Under Equmeniakyrkans kyrkokonferens 2021 utlystes ett klimatnödläge och Kyrkostyrelsen fick i uppdrag att utarbeta en handlingsplan med fyra huvudområden: teologi och gudstjänst, minska utsläpp, påverkansarbete samt utbildning. Vår tids klimatutmaningar gör att ett sådant nödläge känns rimligt att utropa. Samtidigt bär jag på en gnagande känsla av att det snart är dags för ett nytt nödläge att utropas.
Jag är uppväxt som pastorsbarn i Pingströrelsen och det är även där jag arbetade mina första sju år som pastor. Man får nog säga att jag är stöpt i karismatiken och trosrörelsens form – och jag har med mig mycket gott därifrån. Men miljö och klimat hörde inte till den världen. Det låg till och med en teologi i grunden för det: denna jord var utdömd, på väg mot sin undergång, och Gud skulle till slut ersätta den med ”en ny himmel och en ny jord” (Upp 21:1). Varför lägga kraft på något som ändå inte kommer att klara sig?
När jag 2013 kom till Equmeniakyrkan var miljöfokuset därför genuint främmande för mig – men det imponerade. Den starka demokratiska beslutsprocessen, värmen och medmänskligheten jag mötte, och inte minst det faktum att kyrkan faktiskt tog ansvar för skapelsen. Jag delar fortfarande tron på att denna jord inte är evig, men det är uppfriskande att tillhöra en kyrka som ändå tar sitt ansvar för den jord vi delar. Det är trots allt ett av de första uppdragen Gud gav oss – att ”odla och bevara” (1 Mos 2:15). Jag hade alltså inget emot klimatnödläget. Det är klart att kyrkan ska arbeta med att vårda den jord Gud gav oss.
Något saknas ändå
Med det sagt undrar jag ändå om vi inte har kommit lite fel i våra prioriteringar. Lika stolt som jag är över att tillhöra en kyrka som har utlyst ett klimatnödläge, lika förvånad är jag över att vi inte har utlyst ett andligt klimatnödläge. Även om det finns positiva tendenser – ett ökat andligt sökande och en trendande Jesus – lever vi fortfarande i ett av världens mer sekulariserade länder. I Eskilstuna där jag lever och arbetar bor det cirka 105 000 invånare. En överväldigande majoritet går inte i kyrkan. Det är svårt att se det som något annat än kris.
Är det inte läge för oss som kyrka att sätta ord på det? Är det inte dags att utlysa ett andligt klimatnödläge och utarbeta en handlingsplan för att nå de svenskar som ännu inte har lärt känna Jesus? På samma sätt som miljöoro kan hålla en del vakna om nätterna borde människors andliga vilsenhet rimligtvis göra detsamma. När Jesus såg människans tillstånd oroade han sig över henne:
När han såg folkskarorna förbarmade han sig över dem, för de var härjade och hjälplösa som får utan herde. Och han sade till sina lärjungar: ”Skörden är stor men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd.” Matteusevangeliet 9:36–38
Vi behöver likt Jesus se en härjad och hjälplös mänsklighet. Våra hjärtan behöver förbarma sig över de människor som lever livet som får utan herde.
Fasta på alla sätt
Att avstå från mat eller andra bekvämligheter har i alla tider varit ett tecken på desperation – ett sätt att pålysa allvaret i en situation. Det var därför rimligt att i samband med klimatnödläget också utlysa en klimatfasta. Gott så. Men när ska vi återta fastan för människors frälsning? När ska vi låta våra hjärtan beröras till den grad att vi går in i fasta för en vilsen mänsklighet? Det var det som till slut blev resultatet när Jona hade kommit till Nineve med Guds budskap:
Och folket i Nineve trodde Gud. De utlyste en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste av dem till den minste. När budskapet nådde kungen reste han sig från sin tron, tog av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska. Sedan utropade man i Nineve: ”Varken människor eller djur ska smaka något. Var och en ska ropa till Gud med kraft och vända om från sin onda väg. Vem vet, då kanske Gud vänder om och ångrar sig så att vi inte går under.” Jona 3:5–9
Det är vad vi behöver göra idag – ropa med kraft för Sverige, för Eskilstuna, för den stad där du bor. Vi behöver ta krafttag för miljön och klimatet, men vi behöver göra detsamma för människors frälsning. Det ena utesluter inte det andra.
Miljökrisen är i grunden ett andligt problem
För att komma till botten med klimatutmaningen behöver vi först komma till botten av oss själva. Klimatpåverkan är inte bara ett resultat av bilar, köpmani eller girighet – det är symptom på ett mycket djupare problem. Det var när människan vände sig bort från Gud som hon också drog förbannelse över jorden. I efterspelet av syndafallet säger Gud till Adam: ”därför ska marken vara förbannad för din skull” (1 Mos 3:17). När människan valde bort Gud valde hon också bort hans skapelse. Föraktar vi skaparen föraktar vi också hans verk.
Därför hänger dessa problem ihop på ett sätt som går djupare än politik och teknik. En mänsklighet som tar avstånd från Gud kommer inte heller att kämpa för hans skapelse. Men när vi återfår en respekt för skaparen återfår vi också en kärlek till det han skapat. Kan det vara så att väckelse är den djupaste lösningen på miljökrisen?
Här med utropar jag behovet av ett andligt klimatnödläge. Är du med?
