När Ebba Busch intervjuades på Vårgårda möte fick hon frågor om biståndet. Åtminstone ett av hennes svar förtjänar att granskas närmare.
KD har tagit ett kongressbeslut på att partiet vill ha en procent av BNI till bistånd och inför valet 2022 lovade Ebba Busch i Diakonias partiledarenkät att hon skulle vara ”en garant för enprocentsmålet”. Så varför blev det inte så?
”Vi var en mot tre och vi förlorade. Det hade inte skett om vi hade haft större inflytande”, svarade Ebba Busch. Hon konstaterade också att biståndsramen i år har minskat från 56 till 53 miljarder kronor. Det stämmer visserligen. Men Ebba Busch säger inte hela sanningen.
Direkt efter valet 2022 beslutade Tidöpartierna gemensamt att lämna åtagandet om en procent till bistånd för att i stället införa en fast biståndsram på 56 miljarder kronor för åren 2023 till 2025. Därefter beslutades om en ytterligare sänkning till 53 miljarder kronor för perioden 2026 till 2028.
Så den relevanta jämförelsen är alltså inte mellan 56 och 53 miljarder. Den relevanta jämförelsen är mellan dagens nivå, 53 miljarder, och den biståndsnivå Sverige hade haft om regeringen hade valt fortsätta att avsätta en procent av BNI till bistånd. Då hade biståndet uppgått till omkring 72 miljarder kronor. Skillnaden är alltså inte tre miljarder kronor. Den är närmare tjugo miljarder. För att använda Ebba Busch egen retorik: från 72 miljarder till 53 miljarder.
Nedskärningar får konsekvenser
Efter all denna sifferexercis kan det vara läge att påminna om att det är verkliga människor som direkt påverkas av regeringens budgetbeslut. Människor som lever i fattigdom och förtryck. Det är inte bara på pappret som det försvunnit 20 miljarder, utan det har fått direkta konsekvenser för människor runt om i världen. Under den här mandatperioden har regeringen valt att avsluta bistånd till flera av de fattigaste och mest konfliktdrabbade länderna i världen. Vi talar om länder som Mali, Burkina Faso, Myanmar och Kambodja, för att ge några exempel. Det handlar bland annat om arbete mot människohandel, kvinnlig könsstympning och för medborgares möjlighet till inflytande i samhället.
När Busch talar om en minskning från 56 till 53 miljarder riskerar åhörarna att få intrycket att neddragningarna varit jämförelsevis begränsade. Men den stora nedskärningen skedde alltså 2022 när regeringen övergav kopplingen mellan Sveriges ekonomiska utveckling och biståndet. En stolt tradition vi haft ända sedan 1970-talet.
Det blir ännu mer intressant när Busch får frågan om var hennes gräns går för ytterligare nedskärningar nästa mandatperiod, något som hennes Tidökollegor Sverigedemokraterna och Moderaterna återkommande signalerat. Ebba Busch svarar att det inte är Kristdemokraternas politik och säger agiterat att om ”man är stressad över migrationskrisen ska öka i världen, testa då att strypa allt bistånd”. Ja, hennes samarbetspartier verkar minst sagt stressade över migrationen, men hittills har det inte varit till hjälp för biståndet.
Var går KD:s gräns?
Därför frågar vi oss vilken biståndspolitik Kristdemokraternas väljare får?
Om partiet anser att biståndet är viktigt men ändå accepterar omfattande nedskärningar därför att de övriga partierna i samarbetet vill det, vilken garanti finns då för framtiden? För den som värnar Sveriges internationella solidaritet är det svårt att inte undra: var går gränsen?
För den tidigare partiledaren Alf Svensson gick gränsen vid 1 procent. När Alliansregeringen skulle tillträda 2006 var biståndsnivån en röd linje för Kristdemokraterna som inte var beredda att sitta i en regering som sänkte biståndet under 1 procent av BNI. Det ledde till att enprocentsåtagandet behölls, trots motstånd från flera borgerliga politiker. Alf Svensson var med andra ord en garant för biståndet.
Det handlar inte bara om siffror i en statsbudget. Varje miljard som försvinner innebär att färre barn får möjlighet att gå i skolan, fler kvinnor som tvingas leva i våldsamma relationer och färre människor som får möjlighet att ta sig ur fattigdom. Samtidigt befinner sig världen i en tid med fler konflikter, fler människor på flykt och växande klimatrelaterade katastrofer.
Väljarna förtjänar ett tydligt svar på vad som händer efter valet. Vill Kristdemokraterna återställa biståndet eller inte? Och om partiet ännu en gång hamnar i ett läge där de är ”tre mot en”, kommer de då återigen att acceptera att biståndet används som budgetregulator?
Det är frågor som förtjänar betydligt klarare besked än de som gavs i Vårgårda.
/Annette Wallqvist, policyrådgivare Diakonia
Mattias Brunander, generalsekreterare Diakonia
