Det är inte första gången Immanuelskyrkan är iväg på läger tillsammans. Förra året åkte de till exempel till Åre för att fira påsk och åka skidor. Responsen blev mycket positiv och framför allt märkte församlingen hur nya vänskaper uppstod mellan både barn och vuxna.
Häromveckan var det därför dags för Åre igen. Sändaren ställde fem frågor till Carin Dernulf, församlingsföreståndare i Immanuelskyrkan Stockholm, om fjällresan och varför hon tror att läger kan vara ett sätt att bygga en församling över språk- och kulturgränser.
Hur såg de här fem dagarna ut?
– Vi tog tåget till Åre och hade ett församlingsläger i fjällmiljö med temat ”Mountain experiences”. Vi vandrade och hade undervisning om vandringen med Gud och utgick också från bibeltexter där gudsmöten sker på berg. Sedan lekte vi, dansade indisk dans och åt bland annat koreansk mat på Hållandsgården där vi bodde. Vi var alla tillsammans nästan hela tiden!
Deltagarna var i alla åldrar, från 3-åringarna till 90-åringen. Eftersom några av deltagarna bara talar engelska hölls undervisningen på engelska, medan sångerna kunde vara på olika språk.
– Vi hade faktiskt Curt & Rolands ”Jag sitter högt på ett berg” som signaturmelodi. Alla åldrar älskade den, inte minst barnen. Då sa vi: Nu övar vi lite svenska!
Varför är det viktigt att de olika språkgrupperna får göra sådant här tillsammans?
– Jag tror att relationer, att känna varandra, är otroligt viktigt i alla församlingar, men inte minst när man har olika språkgrupper. Det kommer situationer där man tycker olika, särskilt när man kommer från olika kulturer och traditioner. Men om man känner varandra och älskar den andra människan blir samtalen ofta mycket bättre, mer kärleksfulla och respektfulla.
Just därför tycker Carin Dernulf att lägerformen fungerar så bra. Under en vandring hann deltagarna prata med olika personer och samtalen uppstod naturligt.
– Man lär känna varandra väldigt bra när man vandrar tillsammans. Det händer något när man får fem dagar ihop och inte bara ses en stund på ett kyrkkaffe.
Vad händer med församlingen när ni lär känna varandra på det här sättet?
– Ju mer man lär känna varandra, desto mindre blir det ”de andra där borta” och desto mer blir det ett ”vi”. Sedan jag började min tjänst har jag lagt mycket tid på att jobba för att vi ska lära känna varandra och känna att vi är en församling.
Immanuelskyrkan har tre språkgrupper: svenska, koreanska och engelska. Fem–sex gånger om året firar de en gemensam gudstjänst och då kan upp till 600–700 personer samlas.
– När man står i predikstolen och ser ut över det här gänget tänker jag: vilken glädje och nåd att få vara med. Det är verkligen Guds rike från alla folk och stammar!
Det kostar förstås en del att göra en sådan här satsning. Varför prioriterar ni det?
– För mig är läger grejen. Vi har kunnat subventionera resan för de som behöver så att pengar inte ska vara ett hinder för att följa med. Många betalar hela kostnaden själva, men de som inte har den ekonomiska möjligheten ska ändå kunna åka.
Carin ser det som en investering som kan ge resultat långt efter att deltagarna kommit hem. Efter församlingens gemensamma läger under påsken ifjol startade till exempel en verksamhet med sång för barn och vuxna före söndagens gudstjänst.
Vad tror du att andra församlingar kan lära sig av era erfarenheter?
– Många församlingar har kanske en kortare historia av mångfald än vi har. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska tänka när nya grupper kommer till. Men jag tror på att hitta mötesplatser och lära känna varandra. Vi kan vara olika, men vi är alla lärjungar till samme Jesus.
Carin tycker att det perspektivet är särskilt viktigt i dag.
– I en polariserad tid har kyrkan ett uppdrag att visa på en annan berättelse: att vi kan vara olika och tycka olika, men ändå vara tillsammans och lära oss av varandra. Jag tror att det är en viktig roll för kyrkan i vårt land när det finns så många andra krafter som vill dra oss isär.
