När Liberalernas partiledare Simona Mohamsson nu öppnar för att Sverigedemokraterna ska kunna få regeringsmakt tas ett steg som länge betraktats som otänkbart inom partiet.
Skillnaden är större än den kan verka.
Att samarbeta i enskilda sakfrågor är en självklar del av parlamentarismen. I ett land som Sverige, där majoriteter sällan är givna, krävs kompromisser över blockgränser. Det är inget konstigt.
Men att bjuda in ett parti till regeringen är något annat. Då handlar det inte längre om enskilda uppgörelser utan om inflytande över statens samlade riktning.
Här uppstår en paradox.
Liberalerna har under lång tid beskrivit Sverigedemokraterna som ett parti vars nationalism och socialkonservatism står i konflikt med liberalismens idéer om individens frihet och ett öppet samhälle. Det har varit en central del av Liberalernas politiska självförståelse.
Ändå är partiet nu berett att ge just detta parti plats i regeringen.
Det är ett märkligt sätt att hantera sin egen ideologiska motståndare.
För vad innebär det egentligen? I praktiken att ett parti i kris väljer att säkra sin egen riksdagsnärvaro genom att ge inflytande till en av sina största antagonister. Liberalernas väg till fortsatt makt går alltså genom att stärka ett parti vars idéer man länge hävdat står i konflikt med de egna.
Att rädda sin egen plats i riksdagen genom att ge makt åt sin ideologiska motpol är ett märkligt sätt att försvara sina idéer.
”Att rädda sin egen plats i riksdagen genom att ge makt åt sin ideologiska motpol är ett märkligt sätt att försvara sina idéer”
Sverigedemokraterna beskriver själva sin ideologi som nationalistisk och socialkonservativ. Den betonar nationell gemenskap och kulturell sammanhållning, ofta på bekostnad av den öppna syn på individens frihet som präglar liberalismen.
Det är svårt att få detta att rymmas i den klassiska liberala traditionen.
Liberalismens kärna är övertygelsen om individens frihet och rättigheter. Staten ska skydda människors frihet – inte definiera vilka som fullt ut hör hemma i gemenskapen eller begränsa människors livsval.
Just därför har Liberalerna länge varit tydliga med att ett nära samarbete med Sverigedemokraterna inte är möjligt.
Den hållningen var inte taktisk. Den var ideologisk.
Att den nu överges väcker frågor.
För kristna finns dessutom en djupare dimension i denna fråga. Den kristna människosynen utgår från att varje människa bär ett okränkbart värde – inte därför att hon tillhör rätt nation, kultur eller grupp, utan därför att hon är skapad till Guds avbild.
Den insikten har historiskt bidragit till både mänskliga rättigheter och den liberala idén om individens frihet.
När politiska projekt i stället börjar definiera gemenskapen snävare – och människors frihet mer begränsat – uppstår en spänning mot just denna tradition.
Politik handlar ibland om kompromisser.
Men den handlar också om att veta vilka kompromisser som inte bör göras.
Att lämna riksdagen kan vara ett nederlag.
Att förlora sin idé är något långt allvarligare.
