Till största delen förs debatterna som om det antingen är den tolkningsmodell som kallas dispensationalism som gäller eller så är alla Guds löften om ett land till det judiska folket att anse som uppfyllda i Kristus och därmed givna en ny innebörd. När motståndarsidan beskriver dessa båda alternativ används oftast begreppen ”kristen sionism” eller ”ersättningsteologi”. De orden har stark negativ laddning inom de egna leden.
Vi kan också konstatera att båda dessa alternativ beskylls för att legitimera förtryck och våld, antingen mot palestinier eller mot judar. Läser man kommentarer i sociala media har båda lägren sin svans som uttrycker grotesk rasism mot araber eller framför lika groteska antisemitiska tankefigurer.
Det är svårt att hitta ord som gör respektive grupp rättvisa och som alla känner sig bekväma med. Begreppet ”israelvänner” antyder att motsatsen är ”israelfiender” och detsamma gäller palestinavännerna. Som jag nyss konstaterade finns det visserligen just de som har en rent fientlig attityd till den part i konflikten man ser som problemet. Och båda grupperna har ett stort arbete att göra att städa inom de egna leden. Något ord måste vi dock välja annars blir det omöjligt att föra samtal. Jag använder dem fortsättningsvis, deras brister till trots.
Förenklingar på båda sidor
En grov förenkling som förekommer bland israelvänner är att det enbart är bristande respekt för bibelordet som gör att man vägrar att se hur Guds löften till det judiska folket också inkluderar ett land här på jorden. Men det finns bland annat lutherska, reformerta och anabaptistiska förkunnare som knappast passar in på en sådan beskrivning, även om det jordiska Israel och det judiska folket spelar en mer undanskymd roll för dem. Om dessa stöttar dagens Israel – vilket de ibland gör – så är det för att de ser det som en god etik och politik. Exempel på denna teologiska hållning är Gavin Ortlund, John Piper, och N. T. Wright. Namn som har en hög trovärdighet när de kallar sig bibeltrogna.
En motsvarande förenkling bland palestinavänner är att det bara är just dispensationalister1 som ser skäl för en fortsatt roll för det Paulus kallar ”Israel enligt köttet” även efter Kristushändelsen2 och upprättandet av det Nya förbundet. En inflytelserik predikant som inte var dispensationalist, men såg en fortsatt stor roll det judiska folket i Guds plan med världshistorien är Sven Reichmann, vars inflytande bland fotfolket i kyrkorna var stort, även om han ignorerades av den akademiska teologin.
Reichmann gick för övrigt så långt att han menade att det fanns en andra chans att bli frälst efter döden för den som på domens dag insåg sitt usla handlande mot det judiska folket och bad dem (inte bara Jesus) om förlåtelse och då skulle få det när folket som kollektiv ger denna förlåtelse. En i sanning extrem teologi! (Se boken I väntan på Messias.)
Behov av att komma upp ur dikena
Jag brukar tala om den kristna församlingens tre tidiga och avgörande förluster. Vi tappade kvinnornas plats, vi tappade karismatiken och vi tappade kontakten med judendomen. Guds församling har därefter i hundratals år haft djupt inrotade vanor i sin bibeltolkning som gör att det krävs något extremt för att komma upp ur diket. I dessa tre frågor behöver kyrkans hävdvunna tolkningar spela en mer underordnad roll inom teologin än vad som annars är tillrådligt.
Kyrkofäderna utvecklade tidigt en teologi som definitivt bör kallas just ersättningsteologi och snabbt fick starkt antisemitisk prägel. Dess resultat blev en behandling av det judiska folket som utan konkurrens är kyrkans största historiska skam. Teologiska försök att komma till rätta med detta får inte avskrivas bara för att de är ”nya” eller avfärdas som ”fundamentalism”.
Det finns för övrigt grenar också inom fundamentalismen som är starkt israelkritiska och även antisemitiska!
Denna artikel är lång nog och jag kan bara ge något exempel på hur en tredje väg kan se ut. Ska vi exempelvis ta orden om att välsigna Abraham och hans efterkommande (1 Mos 12:3) och göra det till en förpliktigande princip för dagens statsbildning som heter Israel?
Jag svarar nej på frågan om bibelversen i Första mosebok har en direkt koppling till dagens Israel. Vi kan inte bara lyfta in staten Israel på den platsen i texten. Det råder inte vad jag kallar en ”ett till ett” (1:1) relation mellan bibelordet och nutiden.
Tolkningar som letar efter sådan 1:1 koppling mellan bibelord och nutida händelse har med eftertryck visat sig vara godtyckliga och opålitliga. De revideras ständigt.
Detta är vi alla överens om
Nya testamentet använder versen och andra liknande för att tala om frälsningen i Jesus Kristus genom tro på evangeliet. Vi kan alltså se hur Nya Testamentet återanvänder löftena som gavs till det judiska folket för att beskriva något mycket större och mer fantastiskt än enbart ett återupprättat rike till en av Davids ättlingar. Det är vi alla överens om! Men nu kommer den svåra frågan, innebär det också att ”Israel enligt köttet” inte har kvar de jordiska löftena, så att alla löften ur varje aspekt har blivit en del av frälsningen i Kristus för alla som tror, ”juden såväl som greken”?
Jag kan inte sträcka mig så långt. Det vore att tänja på innebörden i de löften som ges i Gamla testamentet för mycket. Det blir en allegorisering och ett förandligande som jag finner orimligt. Även om profeter kan vara omedvetna om en djupare innebörd av vad de säger bör vi inte frikoppla bibeltolkningen helt och hållet från författarens intention, så att den i praktiken motsägs. Jesu svar på frågan i Apostlagärningarna 1:5f verkar också bekräfta att något återstår av löftena. Det är inte innebörden lärjungarna främst fått om bakfoten, utan tidpunkten3. Samtidigt som det är en stark varning för att lägga fokus fel och att spekulera om när och hur de löftena ska uppfyllas. Och det bör vi också tänka på när vi talar om dagens statsbildning!
Det är dock en varning som sträcker sig åt båda håll. Vi kan inte veta vilka tider som Fadern bestämt och därför bör vi varken utropa den nutida statsbildningen som Uppfyllelsen av löftena eller förneka att den skulle kunna vara ett första steg dit.
I linje med den övergripande tanken
Med vår antisemitiska tolkningshistoria i minne bör vi också tillämpa en försiktighetsprincip och inte förneka det judiska folket dess koppling till landet. Inget annat folk har behandlats lika illa, under lika lång tid och med ett så konsekvent vidrigt hat som det judiska. Att just detta folk skulle få återvända till sitt ursprungliga landområde och där bygga upp ett land där de får vara sig själva och leva i fred ser jag som högst rimligt som etisk idé och som en tillämpning av den övergripande tanken från Första mosebok 12, om att välsigna folket. Att stödja Israel är alltså inte en tolkning av textens exegetiska innebörd, utan en tillämpning av exegetiken. (Men det är inte den enda tillämpningen vi kan göra.)
Vad kan vi då slutligen vara överens om?
a. Detta är en fråga där Jesusälskande, andefyllda, bibeltroende kristna inte har samma åsikt. Den bör hanteras som doktrin, inte som dogm.
b. Att välsigna Israel är inte detsamma som att stötta det som landets regering beslutar, oavsett vad. Eller dess krigsmakt gör, oavsett vad den gör.
c. Vi bör undvika såväl idealisering som demonisering av folket och landet. Det finns som sagt mycket av bådadera!
d. När den nutida statsbildningen beter sig illa bör den som kritiserar den undvika överdrifter, att föra anklagelser vidare som inte faktakontrollerats och att anspela på antisemitiska tankemönster.
e. När den nutida statsbildningen stöttas får det inte ske på ett sätt som förvägrar palestinier med flera deras människovärde eller långsiktiga möjlighet att leva ett gott liv.
Lars Gunther, Pastor i Hestra Missionsförsamling
- Dispensationalismen utmärks av en tydlig uppdelning mellan det judiska folket och församlingen, av att Guds handlande varierar beroende på vilken tidsperiod (dispensation) som råder och att Jesu återkomst är uppdelad i två steg, först ska uppryckandet ske av de troende, sedan 7 (eller 3½) år senare kommer Jesus åter till jorden. Läran finns idag i flera olika varianter, men vanligtvis brukar den inkludera att det judiska folket ska återsamlas i sitt land, sedan angripas av antikrists arméer och då räddas just genom Jesu återkomst. Nestorn inom inriktningen I Norden var Thoralf Gilbrandt. En tydlig boktitel från i år är The Israel Decree: Understanding God’s Unbreakable Covenant with His People and Their Land av Amir Tsarfati. Den är när detta skrivs den näst bäst säljande boken inom området ”Kristna profetior” på Amazon, efter en annan bok av samma författare.
↩︎ - Kristushändelsen är samlingsnamnet på Jesu födelse, jordeliv, död, uppståndelse och upphöjelse.
↩︎ - Craig S. Keener, Acts: An Exegetical Commentary (Grand Rapids, MI: Baker Academic, 2012). Sidan 683–684
↩︎
