I podden På jakt efter framtidens kyrka har jag märkt att jag återkommer till en och samma berättelse. Inte i var och vartannat avsnitt, men återkommande dyker den upp och vävs in. Jag antar att det beror på att den satta fingret på något som anses viktig.
Berättelsen är gammal. Erwin McManus – pastor och författare från Los Angeles – besökte Filadelfiaförsamlingen i Stockholm för femtontalet år sedan och mötte en grupp svenska pastorer. Någon ställde en fråga som kändes helt rimlig: ”Vilka riktar du dig till när du predikar?”
Bakgrunden till frågan var Erwin McManus berättelse om hur gudstjänstlivet i församlingen Mosaic, som han grundat, vid sidan om de förväntade kristna också lockade besökare från en rad andra religioner och inte så få agnostiker och ateister. Församlingens kultur och ton drog människor till sig.
Men hur gör man med förkunnelsen, vem riktar man den till – till de kristna eller ickekristna?
McManus lyfte på ögonbrynen. Funderade en kort sekund, svarade sen:
”Jag riktar mig inte någon av de grupperna. Jag predikar för människor.”
Jag minns ingenting annat från det besöket. Men det där ögonblicket sitter kvar. Inte i bakhuvudet utan snarare i det jag skulle vilja kalla framhjärtat. Som någon slags ledstjärna som fortsätter påminna mig.
Frågan om vem förkunnelsen egentligen är till för är inte ny, det finns hela skolor kring detta. Ena lägret menar att söndagsgudstjänsten är missionens primära scen – ett ständigt öppet fönster mot omvärlden. Det andra lägret betonar att det är de redan troende som ska matas, formas, utrustas. Förenklat: antingen en BB-sal eller en träningsanläggning.
Båda perspektiven är begripliga. Båda kan fungera – förutsatt att man inte låter det ena utesluta det andra helt. Jesus sa ju både ”Kom” och ”Gå”, och en levande kyrka behöver hålla båda riktningarna i rörelse samtidigt.
Men det Erwin McManus sade öppnar för en tredje väg: tänk om distinktionen inte är lika skarp som vi tror?
Min övertygelse – stärkt av år i predikstolen och numera av samtal i podden – är att den kyrka som lär sig tala lättbegripligt men inte ytligt sällan behöver välja målgrupp. Inte för att alla människor är likadana, utan för att de grundläggande frågorna är gemensamma.
Det är precis vad Tomas Sjödin var inne på när han gästade podden häromveckan. Han talade om vad han kallar gemensamma livsytor – de platser i livet där gränserna mellan troende och sökande löses upp, för att frågorna är desamma: ensamhet, oro, mening, kärlek, död. ”Det här är inte bara kyrkans frågor”, sa han, ”det här är människans frågor.” Hans stora utmaning till kyrkan formulerade han som en enkel men brännande fråga: Hur tilltalar vi det liv som alla människor delar?
Han varnade också för två fallgropar: det slitna interna kyrkospråket som ingen längre berörs av – och det motsatta, ett så utslipat och tillrättalagt språk att det aldrig tar sig under ytan. Båda felen handlar om samma grundproblem: man talar om kategorier i stället för om livet.
Vi behöver alla hjälp att förstå vem Gud faktiskt är, och vi behöver alla vägledning kring hur man lever ett gott liv – i relation, med pengar, inför lidandet, inför döden. De frågorna klingar inte olika beroende på om du bär på femtio år av tro eller precis börjat undra. Tar man sikte på dem – äkta, djupt, utan att förutsätta för mycket eller förenkla för mycket – så når man brett med ett budskap om en smal väg. Livets frågor och Bibelns svar, till människor. Inte mer komplicerat än så.
Fundera på om inte det är ett klokt och intressant perspektiv. Och glömmer du så är det bara att fortsätta lyssna på podden, snart dyker troligtvis samma referens upp på nytt.
