Tänk om man kunde sammanfatta hela Jesu budskap i fyra ord. Fyra ord som rymmer det Jesus sa, gjorde och levde för. Jag tror faktiskt att det är möjligt:
Alla får vara med.
Det är inte en förenkling av Jesu budskap, utan en koncentration av det. I en tid när både politik och religion radikaliseras och positioneras är det avgörande att säga. Kristen tro kan inte reduceras till nationalism eller till en svartvit teologi som delar upp människor i innanför och utanför, vi och dem. Tvärtom överskrider Jesu budskap de gränser som vi människor så gärna upprättar mellan varandra.
Den som vill veta vem Gud är och hur Gud ser på människor kan se på det Jesus gör och säger. Jesu liv är Guds vittnesbörd om hur Gud ser på människor.
När Petrus upptäcker att Gud är större
Det tar tid för det här budskapet att landa hos lärjungarna och de första kristna. Apostlagärningarna berättar hur evangeliet steg för steg bryter igenom gränser som tidigare uppfattats som självklara. En etiopisk hovman döps av Filippos och i mötet med den romerske officeren Cornelius tvingas Petrus ompröva sin egen förståelse.
”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor”, utbrister han.
Det blir en omtumlande insikt: Guds handlande följer inte de gränser Petrus själv tagit för givna.
Yrvaket försöker de första kristna handskas med konsekvenserna av detta stora budskap, och mycket av konflikterna i den tidiga kyrkan handlar om vad det konkret innebär att alla får vara med. Även i dag har vi svårt att handskas med konsekvenserna. Vi hamnar så lätt i frågorna: Vem är fienden och vem är det inte? Vem har rätt och vem har fel? Vem är på Guds sida och vem är det inte?
Det är frågor som snabbt skapar tydliga gränser och en känsla av att tillhöra en exklusiv klubb, men sällan djup gemenskap.
Många människor letar efter en kyrka som säger alla får vara med och som i handling och ord visar att Gud är kärlek. Men när de börjar leta finner de alltför ofta kyrkor som är fokuserade på det rätta sättet att tro. Det kanske står alla är välkomna på kyrkans hemsida, men förstagångsbesökaren märker snart att hon eller han förväntas se ut, prata, tro och leva på ett visst sätt.
Det behöver inte ens vara medvetet, men om gemenskapen i praktiken är villkorad är frågan hur välkomna alla egentligen är.
En rörig cirkel runt Jesus
Jesus sågs på sin tid som en judisk lärare, en rabbi, och hans undervisning var inte knuten till en enda plats utan till möten med människor. Jesus var ständigt på vandring. När han säger ”Följ mig” finns därför både en bokstavlig och en bildlig dimension i orden. Vart han än går samlas människor för att lyssna.
Jag tycker om att tänka på dessa människor som olika cirklar runt Jesus. Den bilden hjälper oss att förstå hur inneslutande hans sätt att vara faktiskt var.
Närmast finns människor som Petrus, Jakob och Johannes. Där finns också Tomas, som evangelierna låter oss möta med sina frågor och sitt tvivel. Och runt lärjungarna finns ännu fler cirklar med alla möjliga människor, från den djupt intresserade till den förbipasserande som stannar upp en stund för att lyssna.
Människor rör sig inåt och utåt. Några som befunnit sig nära Jesus väljer att ge sig av, medan människor längre ut i kanten upptäcker något som tilltalar dem och börjar röra sig närmare.
Det är en rörig cirkel runt rabbinen Jesus. Så var det då, så är det nu och så kommer det förmodligen alltid att vara.
Kyrkan är, när den är som bäst, just en sådan rörig cirkel runt personen Jesus.
Samtidigt finns det en tydlig riktning i Jesu möten med människor. Han kallar människor närmare, in i gemenskap med Gud och med varandra. Men aldrig genom tvång, alltid genom kärlek. Närhet till Jesus framtvingas aldrig. För det är så människor växer, genom frihet och kärlek.
Just därför tror jag att Jesu budskap var och är så radikalt. Alla får vara med, inte därför att alla redan är färdiga eller därför att riktningen saknar betydelse, utan därför att Gud aldrig ger upp om någon. I Jesus blir Gud människa och visar därmed att Gud älskar oss mitt i vår mänsklighet och vill dela livet med oss.
Därför blir frågan inte i första hand var gränsen går, utan åt vilket håll en människas liv är på väg.
Fokus flyttas från gränsdragning till vägledning.
Ett enda stort vi
Detta är ett förhållningssätt som vi medvetet försöker arbeta med i Betlehemskyrkans församling i Göteborg, både i församlingens liv och på styrelsenivå.
Det är inte alltid enkelt, eftersom även vi bär med oss föreställningar om vilka som är vi och vilka som är de andra. Men vi försöker fråga oss vad det skulle innebära om kyrkan verkligen litade på att Gud redan är verksam i människors liv.
Tänk om vår uppgift mindre handlade om att avgöra vem som är innanför och utanför och mer om att hjälpa varandra att upptäcka riktningen?
Alla minskande folkrörelser, oavsett om det gäller religion eller politik, lever i dag med frågan: Hur ska vi nå ut till dem som inte är med?
Det är en viktig fråga. Men innan kyrkan funderar över hur vi kan bli mer synliga och nå fler människor behöver vi kanske göra upp med själva ordet ”dem”. Kyrkan behöver ha en så stor tillit till Guds närvaro i alla människor att den riktar in sig på ett enda stort vi. Alla är vi Guds avbild och kan få upptäcka det tillsammans.
Den fula ankungen var redan en svan
Den klassiska sagan Den fula ankungen av H.C. Andersen kan hjälpa oss att förstå detta.
Den lilla fågeln växer upp och tror att den är en misslyckad och ful ankunge. Den passar inte in och ger sig till slut av för att söka en plats där den kan höra hemma. Först när den får syn på några svanar och sedan ser sin egen spegelbild i vattnet förstår den: Den är själv en svan.
Men när blev den egentligen en svan?
Det går inte att peka ut en tidpunkt, men den var en svan långt innan den själv förstod det.
Så tror jag att det kan vara för många av oss när vi upptäcker tron. Plötsligt inser vi: Även jag är bärare av Guds kärlek, även jag är skapad till Guds avbild.
Ibland har kyrkan predikat som om Guds Ande börjar verka i en människas liv den dag hon börjar tro. Jag tror att vi behöver vända på perspektivet: Anden har varit där hela tiden, från början, före våra beslut, före vår förståelse och före våra ord.
Den fula ankungen blev inte svan när den såg sin spegelbild; den upptäckte vad den redan var.
Så är det ofta med tron. Att börja tro är att märka att jag rör mig i en riktning, mot sanning och ljus, mot Jesus, i den takt som är möjlig för just mig. Och de goda nyheterna är att den rörelsen aldrig börjar hos oss – den börjar hos Gud.
Jesus säger: ”Ingen kan komma till mig om inte Fadern drar honom.”
Tron är därför mindre ett beslut och mer ett gensvar, mindre prestation och mer tillit. När vi ser tillbaka på våra liv kan vi ibland ana hur Gud hela tiden har dragit oss i en riktning: genom möten vi inte planerade, genom ord som stannade kvar, genom en längtan vi inte kunde förklara då men som visade vägen.
En kyrka där alla får vara med
I Guds rike tror jag därför inte att vi ska tänka oss en skarp gräns mellan innanför och utanför. Där finns människor som rör sig, ibland långsamt och ibland trevande, mot kärleken själv. Gud leder varsamt, drar stilla och väntar trofast tills vi kanske upptäcker att vi redan är på väg.
Det är en sådan kyrka jag längtar efter och som vi försöker forma i Betlehemskyrkan Göteborg: en kyrka där vi tillsammans hjälper varandra med riktningen, där människor får befinna sig på olika platser i cirklarna runt Jesus och där vi hjälper varandra att se vår spegelbild lite tydligare – att vi är skapade till Guds avbild och att Gud kanske har följt oss och varit verksam i våra liv långt innan vi själva förstod det.
För mig återstår därför de där fyra orden. De är enkla att säga, betydligt svårare att gestalta, och konsekvenserna av dem kommer kyrkan förmodligen att behöva brottas med så länge den finns:
Alla får vara med.
