Det är en erfaren pastor som talar – men samtidigt en som inte är nöjd. När Mats Särnholm, pastor i Smyrna Frihamnskyrkan i Göteborg, beskriver sin syn på väckelse börjar han i den bild som ofta tas för given.
– En del fyller begreppet väckelse med en längtan efter att kyrkan ska vara som den är, fast gånger massor. Det vill säga att det vi redan har bara ska bli större. Någonstans under alla de här åren har jag landat i att det är mitt skräckscenario. Det som är, men större. Det är inte sunt.
I stället ser han väckelse som något som bryter mönster.
– Om det kommer till fler människor så blir det fler perspektiv, fler språk, fler uttryckssätt. Det är ju oundvikligt. Väckelse för mig är att någonting växer och då kan det inte vara som det var innan.
Flytten som förändrade
I Smyrnaförsamlingen i Göteborg, där Särnholm är föreståndare sedan 2021, har den insikten fått konkreta konsekvenser. Flytten från den gamla kyrkan till Frihamnskyrkan blev mer än ett lokalbyte.
– När vi packade ner det gamla och flyttade in i något nytt så hände något med människor. Helt plötsligt stod de där som hade full koll – som vet exakt var man sitter, hur man rör sig, hur man gör – och visste ingenting.
Han beskriver det som en avgörande erfarenhet.
– Jag minns hur människor stod på kyrktrappan och inte visste var de skulle ta vägen. ”Jag hittar inte toaletten. Kan du hjälpa mig?” Och så kunde någon säga: ”Jag har varit här i 60 år – men här är jag ny.” Det där gör någonting med en församling. Man slutar ta saker för givet.
Den nya kyrkan är dessutom byggd för att vara öppen på ett annat sätt.
– Det rör sig människor här hela tiden: det är coworking, utbildning, företag, kultur… Du kan inte ta för givet att den du möter här är troende. Och om de är det kan du inte ta för givet vilken tro de har. Då måste du börja bli nyfiken, och det förändrar hela sättet att vara kyrka.
För Mats Särnholm är rörelse inte bara en strategi, utan en del av kyrkans identitet. När den stannar upp händer något annat.
– Jag brukar säga lite skämtsamt att pingstvänner som inte är utvecklande eller byggande, de bråkar. När vi tappar riktning och driv, då blir vi introverta. Då börjar vi lägga kraft på sådant som inte är centralt.
Han menar att det i längden påverkar också det teologiska innehållet.
– Hela vårt DNA bygger på att vi måste få utveckla, bygga och hitta nya vägar. Om vi inte gör det så blir vår teologi lite ihålig. Vi säger saker som vi inte längre lever i.
Spänningen som måste finnas
En avgörande fråga blir då hur mycket kontroll en kyrka vågar släppa.
– Det som sker naturligt i alla organisationer är att man vill ha kontroll. Man vill hålla ihop och sluta sig. Det sköter sig självt. Därför måste man hela tiden arbeta i motsatt riktning – öppna upp, minska kontrollen, stimulera friheten.
Det skapar en spänning – men en nödvändig sådan.
– Frågan kommer ju direkt: ska vi verkligen släppa det här så långt? Vad händer då? Och det är precis där vi behöver vara. Det är inte en destruktiv konflikt, utan en friktion som är hälsosam. Det är där livet finns.
Samtidigt är det inget han står utanför själv.
– Jag vill ha kontroll utan vill gå i mina hjulspår. Jag känner mig trygg där. Men jag vet att Gud är större än mig, jag måste våga lita på något större än mig. Det är inte kontroll som är väckelse.
Trots stora tankar om struktur och riktning återkommer han till det mest grundläggande.
– Allt annat har ju visat sig inte fungera. Det är enskilda människor som för enskilda människor till tro. Det är där det händer.
Han beskriver hur han själv försöker närma sig människor på ett annat sätt.
– Jag frågar inte längre om någon är troende. Jag går längre än så: ”Vad har du för erfarenhet av Gud?” Då öppnar man någonting. De flesta har en berättelse – ibland negativ, ibland sökande. Men plötsligt har vi en gemensam punkt.
Och där, menar han, finns en nyckel.
– Det handlar inte om att bli konstig eller påträngande. Det handlar om att bli genuint intresserad av andra människor. Att börja lyssna. Och så upptäcker man att Gud redan är där.
En kyrka som håller ihop
I en tid där mycket drar isär ser han kyrkans uppgift som tydlig.
– I en polariserad värld måste någon söka den gemensamma nämnaren. Se behovet. Bygga relationer. Vara ljus, kärlek och salt – inte något som trycker isär, utan något som drar ihop.
Och hoppet är inte bara en idé för Mats Särnholm.
– Jag möter människor hela tiden, både här och utanför kyrkan, som för mig bevisar att Gud gör någonting, utan att jag är inblandad. Och när vi möts så ser vi att det är samma sak, fast på olika sätt.
Därför landar han i en tydlig övertygelse:
– Jag är helt övertygad: jag tror att vi jobbar i något som bär längre än oss själva. Och det gör att jag både är tacksam och samtidigt väldigt otålig. För jag tror att det finns så mycket mer.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Mats Särnholm. AI har därefter fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Mats Särnholm tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
