Samhällets bankande hjärta

I en tid där mänskliga möten blir färre växer behovet av platser där vi får vara just människor. Kanske är det där församlingen har sin viktigaste uppgift. Det skriver Beryl Lindeman.

Butiken var full av varor. Den stora klädkedjan lockade med vårkläder. Med en liten vara i handen gick jag till kassan för att betala. Ingen personlig betjäning. Bara självbetjäning.

Men där fanns en expedit som jag gärna ville bli betjänad av. Hon sa att hon kunde visa mig hur jag skulle göra för att klara det själv nästa gång. När jag svarade att det inte var det jag ville, tittade hon på mig och frågade:

– Hur ska du då göra om det inte finns någon expedit att tillgå?

– Då kommer jag inte handla här, svarade jag.

Vi samtalade en stund och jag berättade att det här, från min sida, var en slags motståndshandling. Inte för att jag inte klarar självbetjäningen, utan för att jag vill ha en människa att relatera till när jag handlar.

Hon tittade på mig och blev lite rörd.

– Tala om det för min chef, sa hon.

Sedan frågade jag:

– Vad gör ni om strömmen går?

Hon hade inget svar.

Jag tackade henne för vårt lilla samtal och klappade henne på armen.

– Det är detta människan behöver.

Vi log mot varandra och jag gick vidare, lite rikare än innan.

När mötet försvinner

Det fick mig att fundera.

Politiker säger att vi behöver ha kontanter hemma om krisen eller kriget kommer. Men vad hjälper det att jag har några hundralappar i plånboken om affärerna inte har en plan för strömavbrott och inte tar emot kontanter?

Samtidigt talas det ofta om ensamheten som ett växande samhällsproblem. Ändå bygger vi bort allt fler mänskliga möten. Ett kort samtal i en butik kan betyda mycket för en ensam människa.

Allt ska räknas i effektivitet och växande ekonomi. Och kvaliteten smyger ut bakvägen. Det som inte går att mäta i siffror får lågt värde. Strukturerna riskerar att motarbeta människans välmående.

I en söndagsintervju talade Emma Holten om vården som ”samhällets bankande hjärta” efter en tid på sjukhus.

– Det finns inget jag utan dem.

Hon säger också att många av oss har svårt att prioritera relationer och vänskap. Människan behöver skratt och spegling, men det har inget tydligt ekonomiskt värde. Därför behöver vi mer tid för vänskap och strukturer som främjar omsorg, vila och mänskliga relationer.

Det kan inte bara vara ett individuellt ansvar. Politiken måste hjälpa till att skapa ett samhälle där människor kan ta hand om varandra.

Vi hänger ihop.

Det är både det mest irriterande och det vackraste med att vara människa, säger Emma Holten.

Ett samhälle som håller ihop

Självklart får allt detta mig att tänka på församlingen.

Jag skulle vilja beskriva församlingen som samhällets bankande hjärta. En plats där kvalitet får gå före effektivitet. Där människovärdet är större än det numerära och verksamheterna. Där människor får spegla sig i varandra och vara mer än funktioner.

För ett tag sedan spreds en text som många trodde var skriven av påven Franciskus under hans sjukhusvistelse. Det verkar antagligen inte stämma, men texten bär ändå på något viktigt:

”Det är i dessa stunder när sjukhuset berör människors sår som olika världar korsas enligt en gudomlig design. Och i denna ödenas kommunion inser vi att ensamma är vi ingenting.”

Och vidare:

”Ett sjukhus är en plats där människor tar bort sina masker och visar sig som de verkligen är.”

När jag läste det tänkte jag: Det blev också en vacker bild av församlingen.

Samhällets bankande hjärta.

Vi hänger ihop.

Omsorg. Vänskap. Utan masker.

/Beryl Lindeman

image_pdfLadda ner som PDF
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund är chefredaktör på Sändaren samt författare till en handfull böcker. Han har en bakgrund som journalist på tidningen Dagen, pastor i pingströrelsen samt nationell ledare för Alpha Sverige.

Läs mer

”Det avgörande börjar när barnet lämnar fängelset”

När allt yngre barn döms för grova våldsbrott förbereder sig Kriminalvården för att ta emot 14-åringar bakom låsta dörrar. Men under ett seminarium i Almedalen handlade den kanske viktigaste frågan inte om murarna – utan om vilka vuxna som finns kvar när barnen en dag ska tillbaka ut i samhället.

När siffrorna pekar nedåt – var finns då hoppet?

Frikyrkoundersökningen 2026 ger få skäl till optimism. Men kanske påminner den också om en avgörande sanning: att kyrkans framtid ytterst inte vilar i våra händer.

André Jakobsson: ”Sverige är för viktigt för att vi ska sitta i våra egna bubblor”

Kyrkan behöver bli bättre på att leva med olikheter, söka enhet och fråga vad som är bäst för Guds rike. Det menar André Jakobsson, som ser just där framtidens största utmaning – och möjlighet.

Från bön till handling – följeslagare lyftes fram som kyrkornas svar

Hur långt räcker förbön när människor lever mitt i krig och ockupation? Den frågan kom att prägla ett seminarium om Israel och Palestina i Almedalen. Samtalet kretsade inte bara kring utvecklingen i regionen, utan också kring vilka konkreta verktyg kyrkor redan har – och vilket ansvar de har att använda dem.