kan eller vågar, då kommer jag förr eller senare att söka den friktionen någon annanstans.
Mår vi alltid bra när Jesus talar?
När våra barn var små hade vi en kassett i bilen (detta var länge sedan, som ni förstår…). Det var en inspelning från ett kristet barnmöte, och jag tror inte vi hade någon annan kassett som påminde om den. Annars körde vi mest med Bamse, Astrid Lindgren och sådana där ljudböcker där det plingar när det är dags att vända blad. Men vi hade ett band från Löttorps camping på Öland, och det är oklart hur det hamnat i vår gula Volvo. Barnmötesfarbrorn berättade en historia om en familj dit Jesus kom på besök, och han var en god berättare. Åtminstone jag var fängslad, och vi hörde den många gånger. Men vid ett tillfälle, när Jesus kommit hem till den enkla familjen med små omständigheter sa berättaren: »Det är så skönt med Jesus, för när Han talar mår man alltid bra!« Varje gång detta ljöd i vår bil kände jag för att inleda ett teologiskt samtal med de två invånarna i baksätet, men lät bli. De var ju ändå bara tre och sex år gamla.
Är det verkligen sant att man alltid mår bra när Jesus talar? Vad skulle fariséerna säga om ett sådant påstående? Hur skulle den rike ynglingen beskriva smaken av en dialog med Jesus? Eller Pontius Pilatus, vad skulle han tänka om han satt i tältet på Öland och hörde detta? Gissningsvis skulle han räcka upp handen och be att få berätta en annan historia. Alla dessa skulle nog beskriva mötena med Jesus som märkta av ett visst motstånd. Intressanta och lärorika, absolut, men inte särskilt lättsmälta.
Kan det vara så att gudsrelationen i samma utsträckning som ett äktenskap behöver ett mått av friktion för att inte till sist tappa lystern och bli ointressant? Tryggheten är en god sak; otrygga relationer är inte vad vi önskar, de är i värsta fall farliga. Men om ingen friktion finns, om jag aldrig upptäcker något nytt i mötet med den andre, vad händer då med attraktionen, nyfikenheten och upptäckarglädjen?
Vi tror inte på en nyckfull Gud som vi aldrig vet var vi har, som närsomhelst kan vändas emot oss lik en utåtagerande förälder. Man kan inte vistas där i längden. Men det går inte heller att andas i en miljö där allt handlar om att strykas medhårs, att eliminera varje form av motstånd och obehag.
Min erfarenhet är att Gud ibland ber oss göra det där vi knappt vågar, ta steg vi inte riktigt har täckning för och kliva in i situationer där vi behöver ta Honom i hågen och hoppas att det håller. Jag har varit med om det, och det är då jag tydligast växt som människa.
Vad går förlorat när tryggheten är vårt nav?
En vän som arbetar med utlandsmission i Mellanöstern brukar säga att det inte är någon tillfällighet att Volvo uppfanns i Sverige. Själv är han från ett annat europeiskt land, och ser möjligen på vår kultur med lite nyktrare ögon än vi själva gör. Han säger: »Volvo gör superfina bilar. De är snabba, lyxiga och håller skyhög kvalité. Men försäljningsargumentet nummer ett har med säkerheten att göra. Det berättar så mycket om Sverige.«
Jag tror han är något på spåren. För många år sedan besökte jag mina föräldrar, och de visade att de installerat ett larmsystem med kameror i huset. Minst två frågor anmälde sig. För det första: Hur vet man vem som tittar genom de där kamerorna? Men framförallt: Hur ser den undre världen i lilla Skepplanda ut egentligen? Behöver man ett övervakningssystem av den kalibern för att bo i det lilla västsvenska villasamhället? Och när tryggheten är det enda som kodar vår tillvaro, vad går då förlorat?
Bibelns människor verkar inte riktigt dela vår bild av Gud som en försäkringsman som skyddar mot allt tänkbart. De låter ana att det snarare är farligt att lämna kontrollen i Hans hand. Inte som i nyckfullt, inte som i att Gud är farlig, men rörelsen i trons värld är inte nödvändigtvis från risk till trygghet. Fråga fåraherden Mose, pensionär sedan länge. Livet efter mötet med Gud i den brinnande busken blev många saker, men det blev aldrig mer enkelt eller ofarligt. Jeremia hade naturligtvis en lugnare tillvaro innan Herrens ord kom till honom, och han behövde agera på det.
Petrus levde ett ganska förutsägbart liv vid Genesarets sjö med fiskebåten som gått i arv i generationer, familj och vänner. Mötet med Jesus från Nasaret ställde allt på ända, det var som att alla säkerhetsgarantier försvunnit, och han kastades in i Jesu verksamhet i Samarien, Jerusalem och i Ceasarea Filippi. Så småningom var han med om sitt livs djupaste kris då han förnekade Jesus trots allt han lovat och bekänt, och i mötet med den uppståndne Jesus några dagar senare fick han veta att en dag skulle någon annan föra honom dit han inte ville. Istället för att åldras i Kafarnaum med pensionsförsäkring, barn och barnbarn och samma båt som gått vidare till ännu en generation blev han martyr i världsstaden Rom. Petrus korsfästs upp och ner. Livet blev rikare, det fick färg och djup mening. Men ingen ska påstå att det blev enklare.
Det finns något gudagivet med utmaning
Tänk om det är så att människor driver iväg från kyrka och kristen tro för att friktionen eller risktagandet fullständigt uteblivit? Somliga har nog smakat på alltför stor friktion, alltför höga krav och orimligt spända axlar. Den sortens toxiska miljöer behöver man hjälp att bryta med. Men det finns också något gudagivet och friskt med att min inkrökta, självcentrerade hållning både till mig själv, till Gud och till andra människor utmanas med jämna mellanrum.
Vad är det vi inbjuds till när vi kommer till tro? För många år sedan meddelades det i en gudstjänst att Kalle skulle döpas söndagen därpå. Efteråt kom en församlingsmedlem fram till honom och sa: »Vad fantastiskt att du ska bli döpt. Då kan ju du vara med och sköta ljudet.« Dels är det högst oklart om man måste vara döpt för att sköta kyrkans ljudmixer, men det är framförallt en förkrympt, för att inte säga minimal, bild av kristen efterföljelse som målas. Vad döps vi till? Hur formas våra liv, och av vem och vad? Hur ser växt och mognad ut i en lärjunges liv, och hur når man dit? Vem hjälper mig att be, vem lotsar mig in i Bibelns värld, vem utmanar mitt habegär och mina osorterade böjelser? Finns det någon vägledning att få i mina komplicerade relationer?
En del människor har tröttnat på en kyrka som bara vill ha min tid och mina resurser, men som inte är särdeles intresserad av att mitt liv på djupet vänds mot Jesus. Ibland undrar jag om inte de mer extrema politiska och religiösa rörelserna i ytterkanterna lockar just av detta skäl: Kyrkan har inte riktigt lyckats beskriva vad som händer när man lägger sitt liv i Jesu händer. Vi har förvisso gjort våra försök, men det stannar allt som oftast vid tryggheten, förtröstan och beskyddet. Jag raljerar inte över det. Återigen: det har personligen varit livsavgörande att på djupet möta Guds beskydd och godhet. Men frågan är vad vi tänker att den godheten ska leda till. Vem är det tänkt att jag ska bli, och hur skulle det kunna levas ut?
Det är uppenbart när vi läser bibeltexterna att Gud inte frälser oss från varken skav eller risk. Mitt liv blev aldrig mer detsamma när jag närmat mig Jesus från Nasaret (egentligen var det Han som närmade sig mig). Min erfarenhet är att Gud ibland manat mig att avstå en del trygghet, vissa ekonomiska garantier och ibland även lite bekvämlighet. Hör mig rätt, jag är en privilegierad människa och har inte offrat särskilt mycket. Men jag har mött Guds uppfordrande maningar, och för det är jag evigt tacksam.
Tämj inte Jesusorden för snabbt
Låt oss återvända till den rike unge mannen. Jesus ser med kärlek (notera det! — utmaningarna ges inte slarvigt eller manipulativt) på mannen som frågar hur han ska vinna evigt liv: »Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.« (Mark 10:21) Mannen går bedrövad bort, för han ägde mycket, står det.
Jag vet inte hur många gånger jag hört predikanter lägga ut den här texten och blixtsnabbt stryka under att »detta naturligtvis inte gäller alla«. Så är det säkert. Men tänk om det gäller någon? Tänk om avsikten är att ställa mig inför bibeltexter som denna för att spegla mina lojaliteter, vad som äger mig och vad som skulle kunna göra mig fri? Om Jesusorden inte alltför snabbt tämjs kanske rätt sorts friktion skulle kunna uppstå. En spänning som gör att jag växer, att jag vidgas och rör mig i riktning mot Jesus.
Mötet med Jesus ställer som sagt allt på ända. Livet fylls med mening, med omsorg, förlåtelse och upprättelse. Och livet fylls med ett mått av fara. Att binda sitt liv vid den korsfäste är att vila i mycket goda händer. Men där börjar också korsets väg. Där omformas mitt liv, och där blir allt plötsligt mer obekvämt, riskfyllt och mindre förutsägbart.
Frågorna som hänger i luften har därför med riskerna och motståndet att göra. När tog du senast ett trons steg som gjorde att du måste be för att överleva? När talade du med Jesus sist om din bekvämlighet, ditt oändliga behov av trygghet, lugn och ro? Har du på sistone, med Guds hjälp, gått i närkamp med de krafter i ditt inre som drar dig bort från Honom? Vad skulle du behöva för att trons värld återigen skulle få din tillvaro att vidgas?
Om det tror jag vi behöver tala med varandra och med Gud.
