”Visionen blev vår version av Kristi brud”

Sofie Twal Hedman och Mia Fernando. En gång fick ”systrarna Hedman” profetian över sig att de skulle få en särskild kallelse. Nu möter jag dem i Sänd. Samtalet för att höra en annan historia. Den om hur deras uppväxt i Stockholm Karisma center i stället var allt annat en framgångssaga.
En saga som de för första gången låter rulla upp i nya boken Även den minsta fanatiker behöver sova ibland. Boken skildrar de intensiva känslorna, den starka tro de fick bära och hur allt detta påverkade deras liv.
– Vi ville äga narrativet för en stund, för medlemmarnas berättelse har aldrig riktigt hörts, säger Mia. Församlingens historia har mest skildrats av ledarskapet, som ibland verkade se konkursen som sin enda stora förlust. Men för oss och många andra medlemmar var det en lättnad att komma ut ur något vi senare förstod var en väldigt sluten och ­destruktiv miljö.

Flaggskepp inom pingströrelsen

Systrarna beskriver hur Karisma center under sin tid i början av 2000-talet upplevdes som ett flaggskepp inom pingströrelsen. Församlingen hade stora ambitioner – tiotusentals medlemmar och predikningar som ekade i stora konferenshallar och på ­bibelskolor. För Mia och Sofie blev den visionära tron nästan som en avgud.
– Man kan säga att visionen blev vår version av ”Kristi brud,” säger Sofie. Visionen stod i fokus, och på något sätt blev den större än Gud själv för många av oss.
I boken ger de exempel från sina egna dagboksanteckningar som belyser de interna motsättningarna de bar på redan som unga. De beskriver att de längtade efter att deras vänner skulle bli frälsta, samtidigt som de bar på en rädsla att aldrig leva upp till församlingens krav.

Berg- och dalbana

– Det var en berg- och dal­bana, säger Sofie. Ena stunden älskade vi allt med församlingen och Kristus, men i nästa kände vi oss oälskade och hatade. Profetiska tilltal från ledare eldade på den svartvita världsbilden och drev oss att försöka uppfylla otroliga förväntningar. Det skapade en inre press som vi nu ser var osund.
Att prata om Karisma center som en sekt vill systrarna vara försiktiga med, men de pekar på att miljön delade likheter med slutenhet och kontroll över församlingens medlemmar.
– Karisma var verkligen inte någon perifer rörelse utan snarare en central del av pingst­rörelsen. Flera av ledarna hade stort inflytande i kristna sammanhang, vilket också gjorde det lätt för dem att undvika kritik, säger Mia.
De trycker särskilt på att Karisma hade en stark karismatisk ledarkultur, där de upplever att manipulativa metoder förekom. Samtidigt tror de inte alltid att detta var medvetet, utan att många av ledarna såg manipulationen som en metod för ”den goda sakens skull.

Psykologisk manipulation

– Jag ser det i dag som psykologisk manipulation, där känslomässiga toppar och fall skapade en nästan beroendeframkallande miljö. Men jag tror att de tänkte att manipulationen var ett medel för att föra människor närmare Gud, säger Mia.
Enligt Sofie skedde ett skifte när Andreas Nilesen (nu pastor i Hillsong Stockholm) kom in i församlingen och tog med sig arenapredikningar och höga ambitioner för församlingens tillväxt. 
Samtidigt, berättar de, började vissa oegentligheter och motsägelser komma i dagen. De fick höra berättelser om ledarskapets dubbelmoral, och såg att de höga idealen ofta bröts i praktiken.
– Det krockade med den värld vi hade vuxit upp med. För att hålla sig kvar i gemenskapen blev det som att vi tog till en sorts ”större vision”, en övertygelse att det är för den goda saken som små vita lögner, som överdrivna medlemsantal, är berättigade.

Har satt djupa spår

Mia och Sofie konstaterar att tiden i församlingen har satt djupa spår i dem. De betonar vikten av att kyrkor och församlingar är försiktiga när det gäller att lägga stort ansvar på barn och unga.
– Det är en tung sak att behöva bära på, en livslång ångest över andras frälsning, säger Sofie. Vi kan än i dag vakna med ångest över att vi inte lever upp till den gamla tron. Det är kanske en sån ”pastorsångest” vi bär på.
I bokens mörkare delar beskriver de också hur de upptäckte stora missförhållanden som fick dem att tvivla på ledarskapet. ­Sofie berättar om vännen ­Jolin som levde i en utsatt situation.Och som efter många turer slutade i självmord.

Vänninans mörka verklighet

Att hantera väninnans mörka verklighet var något Sofie var tvungen att göra själv när ingen annan verkade vilja lyssna, ett kapitel i boken som systrarna beskriver som en av de mest känslomässiga passagerna.
– Unga ska inte förväntas rädda världen. De ska få växa, ifrågasätta och hitta sin väg. Kyrkan har ett ansvar för att inte låta de unga ta på sig hela världens tyngd, utan i stället inspirera dem till en balanserad tro, säger Mia.
De undrar varför samtalet inte mer handlat om var alla tog vägen sen, när bygget föll i spillror.
– Vi har en tro på det större, men vi har sett att det krävs ödmjukhet för att bygga gemenskaper där människan, inte visionerna, står i centrum, avslutar Sofie.