Känner du igen dig? Du är inte ensam. Många bär en oro in i hösten. Så skrev Svenska kyrkan i ett inlägg på Facebook för några dagar sen och det berörde mig mer än väntat. Senast i förmiddags pratade jag med några i församlingen om detta med att gå in i hösten och vi nämnde oron för det. Undran om batterierna verkligen är fulladdade efter sommarens all sol och livlighet.
Jag beskrev det som att jag nu behövde fylla på med luft för att dyka och komma upp först i mars. Jag sa att jag inte visste om jag hade tillräckligt med luft. Någon annan nämnde snön. Det må vara långt till snö, men det är ju ändå första oktober idag.

Juni, juli, augusti – allt känns mycket bättre då. Så sjunger Gyllene Tider. Det är månaderna man väntar på. Ja, i denna ljuva sommartid och härlig sommar är det då. I månadsvisan är september sista sommarmånaden och med det lämnar vi baden och glassen och sandalerna av plast bakom oss. Kanske gjorde vi det för länge sen och kanske lämnar en del av oss i lätt panik. Nej, inte höst nu! Mer semester och mer sol, tack! Men för andra känns det: äntligen! Det kanske inte alls stämde i år. Det där om att allt känts mycket bättre. Kanske drar du en lättnadens suck att det äntligen är vardag och något nytt ligger framför.
Vad ligger då framför? Låtom oss titta i månadssången igen. Det börjar med ett men. Inga knoppar i håret, inget blommande här inte. Men oktober och november och december är så grå. Men januari och februari då? Nej, det konstateras bara att då börjar året och att det sen kommer en månad till. Fem månader på raken som textförfattaren inte verkar ha som sina favoriter.
Men alla vi som upplevt hösten vet att det inte bara är grått. Det är hög luft, klara höstfärger, kastanjer och svamp och äppelmust och detta mys vi svenskar håller så högt under filt, med tända ljus och något varmt att dricka. Det är inte så grått. För att inte tala om december. I julsångerna finner vi verkligen en helt annan tongång. The most wonderful time of the year. Det var väl roligt, hurra! Tusen tusen juleljus, allt är frid och stjärnan blid. Ja fröjdas vart sinne – julen är inne! Så kan december också vara.

Allt det där ligger framför oss i detta nu. Det grå och det fridfulla. Och oavsett hur högt du rankar dessa månader så kommer de. Och i min hemförsamling, liksom i din, och i den kyrka du brukar passera på väg till jobbet eller gymmet eller återvinningen, kommer det vara samlingar dit du och jag är välkomna. Precis som vanligt. Vi får mötas där i deppigheten och glädjen, myset och slasket.
Denna period kommer vi inte sjunga om de fagra blomsterängarna och vindens ljumma fläkt och inte rimma den store Gudens gåvor på underbara håvor, men vi kommer att sjunga något annat för det finns fler sånger än månadsvisan och Gyllene Tider-hits och fler psalmer än skolavslutningspsalmerna. Vi får sjunga att blott en dag, ett ögonblick i sänder får vi ta oss fram när det mörknar och att han går med hela vägen. Och sen får vi klämma i med trumpet och kör om Jesus som lämnar sin tro av kristall och kommer till sörjande hjärtan. Om han som kommer ned i jordens grus med himlens kärlek, nåd och ljus.
Det är något helt annat än grått.


