P-O Byrskog har själv ställt sig frågan. När han arbetade med försäljning och inte längre hade en avlönad församlingsanställning kunde tankarna komma: Är jag på rätt plats? Är jag där Gud vill ha mig?
– Den frågan kan ju mala i en lite.
I dag är han regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan Region Mitt. Den egna erfarenheten finns med när han möter pastorer och diakoner som försörjer sig på annat håll. Han vet att ett sådant vägval kan väcka frågor om både identitet och kallelse, men även att pastorsuppdraget kan få nya möjligheter på en arbetsplats utanför kyrkan.
– Jag som jobbade med teknisk försäljning fick vara pastor i den rollen.
Den 18 november bjuder Region Mitt in ordinerade utan avlönad församlingstjänst till en digital träff. Byrskog uppskattar att gruppen omfattar hundratals personer i samfundet, även om han inte har någon exakt siffra. Där finns människor i olika yrken och med skilda skäl till att de arbetar med annat.
Kontakten handlar om gemenskap och omsorg, men kyrkan har även en förhoppning om att några ska överväga en församlingsanställning igen.
– Vi som kyrka har ju ett ärende också i de här träffarna: Att uppmuntra någon att gå in i församlingstjänst, för det finns ett underskott av pastorer och diakoner.
En väg tillbaka
För någon kan det vara dags att söka en ny tjänst eller fundera på en flytt. För andra finns erfarenheter som gör steget större. Byrskog nämner exempelvis sår från tidigare församlingstjänst, sådant som kan behöva bearbetas i samtal innan en återkomst blir möjlig.
Han berättar också att den första församlingstjänsten för en hel del ordinerade har blivit den enda.
– Där har vi försökt göra ansträngningar för att det ska bli en bra första tjänst, att det inte blir för svårt.
Det handlar både om att förbereda nya pastorer och diakoner för uppdraget så väl som möjligt och om att rekommendera församlingar där de kan få en bra start. Vägledningsåret ger en ram med samtal och utbildningsträffar.
Men en avslutad församlingsanställning behöver heller inte betyda att något gått fel, ibland har livet helt enkelt tagit en annan riktning. P-O Byrskog vill därför att kontakten även ska stärka den som kommer fortsätta i sitt nuvarande arbete.
– Alla behöver inte vara i församlingstjänst, utan man kanske är någon annanstans och får göra Guds verk där.
Uppdraget följde med till jobbet
Under sina år med teknisk försäljning hade Byrskog periodvis en mindre pastorstjänst. Omfattningen varierade, från fyrtio eller tjugofem procent till att i något skede vara nere på noll.
– Men likväl var jag ju pastor hela tiden.
Att kombinera uppdragen kunde göra det svårt att begränsa församlingsarbetet. Samtidigt gav försäljningsarbetet ett kontaktnät långt utanför kyrkans verksamhet. Med tiden växte relationer till människor som visste att han var pastor och ville tala om tro och liv.
Från flera pastors- och diakonkollegor har han hört liknande berättelser. Några har sagt att de aldrig har varit mer i tjänst än sedan de började arbeta med annat. Där har de fått djupa samtal, också sådant som Byrskog beskriver som själavård.
Han hänvisar till Paulus som var både apostel och tältmakare. Försörjningen behöver inte komma från det kyrkliga uppdraget.
– Du kan ju vara pastor och föreståndare och exempelvis jobba som taxichaufför.
I Equmeniakyrkan är ordinationen livslång. Därför behöver också relationen till kyrkan bestå när en anställning upphör. Byrskog betonar ett ömsesidigt ansvar: samfundet ska finnas till för den ordinerade, som i sin tur behöver hålla kontakten och följa kyrkans liv.
”Det behöver bli bättre”
På frågan om hur väl Equmeniakyrkan har hållit kontakten med gruppen medger P-O Byrskog att det finns mer att göra.
– Ett skäl till att vi försökt skapa struktur på det nu är ju att det funnits förbättringspotential, helt enkelt.
Enligt honom finns återkommande mötesplatser i samtliga regioner, och vid Vinterkonferensen i januari ordnades också en nationell samling, där han uppskattar att ett tiotal deltog.
För den som arbetar utanför kyrkan kräver sådana samlingar ofta ledighet från jobbet. P-O Byrskog minns tydligare krav från sin metodistiska bakgrund: den som ville stå kvar som ordinerad skulle delta i medarbetardagarna, punkt slut. I Equmeniakyrkan beskriver han inte deltagandet som ett krav men som önskvärt.
Digitala kvällsträffar är ett sätt att göra kontakten enklare. I en mindre grupp finns dessutom utrymme att berätta hur man har det och ställa frågor om kyrkan. Men den som inte kan det aktuella tillfället behöver inte vänta på nästa inbjudan, framhåller han.
– Om man känner sig lite övergiven som ordinerad pastor eller medarbetare, så ring. Vi finns ju inte längre bort än ett telefonsamtal.
När organisationen minskar och arbetsuppgifterna är många vill han hålla fast vid den prioriteringen.
– Det nära samtalet är det absolut viktigaste vi har.
Den digitala träffen hålls den 18 november klockan 19.30–21. Region Mitt arrangerar, men även ordinerade från andra regioner är välkomna.
