Tack Sune Fahlgren, Emanuel Furbacken, Ann-Sofie Lasell, Lena Lönnqvist och Claes-Göran Ydrefors för en angelägen fråga om vägval i den aktuella omorganiseringen i Equmeniakyrkan.
Debattexten är samtidigt en påminnelse om den allvarliga situationen som fortsatt råder i Mellanöstern. Flera av er, liksom jag, deltog i den ekumeniska konferensen Rättvisan kan inte vänta – om Palestinska erfarenheter och Sveriges ansvar i Norrmalmskyrkan i april, då vi bland annat fick lyssna till pastorn och teologen Isaac Munther från Ramallah som gav en svidande kritik mot kristenheten i Sverige. Kritiken handlar om vår oförmåga att stå upp för rätten och bekämpa orätten, vilket är en del av vår kyrkas uppdrag enligt teologisk grund för Equmeniakyrkan.
Jag delar oron över kyrkans närvaro i Mellanöstern, jag oroas över människor, barn, kvinnor och män, som dödas, skadas och berövas rättigheter, oavsett religion. För en tid sedan gavs jag möjlighet att lyssna till före detta soldater från Israel i organisationen Breaking the Silence. Jag oroas också över deras berättelser, eller, rättare sagt, de upplevelser de berättar om, och beundrar deras mod att stå upp för det rätta och att ta risker genom att dela sina erfarenheter.
Kairos är ett palestinskt kristet initiativ som publicerade ett upprop som fick stor internationell spridning 2009 om ”tro, hopp och kärlek från hjärtat av det palestinska lidandet”. Ni hänvisar till det uppföljande uppropet i november 2025 som har sitt ursprung i angreppet på Gaza.
Equmeniakyrkans engagemang i Mellanöstern sker redan nu i samverkan med andra aktörer, och är beroende av församlingars och enskildas drivkraft. Till exempel SIRA-skolan, stöd till Sabeel, Sat7, det ekumeniska följeslagarprogrammet, Diakonia och Bilda.
Det är mycket riktigt så att vi drar ner på den tjänstetid som läggs på Mellanöstern i den nya organisationen, ungefär lika mycket som vi procentuellt minskar tjänstetid på regionerna Latinamerika, Asien, Afrika och Euroasien. Vi har alltså inte i särskilt hög grad valt bort engagemanget för de palestinska kristna i jämförelse med andra internationella engagemang. Nu pågår finslipning av kyrkans åtaganden överlag, i världen och i Sverige, samtidigt som vi söker smarta och bra arbetssätt.
I allt är kyrkan beroende av församlingars och enskildas engagemang, och en intention är att den tjänstetid vi har avsatt för olika uppdrag finner kloka och bra vägar att kanalisera kyrkans gemensamma vilja. Om det innebär förändringar i relation till dagens engagemang i Mellanöstern – vad gäller utgångspunkter, nätverk och organisatorisk form – är ännu för tidigt att säga. Men i organisationsförändringen har det funnits en medvetenhet om den humanitära kris som råder i Palestina, Israel, Syrien och Libanon, och därför finns fortsatt tjänstetid avsatt för Mellanöstern. Vi vill fortsatt stödja kristenheten i Mellanöstern.
