Det är långtifrån alla intervjuer jag gjort under åren som finns kvar i minnet, och rena citat från dem som är bevarade i huvudet är än färre. Det mest försvinner bort i glömskan, logiskt nog.
Men somligt dröjer sig kvar, sitter som berget någonstans i minnesbanken. Ett sånt citat är från Pelle Hörnmark som jag intervjuade i Pingst Jönköpings café år 2008 när han föreslagits bli ny föreståndare för pingstsamfundet (vilket han senare också blev).
Jag frågade vad som gjorde honom lämplig för tjänsten och han svarade – med för Hörnmark klassiskt skrockande och snett leende – att han inte var rätt person att svara på det och att han egentligen hade enklare hitta anledningar till att han var olämplig för tjänsten.
”Men om jag ska nämna något som jag tror kommer vara till nytta i detta uppdrag, om jag väljs, så är det att jag är varmhjärtad och hårdpannad”.
Det där har dröjt sig kvar och finns bevarat i mitt minne nu sjutton år senare, och det dyker upp och skjuts allra längst fram i mitt medvetande direkt när jag hör Anna-Karin Hatt meddela att hon inte ställer upp för omval som Centerpartiets partiledare.
”Det hat och de hot som framförs till politiker av olika kulörer är skrämmande och ett stort hot mot demokratin. Jag påverkas av det mycket djupare än jag hade föreställt mig”, sa hon vid sin presskonferens.
Hon var helt enkelt inte tillräckligt hårdpannad för att orka. Saker som sagts och skrivits av människor har inte runnit av, det har tvärtom satt sig och skapat rädsla och oro. Somligt har varit hot, annat hat, sammanlagt har det varit alldeles för mycket för att Anna-Karin Hatt ska bedöma att det är värt det.
Det är smärtsamt att höra och en varningsklocka att ta på stort allvar. För vi kan inte enbart ha ledare – varken i politiken eller kyrkan eller någon annanstans – som är hårdpannade. Det blir alldeles för endimensionellt, det behöver även finnas utrymme för personligheter som är skörare, som inte med lätthet skakar av sig hårda ord som sägs och skrivs.
Jag vet av egen erfarenhet hur saker kan följa med in i natten, störa sömnen, etablera sig i såväl tanke som känsloliv. Inte heller jag hör till de utpräglat hårdpannade. Jag hade önskat mer av den varan ibland, men har accepterat läget och försöker göra det bästa möjliga av det. En och annan befattning har det förhindrat mig från, jag har inte vågat utifrån rädslan kring hot och hat, men det är inget som jag egentligen sörjer. Jag är för egen del nöjd och glad över det som varit och blivit.
Men jag kan som sagt samtidigt tänka att ett sådant här faktum – att folk kliver av eller undviker vissa plattformar för att de inte är hårdpannade nog – är oroväckande. Därför är det upp till oss var och en att tänka till kring hur vi hanterar våra ord, de vi säger och det vi skriver. Sociala medier och kommentarsfält hos mediebolagen är inte sällan fyllda av stenhårda ord och rena rama utdömanden av människor. Kritik måste ledare kunna tåla, men de personangrepp som är alltför vanliga är rakt av förkastliga.
Vi behöver helt enkelt tänka på att alla inte är hårdpannade, och så behöver vi tänka på att försöka vara mjukhjärtade. För den med mjukt hjärta skriver förstås inte vad som helst om en medmänniska utan besinnar sig och undviker hårdheten.
