En tackpsalm över en lyckad lämning

Vissa morgnar känns en förskolelämning som att ta sig igenom en omöjlig bana i ett tv-spel. Andra morgnar kommer bönesvar. Det här är en krönika om stora känslor i små kroppar, föräldraskapets prövningar och att skriva en psalm medan man cyklar.

Jag är en mor. Tre barn har vi. Alla dessa ska iväg på morgonen. Två med gympapåse, hjälmar, läxor, riskakor och peppande ord och de ska ha ätit och borstat tänderna och stängt av tv:n och ska komma i tid och detta en tid då jag inte är i mitt esse. Kvällspigg är vad jag är. Morgontrött är vad jag verkligen är. Och sedan några månader har min man ont. Väldigt ont. Och vi vet inte riktigt varför. Så han är inte heller i sitt esse nu. Min trygghet vid grötkoket och den som är bäst på att göra jobbiga saker mycket roligare. Han bär barn upp och ner, han gör röster och dialekter, han tar på klädesplagg på fel kroppsdel. Ni hör. En klippa. Som nu inte riktigt orkar vara det.

Ovanpå detta har vårt yngsta barn hamnat i en period av stora känslor. Som trebarnsmamma trodde jag att jag var luttrad för detta, men icke. Ilskan och förtvivlan bubblar upp och ingen av oss, varken barn eller vuxna, vet riktigt hur vi ska hantera alltihop.

Jag och min man testar allt. Vi leker, vi försöker underlätta, vi har schema, vi ger sockrigare frukost, stadigare frukost, med tv och utan tv, vi är psykologer, vi tröstar, vi sätter gränser, vi låter honom få ta sin tid, vi drar inte ut på det.

När känslorna inte får plats

Jag lyssnar på poddar och förbereder och oroar mig i förväg och pussar honom och säger att jag älskar honom dygnet runt så att han åtminstone ska vara bäddad i det när ilskan kommer. Då när det blir en fysisk kamp mot den jag allra minst vill kämpa mot. Men egentligen kämpar jag ju inte mot honom, utan mot stunderna när känslorna inte får plats i en treårings kropp. När det blir för trångt.

Och när vi gjort allt och det ändå inte fungerar, då händer det att tålamodet tar slut. Det gör ju det ibland. Och det är bland det värsta jag varit med om som mamma. Nästan som människa.

En morgon skrek jag på honom. Jag som sällan skriker. På honom som jag kallar min sol. Han som lyser upp min värld. Och det gjorde så ont i mig. Jag älskar ju honom så ruskigt mycket. Och jag vill inte vara den som jag blev.

Men ofta säger jag inte så mycket alls. Det hjälper inte med förklaringar. Vi ska ta på kläder, vi ska lämna huset, vi ska iväg. Jag försöker mest bära, hålla, hålla ihop oss. Efter vissa lämningar håller jag också ihop. Efter vissa gråter jag i bilen. Efter en lämning fick jag lägga mig ner på köksgolvet för att inte svimma av gråt. Ibland ger vi upp någonstans på vägen och jag eller min man jobbar hemifrån. Ifrågasätter livets ekorrhjul.

Men när vi väl lämnat blir han ju glad. Förskolan säger att det räcker att vi går ut genom dörren och de skickar bilder där han sitter och degar överlycklig. Han sjunger på samlingar och målar sig själv glad på studsmatta med många färger.

Och det är ju den pojken jag känner. Min sol.

Det är du och jag, mamma.

Och. Igår var jag, liksom andra dagar, beredd på allt. Allt kan ju vara en trigger. Att strumpan hamnade snett, att någon sa hej, att skeden var för stor, att han inte fick trycka på knappen. Det är tusen saker, som en bana i ett tv-spel där man ska hoppa över eld, akta sig för bananer, komma i rätt takt med hissar, samla ihop exakt rätt ingredienser – ALLT ska stämma för att komma i mål: förskolan. Den senaste tiden har vi kommit dit med ytterst lite liv kvar, ibland utan glasögon, och det känns inte alls som att man kommit i mål. Men jag kan i alla fall jobba vilket jag måste.

Men igår, hörrni, igår! Då kom jag och min son dit glada, nöjda, tandborstade, jag i glasögon, han fullt klädd och vi kramades istället för att brottas. I tid, med cykel, som vänner.

Jag var tårögd och denna gång av tacksamhet. Det gick. Och jag cyklade till jobbet och prisade Gud. Jag vet att det är flera, kanske många, nära och kära som ber för oss just nu, vår lilla fempersonerstrupp. Som vet att vi har det tufft med det ena och det andra. Precis som ju vi lite till mans har ibland. Den bönen fick svar igår. Och, mina vänner – idag också!

Och ja. Vad ska jag prisa Gud med? Vad jag vet skrev inte kung David någon tackpsalm om en lyckad lämning på förskola och inte heller Ylva Eggehorn. Så jag ger här mitt bidrag:

Psalm anno 2026:

O Herre som ser oss var morgon.
Du som ser vad vi kämpar med gröten och strumpan.

Tack Herre för en lyckad lämning
Att det fodrade regnstället fick stanna kvar över rumpan.

Du som skapat allt liv och våra fantastiska små
Hjälp oss möta dem, likt Jesus, som mötte på deras nivå.

Tack Herre för dagar när allt bara funkar
när allt flyter på och vi glada till förskolan lunkar.

Och grip Herre in, när uppdraget att vara förälder blir för stort.
Kom oss så nära, påminn oss om allt det bra vi faktiskt har gjort.

O Herre, vi människor är som vi är, med oss själva, andra och Dig vi kan slåss.
Tack för att du ändå, trots allt, är en god far för oss.

Och en liten bön på det:

Gud som haver mammor kär.
Se till mig som sliten är.
Spritar händer, borstar tänder
Gud ta hand om min kalender.
Orken kommer, orken går
du förbliver fader vår.

AnnaSara Gotting
AnnaSara Gotting
AnnaSara Gotting är reporter på Sändaren, frilansjournalist och författare till barnboken Bertils kvällsbön.

Annonser

Läs mer

Bengt Johansson vill ge klagan mer plats i kyrkans sånger

Mitt i en livskris började sångskrivaren Bengt Johansson läsa Psaltaren. Där fann han böner som gav plats åt både vrede och förtröstan, och så småningom började han själv skriva sånger utifrån dem. I dag önskar han att mer av den uppriktigheten fick höras i kyrkan.

”Vi måste inte få Bibeln att gå ihop”

Stefan Albinsson och Jonatan Sköld har snart ägnat 190 poddavsnitt åt att vända och vrida på Bibelns texter. I Bibelnördpodden låter de både svåra frågor och små kommatecken ta plats. Nu närmar de sig slutet på kyrkoårets tredje årgång. Men vad händer sedan?

Ändrades kyrkans moral när kejsaren blev kristen?

Vad händer med kyrkans syn på rätt och fel när de kristna går från att vara förföljda till att ha kejsarens stöd? Det vill bibelvetarna Rikard Roitto och Nina Nikki undersöka. Med hjälp av AI ska de följa hur kristna skrev om moral under kristendomens första 600 år.

När bönen fortsatte trots larmet

På Lidingö fortsatte fader Hennadii att be medan brandlarmet tjöt. I Farsta lät en kyrkvärd dörrarna stå öppna så att Mozarts Requiem hördes över torget. Karin Wiborn skriver om vad det betyder att kyrkan finns där när tillvaron skakar.