Svensk frikyrka står inför ett skifte. För Anna Ahlström, församlingskonsulent inom Svenska Alliansmissionen, handlar det ytterst om nästa generation – och om kyrkan förmår ge den både språk och utrymme att bära tron vidare.
– Vi kör lite på i fädernas spår. Men vi behöver mer fokusera fädernas mål. Och då kanske vi behöver byta spår till viss del. Frikyrkan tuggar på i hjulspåren, men vi lever i en annan tid nu.
Hon tar avstamp i en klassisk bild av församlingen – men menar att den behöver byggas ut.
– Vi har de här fyra benen från Apostlagärningarna – Bibeln, bönen, gemenskapen och brödsbrytelsen. Det är grunden. Men det räcker inte med en stol. Vi behöver en soffa. Och då är det två ben till: att bry sig och att berätta. Att bry sig om människor runt omkring oss, på riktigt, och att kunna berätta varför vi tror på Jesus.
Just det senare är, enligt Ahlström, en av kyrkans största utmaningar i dag.
– Vi är väldigt svaga på det där att berätta. Att personligt kunna sätta ord på sin tro. Vi hade en fortbildning där pastorer och ledare intervjuade sina församlingar – äldre, familjer, unga. Alla längtade efter en levande gudstjänst där man delar vardagstro. Men ingen ville själv dela. Man ville lyssna, men inte prata. Och när man gräver i det handlar det om att vi inte har språket.
Vi saknar språket för vår tro
Här finns en paradox, menar hon. Kyrkan är rik på undervisning – men språket stannar ofta i kyrkorummet.
– Vi har så mycket god förkunnelse. Men den är ofta för avancerad för att bli mitt eget språk. Jag kan inte använda de orden när jag ska förklara för en granne varför jag tror. Då blir det att man hellre är tyst.
Samtidigt tror hon att rädslan för att tala om tro ofta är överdriven.
– Vi tänker att om vi säger något om vår tro så kommer vi få stå till svars för alla svåra frågor. Men min erfarenhet är att det ofta finns en genuin nyfikenhet. När man säger att man tror på Gud säger människor: jaha, berätta mer.

Vägen framåt handlar därför mindre om nya satsningar – och mer om nya vanor.
– Vi behöver träna. Vi gjorde en enkel sak under pandemin, när vi hade kyrkkaffe på Zoom. Då sa vi: alla delar något som berört dem i gudstjänsten. Bara en liten grej. Och det blev jättebra samtal. Alla var jätteglada. Så enkelt. Och vi sa att det här ska vi fortsätta med … men det gjorde vi inte.
Den typen av enkla praktiker kan göra stor skillnad, men kräver både initiativ och uthållighet.
Från verksamhet till relation
Samtidigt pågår ett större skifte, inte minst bland yngre pastorer.
– Jag möter många unga pastorer som är frustrerade. De säger att det här går inte – vi måste skapa en församling som vi själva vill vara med i, som våra vänner vill vara med i. Och där hör jag ofta samma sak: vi behöver gå från att vara verksamhetsorienterade till att bli relationsorienterade. Vi är inte en förening, vi är en familj.
Det är ett skifte som inte bara handlar om vad kyrkan gör, utan om hur den är – och det utmanar också dem som formats i en annan tid.
– Många pastorer känner att de är skolade för spåren. Hur ska jag vara pastor nu om det här paradigmskiftet kommer? Det är inte så enkelt. Men samtidigt finns en tydlig medvetenhet om att vi måste hitta nya vägar.
Trots utmaningarna är hennes grundton hoppfull.
– Jag tycker inte att det är uppgivet. Det finns en krismedvetenhet, men också en rörelse. Många försöker hitta nya sätt, nya mötesplatser – särskilt för unga vuxna.
När hon till sist formulerar sin bild av framtidens kyrka handlar det mindre om struktur och mer om innehåll.
– Jag skulle önska att tron som är på riktigt delades. Att vi delade livet mer äkta och ärligt – inför oss själva, varandra och Gud. Att det fanns en miljö som är korsmärkt av förlåtande, barmhärtig kärlek. Och att vi vågar vara lite mer modiga, vågar släppa sargen tillsammans.
– Egentligen är det enkelt. Och ändå är det så svårt.



