Styrs vår framtid av nya gudar? Det frågar sig Mikael Kurkiala, docent i kulturantropologi, i skriften Tidens Tecken som nyligen hade temat ”Våra nya gudar”. De nya gudarna som åsyftas är marknaden, tillväxten och utvecklingen, som enligt Kurkiala tillmäts nästintill gudomlig status, som om de vore naturlagar. Jag är beredd att sälla mig till Kurkialas kör som sjunger att det är tid för oss att göra upp även med våra sekulära gudar och hitta nya samverkande former för att skapa vår framtid. Det är en skön sång om vårt gemensamma som, åtminstone för mig, kommer med en ren ton in i en ganska skrikig och lite trött samhällsdebatt.
Under ett samtal i Betlehemskyrkan under Bokmässan utifrån Karin Petterssons bok ”Förbannelsen – hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden” blev jag djupt berörd, mer än jag vanligtvis blir i kyrkbänken. Karin Petterson, kulturchef på Aftonbladet, berättar i sin bok om sin egen erfarenhet av att bli vuxen under 1990-talet, om att först vara en engagerad aktivist till att sedan bli en del av politikens inre rum såsom socialdemokratisk politisk sakkunnig på finansdepartementet.
“Jag växte upp med drömmen om marknaden”, skriver hon. I förordet formulerar Lea Ypi att boken “modigt kartlägger hur Sverige steg för steg kapitulerade inför de globala marknadskrafterna – och sedan fick betala ett högt pris för politikens förvandling till marknadsvara”.
Tilltron till den nya sanningen
I samtalet som tog plats mellan Betlehemskyrkans 1960-talspelare blev det tydligt att Karin Pettersson har ett ärende som inte enbart är politikens utan även kyrkans. Hon pekade på vad som händer när vi i slutna rum, kulturella sfärer – i hennes fall toppskiktet i ett politiskt parti – blir uppfyllda av en ny sanning. På 1990-talet var det idén att ifall marknaden fick större spelrum så skulle nya frälsande krafter släppas fria och marknaden skulle genom ökad tillväxt ge oss en ljusare framtid. Det skulle bara krävas vissa nedskärningar i den offentliga sektorn, men sen – därefter, då skulle det ske.
Nu står vi där, i detta sen, och kan konstatera att den påstådda sanningen visade sig vara enbart en dröm. Det är på många vis en sorglig berättelse, men samtalet är både hoppfullt och fyllt av såväl frustration som längtan. Där utkristalliseras en nygammal dröm om att styra samhället utifrån gemensamma intressen, utifrån samverkande krafter. En längtan efter rörelsen av människor med fötterna på jorden som skapar framtiden snarare än finansexperter i slutna rum långt in i regeringskansliet.
Jag kan från mitt håll inte undgå tycka att det låter som om Karin Pettersson i praktiken drömmer om folkrörelsernas kyrka?
Hos Pettersson framkommer även en ängslan inför att bli styrd av ideologiska strömningar som lyfter från jorden likt ballonger. En rädsla för starka övertygelser som jag såsom frikyrklig känner väl igen från det sekulära Sverige. Den är, tror jag, en av anledningarna till 2000-talets pragmatism och ekonomisering av politiken, vilket i sin tur bäddat för en misstro mot etablissemanget och sopat vägen för starka visioner från extremhögern som fått stort genomslag i svensk, och framför allt amerikansk, politik idag.
Det understryker vikten av att som samhälle såväl som kyrka förhålla oss kritiskt till starka ideologiska övertygelser, men framförallt understryker det vikten av att forma goda visioner utifrån Jesu exempel. Gärna tillsammans med andra.
Även kyrkans utmaning?
På tal om rädslor markerar Karin Pettersson, utifrån sin erfarenhet som rådgivare på finansdepartementet, tydligt faran i att politiska beslut formas i slutna rum med sina sociala hierarkier och maktordningar. Visst sker det även i kyrkan ? Vad gör egentligen våra rum med oss?
Jag ser likheter mellan våra kyrkorum och styrelserum och de slutna rum i regeringskansliet som Pettersson beskriver. Hon pratar om hur marknadsliberalismen salufördes som en räddande kraft i slutet på 1990-talet och början av det tidiga 2000 -talet och hur idéerna fick fäste genom att bli allmängods i de slutna rummen. Men snart började de styra politikerna istället för tvärtom, enligt henne. Som exempel baseras politiska argument idag på hur många extra tusenlappar du kommer ha i plånboken ifall du väljer just deras parti istället för vilket samhälle de vill verka för.
Även kyrkan behöver bli bättre på att besöka andra rum och öppna dörren för fler. Det skulle räcka en bit på vägen, men framför allt behöver vi skapa nya visioner tillsammans med andra i det offentliga rummet för att tillsammans röra oss för och till ett godare samhälle. Eller, för att uttrycka det med andra ord, sprida Guds rike här och nu. På den punkten vill jag hävda att många församlingar och samfund allt som oftast är i rörelse. Vi försöker verka för ett jämlikare samhälle, vi sliter för de allra mest utsatta i såväl ord som handling, vi arbetar för medbestämmande och inkludering. Ständigt jobbar vi med att hitta nya vägar för att följa Jesus och samla människor kring Gud. Inte för att det är politiskt korrekt och gångbart i vissa rum, inte för att de ger oss stöd från staten, utan för att vi vill följa Jesu exempel och för att vi inspireras av den helige Ande att älska vår nästa i handling.
Kyrka och politik, hör de ihop?
Samtidigt är politik något av elefanten i rummet både vad gäller våra styrelse- och kyrkorum – vi väjer för politiska ställningstaganden. Kyrka och politik skall inte blandas ihop, hävdas det, och frågan förskjuts till samhällsdebatten som antas äga rum utanför kyrkans väggar.
Kyrka och partipolitik liksom kyrka och stat bör hållas isär, det håller jag med om, men politik i ordets grundmening – vårt gemensamma – ligger helt inom kyrkans uppdrag att sprida Guds rike. Att skjuta frågor med politisk tyngd ifrån sig riskerar resultera i att församlingar och samfund omedvetet följer med i den politiska förskjutningen i vårt land mot konservatism och marknadsliberalism. En del församlingar kommer tolka gudsriket som mer konservativt eller marknadsliberalt än andra, och låt det så vara, men låt det inte ske genom att vi duckar för politiska frågor och dilemman i tron att vi som kyrka kan eller bör hålla oss opolitiska.
Vågar vi vara ärliga och lite mer självkritiska tror jag att vi kommer se såväl feghet som undfallenhet men även fler möjligheter att föra goda samtal i både styrelse- och kyrkorum för att där forma visioner som sätter människor i rörelse för sin nästas skull.
Det är inte ett individuellt uppdrag, det skulle vara oerhört tungt att bära, utan ett kollektivt sådant som vi kan utföra tillsammans som kyrka. Låt oss göra det i samverkan med andra som bär på den nygamla drömmen om att tillsammans forma ett gott samhälle utifrån visionen om en större gemenskap mellan människor, och mellan människor och jorden vi lever av.
