Hur var påsken i kyrkan där du går?
Jag hoppas att den var fin. Att gudstjänsterna bar, att gemenskapen fanns där och att kyrkbänkarna fylldes. Det hade helgen varit värd.
Men om det inte riktigt var så – om det fanns luckor där det annars brukar sitta folk – då var ni inte ensamma.
Det verkar tvärtom vara ett ganska återkommande mönster hos många. Påsken, kyrkans mest centrala helg, samlar inte längre självklart fler än en genomsnittlig söndag. Jag har hört det från en lång rad präster och pastorer genom åren.
Det är anmärkningsvärt. För det rör försoningens innersta och uppståndelsens dag – utan den: ingen kyrka, ingen tro, inget evangelium.
Visst, uppståndelsen påverkas inte av hur många som råkar vara på plats i en viss kyrka en viss morgon. Men frågan kvarstår:
Vad beror det på – och vad tänker vi göra åt det?
När allt annat pockar på
En del av svaret till varför det på många håll är för glest i bänkarna är ganska enkelt: påsken ligger där den ligger.
Mitt i terminen, i skarven mellan vinter och vår. Ofta med årets första riktigt fina dagar – även om det just i år var stormigt värre. Det är, för många, en perfekt tid för resor, för att komma ikapp och för att ta tag i sådant som blivit liggande.
Vi prioriterar inte nödvändigtvis bort tron – men vi prioriterar bort dess viktigaste helg.
Kanske behöver vi våga säga det rakt ut: påsken ligger, hur viktig den än är teologiskt, problematiskt till i människors faktiska liv.
I så fall: vad gör vi med det?
Att skuldbelägga lär inte hjälpa. Tron växer sällan ur dåligt samvete. Men alternativet – att tyst acceptera utvecklingen – är knappast bättre.
För något håller på att glida oss ur händerna. Kanske inte budskapet i sig, men dess plats i våra gemensamma liv.
Och då räcker det inte att fortsätta som vanligt och hoppas att det vänder.
Offensiv pragmatik
Kanske är det dags att tänka mer pragmatiskt än vi är vana vid.
Inte genom att ge upp påsken – utan genom att tvärtom dubblera den. För vad är viktigast: att fira exakt rätt dag, eller att uppståndelsens budskap faktiskt når fram?
Tänk om kyrkan, vid sidan av det självklara firandet på våren, också skulle samla till ett tydligt och medvetet påskfirande en annan tid på året. När fler är hemma och faktiskt kan vara där.
Mitt i hösten, till exempel. Någon av de där helgerna i början av oktober när konkurrensen från annat är mindre.
Det skulle kunna kännas ovant. Kanske till och med provocerande.
Men det vore en god och offensiv pragmatik.
En fråga om överlevnad
Detta handlar inte om att justera i marginalen. Påsken är kyrkans centrum, och om centrum inte samlar som det borde, då behöver vi göra mer än att konstatera det, då behöver vi agera och ge den fler chanser.
Inte för att den har förlorat sin kraft, utan för att vi riskerar att missa den.
Därför: Låt oss fortsätta fira påsk när vi alltid har gjort det. Men låt oss också, medvetet och gemensamt, ge försoningens och uppståndelsens budskap ytterligare en tydlig plats i kalendern.
När fler människor har möjlighet att vara där.
Det kan knappast skada.
