Ekonomi ligger högt på de flesta församlingars och kristna biståndsorganisationers agendor, inte minst nu när vi pressas av minskade anslag. En icke oväsentlig del av vår ekonomi är i dag bidragsfinansierat med offentliga medel. Ute i församlingarna är så kallad fundraising och ansökning av biståndsmedel och andra bidrag numera en väsentlig del av alla styrelsers vardag. Jag är själv en del av detta. Nu när jag problematiserar det kastar jag därför definitivt ”sten i eget glashus”. Så följande blir i all ödmjukhet en uppmaning också till mig själv.
De offentliga medlen är inte oändliga. Vi måste ha respekt för de stora behov som det offentliga förväntas ta hand om och finansiera. Samtidigt håller jag med om att politiken borde erkänna och satsa mer på oss i civilsamhället, inte minst kyrkorna genom allt vårt diakonala och sociala arbete som vi gör, nära utsatta människor.
Ytterligare bidrag i all ära, ändå tänker jag – våra politiker har en icke avundsvärd uppgift. Det handlar om investeringar för klimatomställning och infrastruktur, samtidigt som de ska resurssätta höjda direkta och indirekta kostnader för polis och rättsväsende i tider av hög arbetslöshet. Det är också press på skola, sjukvård, omsorg och pensioner samt nya behov kring säkerhet och försvar. Utöver det finns ökande internationella åtaganden. Jag är ganska övertygad om att dessa samlade utmaningar för det offentliga är oberoende av om gällande politiker är vänster-, mitten- eller högerorienterade.
Jag tycker att vi inom kyrkan inte får bli för kritiska mot politiker och deras nästan omöjliga uppgift att få allt att gå ihop i ”samhällskontraktet”. Det kommer att inte finnas tillräckligt med offentliga pengar också för oss i kyrkor, biståndsorganisationer och övrigt civilsamhälle. Jag tror det är orealistiskt förvänta att om vi bara överlever till nästa val så kommer vi få en ”återställare” och allt blir bra igen. Det är en riskfylld strategi att lämna över kyrkans och den kristna diakonin och biståndets öde i politikens händer, deras nycker och olika prioriteringar från tid till annan.
Det vore därför bättre att fokusera på oss själva och på vårt ”församlingskontrakt” – ett samtal om vårt eget givande och prioriteringar i vårt privatliv.
Kan vi mer samtala om lärjungaskap och välsignelser från ett regelbundet givande? Vi läser om det i vår bibel på många ställen; om givande med glädje (2 Kor 9:6-7); att givande leder till välsignelse (Luk 6:38, Ordspråksboken 11:25); om tionde (Mal 3:10, 3 Mos 27:30). Intressant är att Paulus (Rom 12:8) uppmärksammar “gåvan att frikostigt dela med sig” som en av de sju viktiga gåvorna att be om.
Om vi aktiva kristna skulle ge en tiondel av vår nettoinkomst så skulle kollekterna för församlingsarbete och bistånd vara det dubbla, kanske ännu större. Om vi dessutom var och en de kommande åren förde en ytterligare vän in i församlingsgemenskapen – då förstår vi effekterna! En växande kyrka är en solidarisk kyrka!
Min uppmaning: Låt oss göra en gemensam upptäcktsresa i förnyat lärjungaskap och inte utelämna delen om givande och växt. Men samtalet ska och får absolut inte bli lagiskt och pliktmässigt utan ska vara en gemensam upplevelse och nyupptäckt, sprunget ur glädje och välsignelse. Vi har Jesus förmaningar mot lagiskhet men samtidigt erkänner han givandet av tionde (Matteus 23:23) ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni ger tionde … men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet och trohet. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra.”
Därför tror jag vi behöver förnya och omförhandla våra ”församlingskontrakt”. Vi behöver samtala om vad det är att vara kristen i dag; till vad är vi kallade? Vi behöver samtala om de välsignelser och löften som är kopplade till lärjungaskapet. Vi behöver utveckla vår kyrka, diakoni och bistånd och inte avveckla. Många församlingar lider av brist på resurser. Lösningen ligger nog närmare oss själva än vi tror.
Sune Grafström, Upplands Väsby
