Politiker, visa lite civilsamhälleskurage nu!

Det nya mediestödet, sades det, skulle införas för att stärka demokratin och främja nyhetsmångfalden. Pyttsan, var vi många som sa då det snabbt blev uppenbart att pengarna i stort sett uteslutande skulle hamna i fickorna på de stora koncerner som de senaste åren ägnat sig åt att köpa upp lokal media.

Bonnier. Stampen. Gota Media. Alla koncerner med enorma centrala deskar och något som de oberoende småpublikationerna saknar – pengar att överleva utan stöd.

 

Alltså skulle vi nu kunna vänta oss en massdöd av nischade produkter som faktiskt står för mångfald i perspektiv och ansats.
Tyvärr fick vi rätt. Och tyvärr är Sändaren en av de publikationer som nu måste skrivas in bland dessa. En 182 år gammal linje som förbinder oss med den moderna frikyrkorörelsens början bryts vid årsskiftet.

PP Waldenström och EJ Ekman, pionjärer inom såväl svensk frikyrklighet, publicism som politik, torde vända sig i graven om de får reda på att bland de som drivit igenom sådant som det nya mediestödet finns partier födda ur denna mylla. Ja, jag tittar på er Liberaler och kristdemokrater.

 

Det som tystnar nu är en röst som var unik i det svenska medielandskapet, och som också fungerade både sammanhållande och informativt i en rörelse som annars inte skäms bort med medieutrymme.
Men kanske kan Sändarens sista höst få vara en uppmaning till beslutsfattare att fundera en vända till vad man förlorar på denna hastiga nedmontering av civilsamhällets delar.

Tre exempel;
* Visserligen har regeringen nu föreslagit en förstärkning av anslagen till folkhögskolorna med 100 miljoner kronor. Men trots att det kan låta mycket varnas om att det inte på när täcker det reella behovet för att kunna möta allt från prisökningar och inflation till lärarlöner.
Krisen är ett resultat av både direkta nedskärningar och en generell brist på justeringar för stigande kostnader inom utbildningssektorn. Skolorna har i praktiken alltså mött kostnadsökningar som överstiger de kompensationsnivåer regeringen erbjuder.

Det är lätt att se alla dessa nedskärningar är en del av en bredare politisk strategi där civilsamhällets aktörer får mindre stöd, trots deras centrala roll i att stötta utbildning och samhällsengagemang, särskilt för utsatta grupper.
För det är ju inte bara mediestöd och folkhögskolor det gäller.

 

* Studieförbunden har fått se anslagen minska med en kvarts miljard för 2024 och ytterligare nedskärningar planeras de kommande åren. Det blir mindre utrymme för kulturaktiviteter och folkbildning.
Också biståndsorganisationer dras med stora anslagsdumpningar, märkliga direktiv och får allt svårare att planera för långsiktighet.

Var det det här man ville?

Allt har sin tid, men civilsamhällets tid borde vara nu. Vid kris efter kris visar de sig mest motståndskraftiga att ta tag i de problem som samhället upplever.
Vem tog hand om ensamma under pandemin? Vem tog emot flyktingarna som vandrade över öresundsbron 2015? Vilka skapar möjligheter för den som inte lyckats i den vanliga skolan, eller den som bara behöver ett ställe att repa med bandet?

 

Det är de idéburna verksamheterna som gör detta bäst. För de drivs i grunden av hjärta, inte lön eller myndighet.
En del av allt detta kommer inte längre synas, för en av de publikationer som flitigast jobbade för att lyfta sådant finns snart inte längre.
Kan beslutsfattare bara visa lite civilsamhälleskurage nu. Innan det är för sent för fler än Sändaren.