Efter fyra år med Tidöavtalet får Sverige sannolikt en ny regering. För den som reagerat mot bland annat tonårsutvisningarna, nedskärningarna i biståndet och en otillräcklig klimatpolitik väcker ett regeringsskifte förhoppningar. Andra ser snarare risker i den ekonomiska politiken, energipolitiken och ett ökat inflytande för Vänsterpartiet.
Tidningen Sändaren är politiskt obunden, men det betyder inte att ledarsidan är värderingslös. Politiken behöver granskas utifrån exempelvis människovärde, medmänsklighet, förvaltarskap, religionsfrihet och internationell solidaritet – kristna värden men som inte med enkelhet eller självklarhet kan placeras på en höger–vänsterskala.
De värdena har gett anledning att rikta en del kritik mot Tidöregeringen, och de ska nu också användas för att granska den sida som efter valdagen gör anspråk på regeringsmakten.
Fyra partier – flera röda linjer
Underlag för regeringsskifte finns i teorin, men något färdigt regeringsalternativ finns inte. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet fick tillsammans 176 mandat mot Tidöpartiernas 173. Det ger Magdalena Andersson rätten att försöka bilda regering, men det ser skakigt ut.
Socialdemokraterna fick 28 procent av rösterna och förlorade åtta mandat. Partiet blev störst men gick tydligt bakåt jämfört med förra riksdagsvalet. Den sida som nu väntas ta över vann med tre mandats marginal och utan ett gemensamt regeringsprogram, vilket gör att valresultatet ger mer anledning till ödmjukhet än segervisshet.
Under valrörelsen kändes det lättare att få besked om vilken regering oppositionspartierna ville avsätta än om hur de själva tänkte regera tillsammans. Socialdemokraterna gick till val som ett enskilt parti och förhandlingarna sköts till efter valdagen. Fyra partier har tillsammans vunnit möjligheten att byta regering, men måste också bära ansvaret för vad som kommer i Tidös ställe.
Den kanske svåraste uppgiften blir att överbrygga avståndet mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. C vill se Magdalena Andersson som statsminister men inte V i regeringen. Ändå behöver båda partierna bidra om regeringsskiftet ska bli möjligt. Det kommer att kräva just den vilja till samtal, tillit och gemensamt ansvar som partierna själva talade om inför valet.
I Vårgårda lät de nästan överens
Under sensommarens partiledarutfrågningar på Equmeniakyrkans partiledarutfrågningar under namnet Vårgårda Möte stod företrädare för de fyra partierna på samma scen, om än under olika kvällar. Lyssnar man på deras samhällsvisioner är det lätt att höra en gemensam ton på en rad områden.
Magdalena Andersson talade om behovet av mer gemenskap och målade upp ett Sverige med blomstrande föreningsliv, trossamfund och mötesplatser. Elisabeth Thand Ringqvist sade att tilltron och gemenskapen bygger ett starkt samhälle. Vänsterpartiets Samuel Gonzalez Westling ville se ett land där människor inte ställs mot varandra utan får vara en del av en stor gemenskap. Amanda Lind efterlyste mer av ”det här vi:et, det gemensamma”.
Alla fyra lyfte kyrkor, folkhögskolor, studieförbund och andra ideella organisationer som viktiga delar av samhällsbygget. Alla talade om människovärde, ansvar och behovet av att hålla ihop ett land där motsättningarna har vuxit.
Det ger en möjlig grund för samarbete, men regeringar bildas inte bara av gemensamma värdeord utan måste även fatta beslut om pengar, lagar och prioriteringar. Redan i Vårgårda blev det tydligt att enigheten har sina gränser.
Löftenas olika tidtabeller
Alla fyra partier vill återupprätta enprocentsmålet för biståndet, men deras tidtabeller skiljer sig tydligt åt.
Miljöpartiet vill nå en procent snarast. Vänsterpartiet sa att målet ska nås under mandatperioden om partiet ingår i en regering. Centerpartiet lovade att bära med sig principen in i framtida förhandlingar. Magdalena Andersson var betydligt försiktigare och sade att hon inte tror att målet kan nås under en mandatperiod.
Skillnaden är inte obetydlig. Den som vill nå en procent någon gång säger något annat än den som är beredd att prioritera fram pengarna nu. När vård, försvar, rättsväsende och andra angelägna behov ställs mot biståndet kommer det att visa sig hur långt den gemensamma synen på internationell solidaritet sträcker sig.
Procentsatsen i sig är måhända inte helig, men enprocentsmålet är viktigt därför att det påminner om att Sveriges ansvar inte upphör vid den egna nationsgränsen. Om målet skjuts på en obestämd framtid riskerar utfästelsen att bli ett sätt att slippa välja i dag.
Även klimatet kommer att pröva hur långt enigheten sträcker sig. Amanda Lind och Samuel Gonzalez Westling betonade på Vårgårda Möte att Sverige måste ta sitt eget ansvar och att omställningen behöver genomsyra politiken. Magdalena Andersson och Elisabeth Thand Ringqvist lade större vikt vid hur grön teknik, industri och företagande kan skapa arbetstillfällen och samtidigt minska utsläppen.
Perspektiven behöver inte stå mot varandra; kombinationen av politisk styrning, teknisk utveckling och folklig förankring skulle tvärtom kunna ses som en styrka. Men det kräver enighet om tempot, styrmedlen och vem som ska bära kostnaderna, och det låter utmanande att få till. Att alla använder ordet omställning betyder inte att de menar samma sak.
Granskningen följer makten
Och så har vi tonårsutvisningarna.
På denna ledarsida har vi tidigare argumenterat för att frågan kan ha kostat Tidöpartierna regeringsmakten, men ett maktskifte innebär som sagt också att granskningen måste följa makten.
Samuel Gonzalez Westling krävde i Vårgårda att de barn och ungdomar som skickats ut skulle få komma tillbaka omedelbart. När Elisabeth Thand Ringqvist berättade om poliser som hämtat en 18-åring från ett klassrum sammanfattade hon sin reaktion med orden:
– Det här är inte mitt Sverige.
Vid det laget hade Tidöpartierna själva, efter massiva protester från inte minst kyrkligt håll, ändrat kurs och presenterat en särskild ventil för vissa unga mellan 18 och 21 år. Även en del ungdomar som redan lämnat Sverige ska kunna ansöka om att få återvända. Det var ett viktigt steg, även om lösningen inte omfattar alla som drabbats och samtidigt skapar nya gränsdragningar.
Om motståndet mot tonårsutvisningarna var en bärande del av oppositionspartiernas alternativ behöver de därför precisera vad de vill göra utöver Tidös förändring. Uppgiften blir att säkerställa att ventilen fungerar och ta ställning till dem som fortfarande faller utanför. Annars riskerar de starka orden i opposition att följas av betydligt mindre förändringar i regeringsställning.
Samtidigt behöver en ny regering visa att medmänsklighet kan förenas med ordning, rättssäkerhet och långsiktighet. Samtliga riksdagspartier anser att Sverige behöver en reglerad invandring, men att rycka upp unga människor som har vuxit upp, utbildat sig och rotat sig här är något helt annat.
Här är det nu upp till bevis för den nya regeringen, om den nu blir verklighet.
Magdalena Andersson har talat om att ena Sverige. Det är en god ambition, men samtidigt ett löfte som förpliktar väldigt konkret: ambitionen att ena landet behöver nu börja med förmågan att samla det egna regeringsunderlaget kring mer än motståndet mot Tidö.
På Vårgårda Möte visade de fyra partierna att de har ett gemensamt språk om gemenskap, tillit och ansvar. Nu måste de visa att de även har tillräckligt mycket gemensam politik, annars kan de ha vunnit valet – men ändå gå miste om regeringsmakten.
