Jag brukar ligga lågt med min kärlek till november. Det känns inte rätt att säga ”jag älskar november” till människor som avskyr denna månad mer än någon annan tid på året.
I november finns ingen nåd, bara allt mindre ljus. November månad är enbart ful, tom, snål och rälig. Då om inte förr, slår depressionen skoningslöst och slutgiltigt upp ur djupet där den har hållits tyglad. Det är så de säger, mina novemberhatande vänner, och jag förstår dem. Det är inte dem det är fel på utan på mig, mörkerälskaren.
För det är mörkret jag älskar mest med november. Det öppnar dörren till stillheten på en inre plats där en enda ljuslåga är nog. Där inne är ljus och mörker inte metaforer för gott och ont, inte varandras fiender.
Naturligtvis behöver jag den där enda lågan. Hundraprocentigt mörker är lika outhärdligt skoningslöst som hundraprocentigt ljus. Himlen är inte en plats utan skuggor. I den milda skuggan under något av himlens många träd kommer jag att vila en dag – träd vars rötter sträcker sig ner i jordelivets mylla.
Ofullställständig metafor för ondska
I den myllan finns alla slags livsformer. Ur den gror grönska, fröbärande örter och fruktträd. November är själens mörka mylla där sommarljusets rötter har sitt fäste. Jag skulle vilja säga till den novembertrötta: ”Var inte rädd!” men det är något förmätet, har jag ofta tyckt, med den uppmaningen. Är man rädd så är man. Och ibland finns det verkligen fog för det.
Men mörker som bild för det onda blir en ofullständig metafor. Djävulen själv, Lucifer, var en ljusets ängel som föll från himlen. Det finns ljus i ondskan, ett ljus som skär och bländar. Mörkret som bild för oro och nedstämdhet, däremot, för håglöshet och ånger, villrådighet och skuld? Absolut. Det är ingen slump att november i kyrkoåret är tiden för den självrannsakan som hör till allt själsligt växande.
Domsöndagen ligger där den ligger av en anledning, en tung sten att sjunka ner på i mörkret medan jag funderar på vilka handlingar och medmänniskor jag behöver försonas med.
Försoning kan se ut på många sätt. Ibland behöver jag be om förlåtelse. Kanske får jag den, kanske inte. Andra gånger längtar jag efter att någon annan ska be om förlåtelse – någon som kanhända illvilligt eller också bara tanklöst har gjort mig ont.
Den svåraste och samtidigt mest befriande försoningen med en annan människa innebär, tror jag, att ge upp. Det kan smärta oerhört. Det man längtar efter kommer aldrig att hända. Den andra är som hon är, kommer aldrig att förändras till att bli så där snäll mot mig som jag skulle vilja. Eller också håller hon sig kanske borta, har stängt sin dörr och tänker inte öppna den.
Att försöka nå fram eller skapa förändring då, innebär bara att slå huvudet blodigt mot en vägg. Och smärtsam insikt om det är bättre än ett gnagande, utdraget, nernötande självbedrägeri.
Uppgivelsens försoning innebär att jag måste gå min väg. Om det nu inte är jag som redan på ett eller annat vis blivit övergiven. Men var finns vägen? Kan jag hitta den?
Vilan i att ge upp
I mörkret får jag stanna kvar i sådana frågor. Jag behöver inte genast få svar. Akuta kriser är förstås något helt annat, de kräver handling genast. Men i andra lägen kan det finnas en vila i att bara ge upp. Att sluta vänta, sluta hoppas – men våga tro, ändå, på att livet går att leva sådant det nu en gång är.
Och novemberdagarnas ljus finns, trots allt. Vissa dagar är det grått, andra dagar är solljuset sprött och skört som om även solen vore trött. Oavsett, om man har tur nog att kunna det rent fysiskt, så lättar det i novemberdunklet att ta en promenad. För egen del går jag gärna längs kanalerna i Malmö. Vid Rörsjökanalen finns en skulptur där jag brukar stanna till.
Den förställer en man som står och gråter. Tårar rinner på riktigt ur hans ögon. Han står där helt alldaglig i tröja och byxor och bara låter gråten komma. Jag har aldrig hittat någon information vid statyn om vem som har gjort den, men en sökning på nätet säger att konstnären är Marie-Louise Ekman och statyn heter ”Det svenska tungsinnet”.
Jag står en stund intill tungsinnet och inser att det inte alltid är möjligt att trösta. Så går jag vidare till den där bänken vid Södra Förstadskanalen som egentligen inte är någon bänk, utan ännu en skulptur.
Den som är trött i benen kan sätta sig på konstverket, intill en portfölj av brons som någon tycks ha lämnat kvar. Portföljen är märkt med initialerna R W. När jag inser vems initialer det här, öppnar sig en fallucka i tid och rum.
Plötsligt är jag i Budapest på 1940-talet. Portföljen som blivit kvar på bänken tillhör Raoul Wallenberg. Jag ser ut över kanalens vatten och tänker länge på dem som räddas – inte i något avlägset förflutet utan här och nu – och på dem som går under. Jag tänker på orättfärdighet och orättvisa, på nåd och slump.
När jag ska resa mig har jag lite svårt att komma upp – det händer ibland numera, jag är ingen tonåring längre – men handtaget på Raul Wallenbergs portfölj ger robust stöd.
När Gud talar som starkast
Så kan det vara med den samtida konsten, den som vissa fruktar har avförtrollats på grund av sekulariseringen, men var inte rädd. Tiden precis som konsten har alltid varit både mörk och ljus, trång och skimrande, antingen det är en undergörande helgonstaty som gråter eller det svenska tungsinnet i en samtida novemberpark. Och Gud kan tala som starkast i det som inte kittlar sinnena genom att vara vackert, utan tvärtom i sin kärvhet överskrider allt sinnligt.
Det skildras genialt i Stina Aronsons Hitom himlen från 1946, en av det svenska 1900-talets absolut största romaner. Den utspelar sig i Norrbotten, bland människor som sliter för livet i ett landskap vars skönhet är på liv och död.
Som ingen annan skildrar Aronson mörkret, hur det kommer ur vrårna i skymningen och fyller rummen som ett levande väsen. Här gestaltas också en fromhet som har skalats ren från allt svärmeri. Det är en bok att läsa inför domsöndagen, när vi hos Gud ställs inför oss själva och varandra sådana vi är – inte för att vi ska skämmas, utan så att något nytt kan börja.
Tankarna går till den judiska högtiden Jom kippur, när den troende rannsakar sig själv och sina misstag under det gångna året, ber om förlåtelse och lovar att under året som kommer försöka leva i samklang med Guds vilja. Varför inte? Ingen är utan fel. Insikt om mina egna brister innebär inte att jag fattar hur dålig just jag är, den förenar mig i stället med alla andra människor.
Allt har sin tid
Nå, snart är november över, självinsiktens månad när enstaka strimmor av ljus påminner om himlens rötter i mörk och fruktbar jord. Njut så länge det varar, säger jag bara. Snart nog kommer advent med trumpeter och änglasång, hopp och förväntan och strålande ljus överallt. Allt har sin tid. Och just nu är det tid för Tove Janssons sista muminbok ”Sent i november”, där olika välbekanta gestalter söker sig till Muminhuset i jakt på trygghet sedan de förlorat grunden i tillvaron.
Filifjonkan har existentiell panik sedan hon miste förmågan att städa. Snusmumriken förmår inte vandra söderut som han brukar på hösten eftersom han har tappat bort sin sång. Den lilla homsan Toft uthärdar inte längre att vara föräldralös och söker sig till muminmamman, men när han kommer fram till sina drömmars trygga muminhus är hon inte där.
Hon och hela familjen har farit till en karg ö långt borta (vad som händer dem där kan man läsa i ”Pappan och havet”). Mymlan, hemulen och de andra får klara sig själva, och sakta upptäcker de vilka de faktiskt är. ”Sent i november” är en strålande berättelse om tillblivelse – och att den kanske inte är fullt ut möjlig förrän en människa förlorat de invanda föreställningarna om sig själv och andra.
Att ge upp sig själv på det viset gör ont. Det är skrämmande. Men ännu mer skrämmande, åtminstone för omgivningen, kan det vara om den inre tryggheten är så cementerad, så självklar sedan barnsben, att inget och ingen kan rubba den.
Då riskerar man att bli en stängd dörr som andra slår huvudet blodigt mot, innan de till sist ger upp och går sin väg. Att våga inse och visa sin egen förvirring och oro, innebär att dörren i stället öppnas så att den egna svagheten möter andras svaghet. Bara så blir vi hela. Det finns inget annat sätt.
