Jesus är häpnadsväckande mild och varsam med alla möjliga sorters människor. Han möter gatflickan med respekt, han ser tullindrivaren, landsförrädaren, den lägste på samhällsstegen i ögonen och delar livet med alla möjliga outcasts. Han vidrör den spetälske som alla andra backar ifrån, trots att han bevisligen botat många människor utan att ta i dem. Det är viktigt för den socialt stigmatiserade spetälske mannen att bli vidrörd, och därför bryter Jesus mot alla koder och säkerhetsföreskrifter för att bota sjukdomen, men också mannens isolering. Han är avspänd och generös med de flesta, och kritiken mot honom är inte främst att han är så sträng, utan att han borde vara noggrannare med gränserna för vem som är innanför och vem som är utanför, vem han äter med och hur festsällskapen ser ut.
Men det finns en grupp människor som Jesus är oerhört kritisk och hård emot. Han skäller på dem, han uttalar domsord över dem och han varnar andra för att ta efter dem. Fariseerna, den religiösa eliten, utgör den tydligaste konfliktytan i Jesu förkunnelse och liv.
Det Jesus varnar för är inte främst människorna, utan för det de representerar. Det finns något i fariseismens väsen som man måste se upp med, oavsett om man bor i Jerusalem år 30 eller i Sverige 2026.
Fariseismen lever vidare
Så vilka är dessa figurer? Vi riskerar att gå bort oss om vi ser dem som filmskurkar från Hollywood. Detta är inga kompletta galningar, utan de är på många sätt lika oss, om du som jag är en del av svensk frikyrka.
Det är inte helt klart hur fariseismen uppstår, men vi vet att de finns under det så kallade Mackabeerupproret år 165 f Kr. De flesta fariseer är lekmän. Bland dem finns också så kallade skriftlärda som tolkar lagen för folket. Kortfattat går fariseismens idéer ut på att förverkliga Guds vilja i hela det judiska samhället. Till sin hjälp har folket Guds lag, och denna berättar i detalj hur de skall leva. Till skillnad från de mer liberala och pragmatiska saddukeerna tror fariseerna på hela Gamla Testamentet, på änglar, under och tecken samt på uppståndelsen från de döda. Teologiskt står de Jesus ganska nära, och påminner i många stycken om evangelikala kristna i vår tid. (Då vi för många år sedan hade en predikoserie i Ryttargårdskyrkan där jag tidigare var pastor kallade vi därför den för »Huggormsyngel, hycklare och andra EFK:are«.)
Fariseerna tror att Guds vilja finns uppenbarad i Skriften. Om Guds vilja gäller alla livets detaljer, måste skriften innehålla anvisningar för alla livets förhållanden, om inte uttryckligen, så underförstått. Den uttolkningen av traditionen, hur Bibeln skulle tolkas på livets alla områden, skrevs med tiden ner och kallades så småningom för fädernas stadgar.
Jesus köper inte fädernas stadgar rakt av, utan menar att det i traditionen finns en massa slagg som inte hör hemma i talet om Guds vilja, och att alla dessa hundratals bud och regler skymmer sikten för människor. Det är som tunga bördor som läggs på folk, och de har inte en chans att bli fria. Det är en religiositet utan barmhärtighet, utan nåd och utan värme. Detta mynnar i en kall bekännelse, en hård religion och en människofientlig teologi.
Tidigt i Matteusevangeliet får vi del av Jesu Bergspredikan som inleds med saligprisningarna1: »Saliga de fattiga i anden, dem tillhör himmelriket, saliga de som sörjer, de ska bli tröstade…« Så småningom, i kapitel 23, har vi den största uppgörelsen med fariseerna, Jesu så kallade verop över dem. De står som ett slags motbild till saligprisningarna, där allt är spegelvänt. En teolog sammanfattar hur Jesus i saligprisningarna beskriver hur »den som ödmjukar sig ska bli upphöjd«, för att i kapitel 23 beskriva fariséerna rakt motsatt: »Den som upphöjer sig ska bli förödmjukad«.2
Veropen är ett slags blandning av vrede och sorg. Jesus är arg och upprörd över bristen på barmhärtighet, över ängsligheten och över det dåliga herdeskapet. Men han sörjer också. Lukas beskriver hur Jesus närmar sig Jerusalem och börjar gråta över staden3. Han uttrycker vrede och sorg på samma gång.
Så vad är det Jesus främst kritiserar dessa religiösa, noggranna människor för?
När tron blir teater
Det Jesus oftast återkommer till i kritiken av fariseerna och de skriftlärda är hyckleriet. Inget verkar provocera honom så mycket som just det. På grekiska heter det hypokrites, varifrån vi fått det engelska ordet för hycklare, hypocrite. Ordet betyder skådespelare. Tänk dig antikens masker som man har för ansiktet för att föreställa någon annan och dölja sin sanna identitet.
Ett par av många drastiska bilder Jesus använder har med det där hyckleriet att göra. Han beskriver hur de är som muggarna och bägarna i diskstället — rengjorda på utsidan men inuti fulla av vinningslystnad och omåttlighet. Sedan kallar han fariseerna för vitkalkade gravar. Varje år vid ett särskilt datum kalkade man gravarna för att ingen på väg till högtider i Jerusalem skulle råka gå för nära och därigenom bli rituellt oren. Detta är en oerhörd anklagelse mot noggranna religiösa människor! Döda ben i en grav var något orent och omöjligt att förknippas med, och Jesu poäng är tydlig: De är helt fokuserade på ytan, men tar inte hand om sitt eget inre. De odlar därmed en ytlig religion som inte påverkar deras egna attityder, gärningar, människosyn, självbild eller gudsbild i verklig mening. Hjärtat förblir helt enkelt opåverkat av Guds verkligheter.
»Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem«4 säger Jesus. Bibelparafrasen The Message beskriver detta som religiösa modevisningar. Tänk vad mycket kraft vi troende människor lagt på att visa upp oss för varandra.
När man inte tror man får visa vem man är, då kommer hyckleriet krypande. Då blir det viktigare att verka generös än att verkligen vara det. Då räcker det om folk tror att man är kärleksfull och spelar mindre roll om man verkligen är det. Då ger man gärna intrycket av att Jesus är viktig fast han i praktiken inte ens kvalar in på min topp-tio-lista.
På sätt och vis är inte vår tid jämförbar med fariséernas. Vi har inte samma hederskultur, där man ständigt söker hedersbetygelser, vem som sitter var vid bordet, hur man blir hälsad på torgen… Inget av det är riktigt våra fallgropar. Men ändå. Jag tror vi kan relatera till det som är till synes perfekt. Det som blir hotfullt och distanserande för att det är så fläckfritt.
När perfektionen kväver tron
För många år sedan var jag med i ett kort samtal några vänner emellan på Facebook. En vän skrev att de nu var på Bauhaus, och han skojade: »Ernst Kirschsteiger har ingen bra inverkan på vår familj«, varpå en kvinnlig gemensam vän skrev: »Vad har alla karlar emot Ernst?« Vår vän svarade: »Ingenting. Han är precis som jag; händig, snygg, kan jobba i en hel dag med renovering barfota och med vita linnebyxor (utan att få en spik i foten eller smutsa ner byxorna) och när arbetsdagen är slut göra en trerätters middag med honung som ingrediens i alla rätterna, fortfarande i samma kläder, utan en fläck.«
En person som verkar kunna allt felfritt hjälper oss inte, utan ger oss gärna ett smärre tryck över bröstet. (Jag menar naturligtvis inte därmed att Ernst är en farise.)
Magnus Malm skriver i en av sina böcker om vad som sker när vi smakat på överandliga miljöer. Där bränner man sig alltid förr eller senare, och då är risken stor att vi drar fel slutsats: Eftersom jag gick all in med Gud och nu inte mår bra måste jag nog hålla honom på behörigt avstånd. Malm skriver: »Problemet med denna överandlighet är inte ett överskott på Gud (hur skulle det se ut?), utan ett underskott på mänsklighet.«
Ett av fariséernas problem har just med detta att göra. De putsar på sin utsida, och är naturligtvis rädda för att titta in bland de döda benen. De lever med misstanken att man måste distansera sig från all mänsklighet, alla sprickor och alla begränsningar för att det andliga livet ska mogna. De orkar inte själva se döden och förödelsen i sina hjärtan, och de är övertygade om att inte heller Gud orkar med det. Botemedlet mot denna kramp är naturligtvis att sakta upptäcka att Gud redan känner mitt inre och ändå inte stöter bort mig. Min mänsklighet är inte ett hinder för vad Gud vill göra i mitt liv, utan landningsbanan för Guds närvaro.
När detaljerna dödar barmhärtigheten
En andra, minst lika drastisk bild som Jesus ger fariseerna är att de silar mygg och sväljer kameler. För oss är detta ett etablerat talesätt, men man kan ana fnisset i folksamlingen när detta sägs för första gången. Vad menar Jesus? Judarna var mycket noga med att inte äta något med blod i, alltså silade man bort myggen ur allt drickbart. Att satsa på detaljerna men missa det mest grundläggande blir därför för en trons människa som att vara nöjd med att man undvikit myggen, men råkat svälja en hel kamel istället. Han exemplifierar vad han menar: De ger tionde av dill. En del bibelkommentatorer menar att det fanns olika meningar om ifall man behövde räkna tionde på kryddor. Men fariseerna går långt i sin religiösa iver. Man kan bara ana hur den noggrannheten ser ut, där dillkronorna räknas och sorteras i prydliga högar. Samtidigt missar de barmhärtigheten, rättvisan och troheten. Denna snedvridning mot regler och principer, bort från vanliga kämpande människor, verkar väcka Jesu vrede. »Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra«, säger Jesus samtidigt som han jämför kryddreglerna med en mygga, och barmhärtigheten med en kamel.
Ett av många problem med fariseernas hållning är att inte heller de klarar att leva efter alla regler. Jesus säger att de lägger bördor på människor som den inte själva orkar bära, och som de inte rör ett finger för att lätta. Får de kanske också en kick av strängheten, av de tunga bördorna? Det verkar nästan så. Om man binder ihop alla dessa bördor, och sedan märker att man inte klarar att bära dem själv, då finns det två vägar att gå: Antingen kapitulerar man. »Detta funkar ju inte! Vi måste ha trott och lärt fel om Gud.« Eller också blir man en hycklare som låtsas att det funkar, trots alla bevis på motsatsen.
Korset som avväpnar farisén
Finns det någon inbjudan för oss i detta?
Jag tror att alla vi som önskar göra allvar av tron, som vill att Bibeln ska hållas högt och efterföljelsen vara på riktigt, behöver spegla oss i dessa texter. Vi har mer gemensamt med fariseerna än vi själva vill erkänna. Vad finns det för risker för en bibeltroende kyrka som vill ta Gud på allvar? Låt Jesu möten med fariseerna bli en biktspegel för att möta oss själva.
Till syvende och sist uppfattar jag att fariseismens grundproblem har med korset att göra. Det är där alla fariséns låsningar släpper, men det är också den platsen farisén fruktar mest av alla. Om det vill sig väl är det vid korsets fot den religiösa, nitiska människan med svag eller obefintlig inre kärna slutar fly, lägger ner sin tunga packning och andas ut. Där får vi alla syn på oss själva, vår oförmåga att utan Guds hjälp säga ja till Gud.
Det är vid korsets fot min skadade gudsbild sakta botas. Den stränge guden som ständigt är ute efter mig visade sig vara beredd till outsägliga uppoffringar för att vinna mig tillbaka. Det är också vid korsets fot jag kan avsäga mig rätten att döma andra (mer om det i del 2). Vi rör oss tillsammans mot den där foten på Golgata kulle som behövande, hungriga människor. Det sker med viss skräckblandad förtjusning, då befrielsen också förutsätter total genomlysning, just det där som farisén ägnat sitt liv åt att undvika.
Detta var del 1 av 2, den uppföljande och avslutande delen publiceras inom kort.
