Tack för att jag fick leva livet sommar efter sommar

Scoutläger, tonårsläger, Hönökonferensen och Frizon. Mina somrar var fyllda av packning, tro, vänskap och äventyr. På lördag åker min dotter på sitt första scoutläger och jag påminns om alla de människor som gjorde mina somrar möjliga.

Allt började redan någon dag efter skolavslutningen. Det var dags att packa ner kåsa, sovsäck och myggmedel och dra på scoutläger. Jag var ledare och surrade kök, satte på plåster, kokade O’boy, läste godnattsaga, spelade Ronja och satt gärna nära nån hunk på ledarfikat. Jag fick leva livet. Jag älskade det.

Så kom jag hem och sov ikapp och duschade varmt och äppelträdet blommade alltid mycket mer där hemma. Ladda om i sommarstugan under midsommarfirande och sen packa om. Dags för tonårsläger. Vara med vänner, bada, sova i militärtält, diska i balja, sjunga lovsånger, åka ring, knyta vänskapsarmband och gärna stå nära nån hunk vid hamburgegrillandet. Jag fick leva livet. Jag älskade det.

Hem och bara packa om. Dagen efter var det nämligen dags för Hönökonferensen. Nattmöte, Nimbus, fika på Betel, bada salt, mattältet, boktältet, köpa godis av barn, cykla och cykla och gärna sitta nära nån hunk på träbänkarna i tältet. Jag fick leva livet. Jag älskade det (som ni kan läsa här).

Sen förflöt juli med sommarstuga och det kan hända att jag rensade någon rabatt eller tog bort någon enstaka maskros och tjänade en liten slant. Med ”glasspeng” från både mormor och farmor höll jag mig över ytan oavsett. Och sen var det dags att packa om. I augusti var det dags igen. Frizonfestivalen.

En festival för mig. Precis för mig. All denna musik, kreativiteten, allvaret och skojet. Kristendom på riktigt och alla rymdes och jag fick utmanas. Stora artister, små artister. Det breda och det smala, höga och låga. Jag fick handla second hand, sy, äta många toasts i tält, titta på fotboll, gå på seminarier, hoppdansa och lyssna på så mycket vackert och så mycket bra sena sommarkvällar i konsertljuset. Kommer ni ihåg Elefant? Sarah Kelly som sa att vi fick kalla henne ”storasyster”? Jag hittade mina favoriter, prickade i allt jag ville gå på medan jag intog min frukost jag hämtat i en papperspåse. Vattnet smakade järn och getingarna surrade och en konstnär målade varje predikan och hunkar från hela Sveriges kristenhet fanns på ett och samma ställe. Jag fick leva livet. Jag älskade det.

Och sen var min gymnasiesommar slut.

Jag hade inte tjänat några pengar på sommarjobb som mina jämnåriga. Och mina föräldrar hade blivit fattigare. Jag hoppas att jag åtminstone sa tack. Annars kommer det nu retroaktivt. För det sommaren gav fick jag ju bära med mig under året. Undervisning, minnen, beslut, nya vänskaper.

Tack vare så otroligt många viktiga vuxna. Anställda och ideella som planerat och förberett och många gånger tagit av sin semester för att ha det lite krångligt. Kanske ta hand om bajamajor i spöregn, kanske steka ett hundratal hamburgare, ta hand om en lerig camping eller få nattpigga tonåringar att gå och lägga sig. Predika, fixa pyssel, vara badvakt, baka kakor och rodda med ljud.

På lördag får jag och min man (ty jag fann min hunk till slut!) vinka hejdå till vår dotter när hon ska på sitt livs första scoutläger. Nu är det dags för henne att leva livet, gå på lägerbål, sova i militärtält, få myggbett, få veta lite mer om Jesus och kanske kika på någon som är söt. Det är samma lägergård som jag åkte till. Och Niklas och Jonas, som var mina ledare när jag gick i femman och som var mina ledarkollegor i gymnasiet, är nu ledare till min dotter. Tacksamheten är stor!

Så till er och till alla ni andra som ställer upp i sommar för barn och unga på alla möjliga sätt och vis – från botten av mitt lägerhjärta – TACK! Ni är hjältar!

image_pdfLadda ner som PDF
AnnaSara Gotting
AnnaSara Gotting
AnnaSara Gotting är reporter på Sändaren, frilansjournalist och författare till barnboken Bertils kvällsbön.

Läs mer

Equmeniakyrkan behöver återvinna tron på sitt uppdrag

Den nyvalde kyrkostyrelseordföranden Dick Simonsson ser större möjligheter än problem för Equmeniakyrkan. Men för att vända utvecklingen behöver kyrkan återfå självförtroendet, rikta blicken utåt och ge lokalförsamlingarna kraft att möta människor där de finns.

Mitt i omställningen: hoppet tog plats

Mitt i en tid av omorganisation, ekonomiska utmaningar och oro för framtiden samlade Equmeniakyrkan omkring 1 100 deltagare till sin första visionskonferens. Och om det fanns ett ord som återkom genom samtal, gudstjänster och förhandlingar så var det hopp.

Samtalen står i centrum på Visionskonferensen

Equmeniakyrkans första visionskonferens drar fullt hus. Över 1 300 vuxna och barn möts just nu i Örebro för att samtala och inspireras. – Jag upplever starkt att Guds ande rör sig här, säger konferenskoordinator Sara Löfstedt.

”Rädslan för att dö leder inte till växt”

ÖREBRO. Hälften av Equmeniakyrkans församlingar har 50 medlemmar eller färre och hälften saknar anställda. När visionskonferensen samlade till samtal om en växande kyrka handlade det därför mindre om framgångsrecept och mer om något annat: hur man fortsätter be, pröva nya vägar och nå människor utan att låta rädslan för nedgång bli drivkraften.