Jag delar Sune Grafströms övertygelse om att evangeliet är världens hopp och att det är en kärlekshandling att dela det vidare. Däremot vill jag ifrågasätta tanken att tron på allas slutliga frälsning – universalismen – skulle minska inspirationen till mission.
Missionens grund ligger inte i en särskild teori om hur slutet blir, utan i det som redan har hänt och i Jesu uppdrag till sin kyrka. Gud har skapat världen och människan. En spricka uppstod genom synden. Gud sände sin Son som världens Frälsare och Anden som Hjälparen. Kyrkans uppgift är att leva denna verklighet genom sitt gemensamma liv – och, om så behövs, använda ord för att förklara.
Det finns också en intressant historisk erfarenhet från Svenska Missionsförbundet. Samfundets förste ledare, E.J. Ekman, var en stark missionär och evangelist. När han predikade om allas slutliga frälsning mötte han dock så starkt motstånd inom samfundsledningen att han till slut tvingades avgå.
Hans efterträdare, P.P. Waldenström, stod för den läromässigt accepterade linjen. Men samtidigt vittnade många om att man därmed förlorade en betydande missionsinspiratör. Historien visar alltså att universalism inte nödvändigtvis behöver leda till svagare missionsengagemang.
Vi behöver därför inte återupprätta en starkare helveteslära för att finna ny kraft i missionen. Mission handlar ytterst om att delta i Guds verk för världen, att vara hans medarbetare och att förmedla hopp.
I boken Apokatastasis, som jag skrivit tillsammans med Lasse Yngvesson, utvecklas denna tanke vidare: tron på att Gud fullkomnar skapelsen enligt sin plan kan också vara en stark drivkraft för kristet engagemang.
För att samtalet ska fördjupas behöver vi därför tydligare definiera vad vi menar med både mission och universalism. Kanske är den avgörande frågan inte främst hur slutet ser ut, utan hur vi redan nu lever troget i Jesu uppdrag.
/Göran Ljungberg



