Ingen blev förvånad när VVS-are skulle lägga nya rör i gränden där jag bor och hittade en kyrkogrund från elvahundratalet. I mina kvarter, ett stenkast från Lunds domkyrka, kan man knappt ta ett spadtag utan att göra arkeologiska fynd. Nu var glädjen stor över att S:t Mikaels sockenkyrka hade hittats.
Länge hade historiker vetat att den funnits, men bara på ett ungefär var. Reformationen i Danmark på 1530-talet innebar att nästan samtliga kyrkor i Lund utom domkyrkan revs. Där de hade funnits betade snart boskap ovanpå de övervuxna resterna av påvens helgedomar. S:t Mikaels kyrka försvann från kartan.
Men nu stod det klart att grunden till södra kyrkväggen löpte exakt under vår gata. Och det, skulle det visa sig, var bara början.
En viloplats genom århundradena
Redan på 1800-talet, när Lund expanderade och mark som legat för fäfot bebyggdes, återupptäcktes S:t Mikaels kyrkogård. Tjugo hästkärror med de dödas ben forslades bort för att ge plats åt den nya tidens byggnader – först ett mejeri, sedan huset där jag bor. Så, sedan länge visste jag att jag bokstavligen sover i en kyrkogård, i ett källarrum där en sällsam frid råder.
Redan i livet delar jag viloplats med hundratals syskon i den världsvida kyrkan i tid och rum – enkelt folk, mestadels. Det känns bra. Och jag gläds åt att få känna mig beskyddad av mitt favorithelgon S:t Mikael, den främste av ärkeänglarna.
På hans traditionella helgondag, 29 september, brukar jag försöka ge mig själv en lugn stund i domkyrkans niohundra år gamla krypta och kontemplera vad den helige Mikael står för. Det är utmanande. Mikael är en krigare. Han är en apokalyptisk gestalt. Men han tar inte strid för denna världens mäktiga, utan för de utsatta. ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små”, varnar Jesus i Matt 18:10. ”Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.” Och i spetsen för dessa änglar står alltså Mikael med sin rustning och sitt svärd.
En ängel som förenar
Han är viktig i alla de tre abrahamitiska religionerna. Inom islam styr han över naturen, inte minst regnet, och står nära sin kollega Gabriel som ska ha uppenbarat koranen för Muhammed. I judisk tradition skyddar han det judiska folket och tar, liksom i kristenheten, strid mot Satan. I sammanhang där muslimer, kristna och judar är vana vid att leva nära varandra firar de inte sällan S:t Mikael tillsammans.
Mikael, hebreiska för ”Vem är som Gud?”, bidrar alltså till att binda ihop religioner som ligger närmare varandra än man kan tro, när man hör främlingsfientliga propagandister trumpeta som värst om islams annorlundahet och farlighet. Så, i vår splittrade tid är det rimligt att änglarnas överbefälhavare Mikael tar strid för religionsdialog.
Änglarnas söndag, i anslutning till Mikaels traditionella helgondag, kan för min del gott få vara en söndag när kristendomen begrundar sina likheter med judendom och islam snarare än att bita sig fast vid skillnaderna. Den tendensen finns redan, och den kan institutionaliseras om man så vill. Ständigt fokus på vad som skiljer oss åt leder inte till fred.
Det är inte otroligt att S:t Mikael, som firats i kyrkan sedan 400-talet, också blev en länk mellan hedniska kulter och kristen tro. Somliga förmodar att dyrkan av S:t Mikael blev en bro in i kristenheten bland de stridbara goter och nordmän som dyrkade Wotan, eller Oden som vi säger. Krigarängeln axlade den gamla gudens rustning. Varför inte? Sådana överglidningar är vanliga när en ny religion trumfar en äldre.
Kyrkorna som försvann
I bortåt tusen år har Lund varit ett centrum för kristen tro i Norden – först som danskt ärkebiskopssäte, sedan som svensk stiftsstad. Hedniskt och kristet överlappade bevisligen varandra under Lunds första tid. Ibland fantiserar jag om att stadens första kyrka, som sedan växte till en katedral, byggdes där det legat en helig hednisk … lund.
I sådana lundar fanns ofta heliga källor. Och i domkyrkans krypta finns en källa som torde vara äldre än kyrkan själv. Där springer vatten fram som regelbundet ställde till med översvämningar tills stenmästaren Adam van Düren byggde en brunn.
Det skedde vid 1500-talets början, under den katolska kyrkans sista flämtande decennier. Då var Lunds hjärta fullt av en mängd kloster och kyrkor – förutom katedralen även kloster- och sockenkyrkor. Tills alltså protestantismen drog fram och skövlade allt och S:t Mikaels sockenkyrka jämnades med marken.
Det var brutalt. Men romersk-katolska kyrkans välde hade varit brutalt i sin tur. De stenrika klostren i Lund satt på högar av gods och guld och ägde hundratals gårdar runtom i Skåne, tack vare affärsidén att inträdesbiljetter till himlen såldes för pengar. Frånstötande, tyckte Martin Luther, och jag kan inte heller säga att jag gillar det.
Kyrkornas patroner, de som hade skänkt mycket, slapp tillbringa sin sista vila i villervallan på de fattigas kyrkogårdar. Bland benen som forslades bort på 1800-talet innan mitt hus byggdes, fanns troligen inte så många kvarlevor av bättre folk. De begravdes närmare själva kyrkan, gärna i söder. Så, när resterna av S:t Mikaels sockenkyrkas södervägg hade blottlagts blev ingen förvånad över att finna en grav.
Ett skelett utanför ytterdörren
Jag minns det som igår. Det var en fredag. VVS-arna som de senaste dagarna hade grävt vidare i gatan, stod helt orörliga utanför vår ytterdörr när jag kom hem för att ta helg. När jag anslöt mig till deras andaktsfulla skara förstod jag varför.
Precis utanför dörren hade de grävt en flera meter djup grop, och sedan slutat abrupt. Nere i gropen satt en person och borstade frenetiskt. Jag hörde mig själv säga till honom:
– Men du, det ligger ett skelett där nere!
– Jag vet, svarade han utan att sluta borsta. Det är därför jag är här.
Redan kunde han informera mig om att min okända granne – det var så det kändes – hade begravts vid elvahundratalets början enligt kristen sed. Det gick att säga eftersom han hade jordbegravts utan några gåvor, med fötterna åt öster. Det hade inte funnits någon kista, däremot troligen en svepning, och han låg på tidigt elvahundratalsvis, med armarna längs sidorna. Senare började man föra ihop den dödes händer ovanpå kroppen – ju längre fram i medeltiden, desto högre upp.
Naturligtvis visste vi inte då att min okända granne var en ”han”. Det kunde fastställas först några år senare, när en osteolog hade undersökt benen. Dagligen i nästan tio år hade jag gått fram och tillbaka över min okända grannes grav – en granne vars muskelfästen på lårens baksidor visade att han ridit mycket. Och muskelfästena kring ögonen antydde att han också kisat mycket – kanske hade han varit närsynt. Och jag föreställde mig att han varit gladlynt, med skrattrynkor.
1800-talet missade honom. Han hade begravts närmare kyrkan, med fötterna mot öster i väntan på att kunna resa sig på den yttersta dagens morgon och hälsa sin frälsare, som skulle komma ur soluppgången. I stället fick han en annan sorts uppståndelse – som budbärare från en svunnen tid.
Det förflutna, dolt men levande
När han hade begravts stod hans då nybyggda kyrka kvar i ytterligare fyrahundra år, tills reformationen utplånade den och platsen för den glömdes. Graven växte över. Ingen mindes den mer – förrän nu.
Hur mycket av sitt välstånd hade han skänkt för att få vila såpass nära S:t Mikaels sockenkyrkas södervägg? Vem var han? Vem är han?
Det får jag aldrig veta. Men han var alltså en ryttare, välnärd, tämligen frisk och stark. Och här och nu tar jag mig friheten att associera honom till S:t Mikael själv. Kyrkan till S:t Mikaels ära kanske han var med och bekostade, eller också var han präst där – därav den fina graven. Och för mig fick gestalten S:t Mikael, en budbärare mellan himmel och jord som alla änglar, tydligare konturer tack vare denna budbärare från medeltiden till mig. Naturligtvis skrev jag en bok om saken, den heter ”Jord och gudar”.
Sedan den dagen när min okända granne dök upp utanför min dörr, känner jag väldigt starkt att tiden inte är i rörelse framåt. I stället skapar tiden skikt på skikt under våra fötter. Där finns det förflutna, dolt men levande. Och i skikten ovanför oss tar framtiden form. Hur den ska gestalta sig beror på hur vi lever. Vi ingår i en kedja där det förflutna och framtiden hänger ihop – och ovanför och bortom all tid, och längst ner under allt som ett orubbligt fundament, finns Gud.
