En stor del av samtalet handlar om synd när Livets ords grundare Ulf Ekman blir intervjuad i Söndagsintervjun i P1. Det skulle ha kunnat bli en himla intressant diskussion, men utvecklas istället till en märklig form av katt- och råttalek, där programledaren Martin Wicklin försöker få Ulf Ekman att definiera synd. Varför behövde han syndernas förlåtelse, vad hade han som ung man gjort som var så hemskt?
Ulf Ekman slingrar sig först, säger att synden tar sig olika uttryck för olika personer, vill inte ge konkreta exempel – klokt i och för sig att inte bikta sig inför hela svenska folket. Men så berättar han ändå att han upplevde två distinkta förändringar efter att ha blivit kristen: han var inte röksugen och hade inte längre något behov att svära. Nejee! mumlar jag frustrerat för mig själv. Absolut, hurra för bättre hälsa och trevligare språk och allt det där – men det kan väl inte vara det som får exemplifiera varför Jesus behövde dö?
Jag gissar att det är samma frustration som har gjort att många har slutat prata om synd – till och med i kyrkan. Det blev ju ett himla tragglande av syndakataloger där ett tag, men den verkar på de flesta håll nu ha fått möta samma öde som telefonkatalogerna. Bra det! Men jag sörjer ändå syndens raderande ur våra samtal.
Jag återkommer ofta till en scen i författaren Kristian Lundbergs bok Gud är inte ett främmande namn. Under behandlingen för sitt missbruk får han djup existentiell ångest och får rådet att söka upp en andlig rådgivare. Kristian Lundberg vill bara en enda sak – bli löst från sin djupa känsla av ångest och skuld. I det anonyma rummet med ett kors på väggen säger han till prästen: ”Det känns som om jag har kränkt hela skapelsen.” Och får till svar: ”Ja, det är vad du har gjort. Det finns en skuld. Du har brutit någonting som borde ha fått vara helt.”
Svaret blir livsavgörande för Kristian Lundberg – för att han blir tagen på allvar och för att det ger honom svar på hur han kan leva nu: ”Det finns skuld. Trösten i det är att där det finns skuld finns det möjlighet att sona. Nåden är konkret. Hoppet är konkret.”
Jag lovar att det inte bara är jag och Martin Wicklin som har svårt för begreppet synd och som värjer sig för ytliga syndabeskrivningar. Men jag lovar också att det inte bara är jag och Kristian Lundberg som är i livsuppehållande
behov av att någon tar vår syndabekännelse på allvar. Jag önskar att jag nu kunde leverera ett tidlöst kyrkomödrigt citat om synd som får dig att utbrista i ett ”Aha!!”. Men jag är ingen teolog, och till Ulf Ekmans försvar tycker jag också att det är svinsvårt att enkelt förklara vad synd är.
Men det jag vet är detta: Jag har en genomgripande upplevelse av att ha brutit sådant som borde ha fått vara helt. Och jag är helt övertygad om att de allra flesta människor också har det. Om det så gäller alla de djur- och växtarter som har utrotats på grund av vår livsstil, att byta sida på gatan för att slippa möta den hemlösas blick eller att tjata till sig sex av den man älskar. Vi behöver ett språk för det. För utan synd och skuld finns inte någon konkret nåd. Då finns ingen väg framåt, då finns bara ett evigt trampande i träsk. Det är därför kyrkan aldrig får sluta prata om synd.
LINA MATTEBO, redaktör, journalist och skribent
LÄGG TILL NY KOMMENTAR