Påsken har passerat och kyrkorna har stått tomma. Samtidigt har gym stora som kyrkor kunnat fylla 500 samtidiga besökare. Och fiffiga Ullared har smällt upp en extra ingång, satt skiljevägg och vips kunnat ta emot 1 000 kunder samtidigt.
Men kyrkan? De har fromt bänkat sig framför zoom-sändningar och inspelade youtubepredikningar.
Ja, visst, kyrkoledare gick samman i ytterligare ett ”påskupprop” under mars månad. En vinjett som är svensk kyrklighets kanske mest framgångsrika kampanj, men som för varje gång den återanvänts blir mer och mer urvattnad och otydlig.
2005 handlade det om Sverige asylpolitik och samlade hundratusentals underskrifter och fick enormt genomslag. 2011 skulle samma vinjett fokusera på utförsäkrade, men blev för krånglig, partipolitisk och samlade långt färre på det 30-talet demonstrationer som hölls runt om i landet.
Tio år senare var det alltså dags igen. Den här gången fick det räcka med en debattartikel i
Aftonbladet. Och så var det bra med den saken. Ett slag i luften där knappt ens luftdraget från svingandet kunde noteras i debatten. Det blev inget mer med den saken, regeringen struntade helt kritiken från kyrkorna.
Varför fogar sig kyrkan så snabbt? Har hon inga fler verktyg i sin låda? Jag förundras över det här. Det kan inte finnas många fler rörelser i Sverige som varje vecka samlar fler människor. Som dessutom påstår att skälet till samlingarna inte är intresse, lek eller kul – utan livskall och andlig nödproviant.
Ändå låter man sig vara en dörrmatta i den
offentliga debatten.
Det handlar inte primärt om smittan. För givetvis är det rimligt att känna stor respekt för hur viruset sprids, att den tredje vågen verkar ovanligt elak och att mutationer står på tröskeln för att förstöra de vaccin vi tagit fram.
Någon annan får gärna diskutera huruvida det är rimligast att alla är inlåsta, om vi ska
acceptera död eller göra något däremellan. Men nu handlar det om kyrkan och hur den särbehandlas som verktyg mot smittan, jämfört med handel och gym.
Argument kan säkert anföras om att handeln är viktig för landets ekonomi, liksom träningen är viktig för samhällets hälsa.
Men den andliga hälsan? Vad händer med församlingens kropp när dess delar inte får mötas på ett år. Vad får det för betydelse på samhället?
Kyrkan är inte ensam, även nöjesparker och fotboll får dras med den här begränsningen. Men till skillnad från kyrkan har dessa två parter hörts i media. Inte bara för att medierna har sökt sig till dem, utan också för att parterna förklarat vilka konsekvenser det får för dem, deras verksamheter, för samhället, när deras verksamhet får stängas ned, eller pågå utan publik. Var är den beskrivningen från kyrkan?
Den andliga hälsan har kanske ingen betydelse för Sveriges regering, men den borde ha det för dess utövare. Det borde kännas helt oacceptabelt att på påsken se 1 000 personer i kommersens mecka, men tvingas vara max 8 personer i Uppsala domkyrka.
Kanske har kyrkan redan dött den andliga svältdöden.
Hur ska man annars förklara att den mest högljudda protest man lyckas skapa under denna pandemi var en debattartikel i Aftonbladet.
EMANUEL KARLSTEN
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR