Jag har ett något kluvet förhållande till Bibeln.
Det är kanske en märklig bekännelse från någon som levt större delen av sitt liv i kyrkan, arbetat som pastor, predikat ur Bibeln och fortfarande betraktar den som helt omistlig för den kristna tron. Men ibland gör Bibeln mig trött.
Eller rättare sagt: det vi människor alltför ofta nyttjar den till gör mig trött.
Bibelord har använts för att trösta, befria och ge människor hopp, men de har parallellt i allt för stor utsträckning använts för att hårt tillrättavisa, sortera och stänga ute. Bibeln har fått legitimera slaveri och segregation, krig och förtryck. Den har använts för att begränsa kvinnors liv och för att främja rasism.
Även i vår egen tid används bibelverser som ammunition i kyrkliga strider. En formulering lyfts ur sitt sammanhang och läggs på bordet som ett trumfkort, avsett att avsluta samtalet. Den som kan hänvisa till rätt bibelord anser sig ofta inte behöva lyssna på den andres erfarenheter eller argument.
Märkligt nog tycks Bibeln i de här situationerna ofta säga exakt det som den som håller i den redan tyckte.
När vi äger texten
I morgon lanseras NT 2026, den första nya breda svenska översättningen av Nya testamentet på 45 år. Det är en betydelsefull händelse. Språket förändras, forskningen går vidare och varje generation behöver få möta de bibliska texterna på ett språk som går att förstå.
Men kanske behöver vi inte bara nya ord, kanske behöver vi även ett nytt sätt att läsa.
Det finns en risk att långvarig bekantskap med Bibeln gör oss mindre uppmärksamma. Vi känner berättelserna, vet hur meningarna brukar låta och har redan bestämt vad de betyder. Vi läser inte så mycket för att upptäcka något, utan för att få det vi redan vet bekräftat.
En nyöversättning kan rubba den vanan. När välbekanta ord plötsligt formuleras annorlunda tvingas vi sakta ner. Det som tidigare flutit förbi utan att vi har tänkt på det kan börja skava. Vi upptäcker att en formulering som vi nästan betraktat som given inte var grundtextens enda möjliga innebörd, utan resultatet av ett mänskligt översättningsarbete.
Det borde göra oss en aning ödmjukare.
Bibeln är långtifrån enkel. Den rymmer olika röster, perspektiv och historiska sammanhang, där finns texter som är vackra och omedelbart livgivande, men också sådana som är främmande, våldsamma eller svåra att förstå. Den kluvenhet jag känner kan därför inte enbart skyllas på hur andra använder Bibeln. En del av brottningen finns i själva texterna.
Men kanske är det inte att betrakta som ett misslyckande att brottas med Bibeln. Kanske är det mer bekymmersamt när vi slutar göra det och i stället låtsas att varje fråga har ett enkelt svar.
Berättelsen jag återvänder till
Trots min kluvenhet återvänder jag till Bibeln, och jag gör det framförallt för berättelsen om Jesus.
Där finns ett centrum som fortsätter att dra mig till sig, år efter år. Jesus söker upp dem som andra undviker. Han ser den förbisedda, rör vid den som betraktas som oren och ger plats åt människor som de religiösa systemen placerat utanför sig. Han visar en påtaglig skärpa mot de självsäkra och en nästan provocerande mildhet mot dem som misslyckats.
Hos honom förenas sanning och nåd på ett sätt som vi ständigt tycks misslyckas med att efterlikna. Han kan vara krävande utan att förminska och barmhärtig utan att bli likgiltig, och han vägrar låta människors förenklande kategorier få sista ordet om någon annan.
Alla svåra bibeltexter försvinner inte med blicken på honom, Jesus kan inte användas som en förevändning för att klippa bort allt som skaver eller göra Bibeln till enbart en samling allmänna ord om vänlighet.
Men för den kristna kyrkan behöver – måste – han vara nyckeln. Bibeln är inte i första hand ett förråd av fristående påståenden om allt mellan himmel och jord, den bär en berättelse som leder fram till Jesus Kristus och som måste läsas i ljuset av honom.
Kärnan, stjärnan.
När våra tolkningar gör oss hårdare än Jesus, mer upptagna av gränser än han var och snabbare att döma än att älska, finns det därför anledning att stanna upp. Inte för att Bibeln har blivit oviktig, utan för att det finns anledning misstänka att vi har tappat bort dess centrum.
Låt oss bli lästa
Den stora frågan inför NT 2026 är därför inte bara vilka ord som har bytts ut eller vilka formuleringar som kommer att väcka debatt. Den större frågan är vad som händer med oss när vi läser.
Närmar vi oss texten för att hitta argument mot någon annan? För att försvara den position vi redan intagit? För att få ännu ett redskap i vår hand?
Vågar vi läsa med möjligheten att
det är vi som behöver förändras?
Eller vågar vi läsa med möjligheten att det är vi som behöver förändras?
Det finns något motsägelsefullt och bakvänt om vi försvarar Bibelns auktoritet samtidigt som vi gör oss själva till dess självklara uttolkare; om vi säger oss hålla den högt men aldrig riktigt tillåter den att rubba oss; om vi säger att den är Guds ord men ser noga till att den alltid talar med vår egen röst.
Kanske kan en ny översättning hjälpa oss att släppa det greppet för en stund och istället möta orden mindre som ägare och mer som lyssnare. Kanske kan vi försöka undvika att genast fråga vad vi kan göra med texten och istället fråga vad texten vill göra med oss.
Jag kommer därför att öppna NT 2026 med både längtan och motstånd. Läsningen kommer inte ske i förhoppningen att en nyöversättning ska lösa alla svårigheter eller göra slut på våra bibeldebatter, utan snarare i en förhoppning om att de delvis nya formuleringarna får mig att stanna upp inför det alltför välbekanta och lyssna igen.
Bibeln behöver inte bli mindre viktig för att vi håller i den mindre hårt, kanske är det tvärtom först när vi lägger ner den som vapen som den på allvar kan tala till oss.
Så vill jag läsa den: inte för att få sista ordet om andra, utan för att själv bli tilltalad, med blicken riktad mot den Jesus som är berättelsens centrum.
